Älskade Matias. Tänk idag har jag hämtat Tilda från sitt första disco. Hon var så glad och hon bjöd upp mig så vi dansade.

Saknar dig så det värker. Tårarna kom på discot, minns ju dina första discon.
Vet också hur stolt och hur du skulle "peppa" Tilda, berömma henne, prata med henne om detta första disco.
Kan nästan höra dig skoja med henne och höra hur ni skrattar ihop.

Älskade, du, - kan du inte komma hem?

Inte är det torsdag idag, fast det känns som så. Imorgon, 6 veckor sen, usch. tycker inte om torsdagar och inte onsdagar, inga dagar gillar jag just nu.

Men torsdagar är nog värst...

Dagen idag, en sån där tröttsam, tung otroligt tung och jobbig dag.
Jag bara andas har fullt uppmed det. Tänker ibland/ofta på Matias devis här i livet, som många, många av hans vänner och nära känner igen:

"Ta det lugnt, det ordnar sig. Tänk positivt."

Jag kan inte tänka positivt nu, Matias.
Finns inget, absolut inget positivt i det här. Och det ordnar sig inte längre, jag vill ju ha hem dig hit!
Ta det lugnt, mmm, det är väl det enda jag gör när jag koncentrerar mig på att andas......

Tom,tom, tom. Återigen har en dag gått.
Har suttit i Matias rum nu på kvällen, jag lät hans musik dåna rejält ur högtalarna. Grät och log
emellan varven. Matias och jag tycker oftast om gemensam musik. Är väl en "barnslig" mamma ;-), gillar TuPac, Puff Daddy,Eminem, Fattaru, Petter, Ken och ja, den mesta musiken som Matias också tycker om.
Vi lyssnade mycket på musik, han och jag.

En stor, stor favorit är ju Peter LeMarc. Både Matias och jag älskar hans sånger och texter.
Spelade LeMarcs "Drivved" på Matias be.... Har så svårt för att fatta och skriva det.

"Bobban" ;-) Bob Marley hade vi också gemensamt. Matias pappa o jag lyssnade mycket, mycket
på "Bobban" när vi var tillsammans. Matias anammade honom också.

Och jag skriver bara blaj, men är så förvirrad och trasig.

Måste bara berätta. Matias gillade inte starköl. Han gillade folköl, vilket han oftast/alltid hade med sig till fester han gick på.

Kanske därför det står "Fet folköl" på burken Matias håller i ;-).

Sur på att jag inte kan uppdatera min sida som jag vill, ftp servern och jag, nix.

http://lordolof.no-ip.com/till_minne_av_matias/tack_matias.jpg

Bilden som var på internteven hela fredagen den 13/9.

Jag orkar inte så mycket längre, just nu. Tacksam för era rader här.

Lokföraren...Fick kontakt med honom idag. Känner mig på nåt sätt lite lugnare efter det samtalet.
Mycket tankar har snurrat och jag fick svar på en del av mina varför, vad hände.

Enligt lokföraren hade Matias snubblat, försökt resa sig upp för att hinna undan, men det hann han inte. Tågen går så fort.
Lokföraren sa att det gick så fort, så fort ett ögonblicksverk och livet förändrades så.
Matias hann inte ens uppfatta vad som skedde.

Var till graven, Matias, efter samtalet. Pratade en stund, tittade på alla blommor, sen hem igen.

Tette, du frågar om jag är bitter - nej, den tanken har inte ens slagit mig. Varför vara bitter på honom, lokföraren, förstår så väl vad och hur du menar men nej.

Pratade med en kompis idag. Hör mig själv säga till henne, då hon inte alls vet hur hon ska vara eller säga..: "Men du, sorg, sorg är inget farligt."
Älskar Matias, saknar Matias, mitt hjärta, min stjärna min sol.

Ftp:n har lagt av helt.. Får nog så småningom byta hemsideadress. Lovar att meddela det här.
Tills vidare får jag/vi använda gästboken. Litar på att Loff-Loff håller koll på den.
Så tyst, så tomt, så öde det är. Bara jag, hundarna och barnen, dem små kvar. Känns så förunderligt att
tänka, förstå att han inte kommer hem mera. Så ledsamt, smärtsamt och sorg, sorg som ej kan beskrivas i ord.

Hur ska jag orka? Hur överlever man? Kan inget annat än automatiskt andas. Har inga ord, ingenting. Står still.
Många har undrat vad som hände. Matias blev påkörd av ett tåg, när han var på väg till förläggningen efter en kvällspermission.
Varför han gick utmed ett tågspår vet jag inte, kommer nog aldrig få veta.

Gråter bara, det tar aldrig, aldrig slut.

Inga ord, inga tankar, ingenting. Sitter mest och glor bara. Får inget gjort.
Har idag varit på begravningsbyrån, så otroligt horribellt. Beställt blommor, knäppt. Allt är fel, fel, fel.
Turordningen är fel - Gud du har gjort fel nu - jag ska gå först, inte mitt barn! Varför?

Nej, jag fatttar ingenting.

Orkar inte, vill inte.

Igår när Vimsa och Malla kom in från kvällsrundan, så skrek Vimsa bara. Rakt ut, hon hade lagt sig ner ute och bara skrikit, Peter hade fått bära henne en bit. Hon var jättedålig, jag kunde inte se eller förstå var hon hade ont. Gick igenom ben, leder, mage, öron ja allt - men nej. Ringde i panik till Gittan, Vimsas uppfödare.
Skrek till hennes man att Gittan måste komma. Vimsa lade sig ner, skrek och skrek, jag ringde den ena veterinären efter den andra. Men ingen gjorde hembesök.
Blev rekommenderad att åka till Linköpings djursjukhus med henne, långt dit. Vimsa skrek bara. Helt plötsligt fick jag se att halsen svullnade upp på henne - ännu mer panik.
Gittan kom och vi åkte direkt. Vimsa pep och skrek. Aldrig har väl sträckan till Linköping varit så lång. Vi fick bära in henne, hon dreglade och var kraftigt smärtpåverkad.

In i ett undersökningsrum och jag ropade att vi behöver hjälp NU! Veterinären kom gav henne genast en spruta med avsvällningsmedel och cortison eller om det var tvärtom minns inte. Enligt veterinären så är det ett ormbett, ingen tvekan.
Vimsa inlagd och idag fick hon komma hem. Mediciner och cortison och över 2000 kronor kostade detta mig nu, trots försäkring. Skit samma, har ändå ingen ekonomi och mina hundar är viktiga.

Om jag var slut tidigare så är det ännu värre nu.