Jag är så trött. Förstår inte hur jag ska få dagarna att gå. Dem liksom flyter in i varann. Idag fick jag hem tidningen från Finland där det står om olyckan och det gjorde djävulskt ont att läsa, nu gråter jag igen, finns inget stopp längre. Vet inte varför jag ringde om att jag ville ha tidningen, men vill väl veta, söka, veta. Smärtan är så stoooooooooooooor, min älskade Matias vart tog du vägen?

Horribellt, men jag har varit nere i stan (Söderköping) köpte gummistövlar till Tilda samt ett par innetofflor att ha på frita. Hittade ett par sk "hundskor" åt mig själv, billiga 100 kronor. Var inne hos fotografen, där jag och alla mina tre barn var i somras och tog dem vackra korten, var tvungen för att förnya mitt körkort iom att jag bytt efternamn.
Fotografen blev så skärrad och tårögd, när jag berättade. Han kände ju igen mig och jag hade med ett foto på Matias som jag vill ha i fler exemplar, det är så många som vill ha.
Körkortsbilden, ja inte blev den bra inte, men det är bara petitesser och inget jag bryr mig om.

Barnen upp och ned fast ändå ok - kan inte beskriva. Dem går på dagis och frita som vanligt. Dem har en mamma som inte funkar som hon brukar, men jag är iallafall lite närvarande ibland, iallafall fysiskt.
Alla Tildas tider är missade och avbokade. Kan inte nu. Hon tar sin medicin och gympan görs varje kväll.

Nu orkar jag inte mer.

Ja, vad ska jag skriva egentligen. Känner mig bara så tom och tom och ledsen, sorgsen, nere, arg, sur, tvär, glad (?), lättad (?) alla möjliga känslostormar rider mig nu. Förstår inte det här och vill inte förstå.
Matias är borta, borta från den här levnaden och jag förstår inte att jag överhuvudtaget andas. Att jag ibland äter, att jag försöker ta hand om barnen jag förstår det inte.

Dem första dagarna var jag på sjukhus, trodde jag skulle bli tokig, men det blev jag inte. Känns gott att vara hemma.
Så mycket blommor, är så tacksam för det, tacksam för att jag och Matias och dem små finns i så mångas tankar.

Tacksam för alla fina rader i min gästbok. och så ledsen. Sover tre timmar i stöten ungefär, sen är man uppe igen. Tjejerna, Vimsa och Malla är hemma nu också. Tog en lååååååång promenad med dem idag. Dem fick springa av sig ordentligt och jag försökte få huvudet och själen att vila.

Matias kompisar kommer både nu och då, och det värmer. Häromdagen var det tre ungdomar här. Vi satt i Matias rum en stund. Jag gick för att röka och för att låta dem vara lite ifred där. Kändes såååå gott att höra deras röster och en del fniss därinifrån. Dem pratade minnen.

Har dessutom sen i förrgår haft influensa. Idag hög feber, men det ordnar sig.

Matias begravning (?????????????????? HORRIBELLT) blir den 10/10.

Jag är så trött.

Usch, nåt strul med min ftp, satte mig i morse för att uppdatera lite. Barnen hemma och ja, Tilda förstår men ändå inte, Adrian förstår att nåt väldigt hemskt har hänt - gråter mycket. Ett tag var han så arg och sur mot mig, inte mycket men lite. Och det är väl klart han förstod ju inte varför jag lämnade honom hos stödfamiljen hux-flux och så länge. Ut ska det ju den besvikelsen också. jag lever ju väldigt tight med barnen så klart det var jobbigt för honom. Tilda förstod mer varför.

Nu har jag barnen hemma sen i förrgår, även min tjejer, hundarna.