Det känns hedersamt,bra och otroligt fint att Olle ger mig sin tillåtelse att sprida hans ord vidare även genom min "då och då" bok. Jag har väl nån gång pratat om min mentor i sorgen, och ja det är Olle, Svantes pappa. Tack Olle för att du och Anita finns, tack och ett tack även till Svante.

Denna text finns även under Texter om sorg

"För min familj har det gått nio år sedan vi miste Svante (17 år) i en bilolycka, och det har hunnit passera en mängd tankar och intryck under dessa år.

Genom mitt engagemang i FEBE har jag fått tillfälle att möta och prata med många föräldrar som har mist barn, och visst är relationsfrågan till vår omgivning (vänner och bekanta men även s.k. vårdare/hjälpare) ett ständigt återkommande ämne.

Ibland kan det vara så att man i den allra första början av sorgen får en oerhörd stor tilldelning av stöttning från omgivningen, men det är icke sällan som den avtar drastiskt efter ett par månader.

Jag tror att det infaller när omgivningens akuta sorg har tonats av, och att det då blir så svårt att förstå att min sorg fortfarande är lika stor.

Detta är ju inte lätt att hantera, för mig som drabbad. mitt i min egen sorg.
Det är inte underligt att det leder till relationsproblem. Den som man tror skall "ställa upp" försvinner, men det händer även att andra träder fram.
Efter en tid så fick jag ändra i min adress- och telefonbok.

Idag, efter nio år, så brukar jag tänka att de som inte orkar, kan eller vågar, prata med mig om min sorg, egentligen inte behöver vara sämre vänner, bara för att de saknar förmågan att möta mig i min sorg.

Det finns vänner som är duktiga på att sjunga, spela golf, idrotta etc., och idag försöker jag förhålla mig till detta, att alla vänner kan inte möta mig i min sorg.

Jag väljer heller inte bort än vän bara för att han inte kan spela golf, men jag tar inte med honom till golfbanan.

Det finns också vänner som jag enbart möter på golfbanan.

Dessutom så ger det mig heller inte något utbyte att prata om min sorg med någon som inte vågar vara "närvarande" när jag vill prata.

Jag inser ju att många av de "undvikande" kanske hellre pratar OM mig istället för MED mig, men det försöker jag överse med.

Jag umgås med mina vänner utifrån olika förutsättningar.

Om jag skulle avskärma mig från alla vänner som inte orkar prata om min sorg, så vore kanske risken stor att jag inte skulle få så många vänner kvar.

Det kanske också är som så, att jag har haft olika förväntningar på olika vänner, och det kan ju vara lätt att känna sig sviken när mina förväntningar inte infrias, just när jag förväntar mig det.

Men kanske hade jag felaktiga förväntningar.?

Jag känner att jag med tiden har försetts med "sorgemuskler", och det behövs sannerligen för att orka.

Jag brukar också ställa mig frågan: Hur var jag själv innan jag förlorade mitt barn? Hur skulle jag har varit som medmänniska? Viktiga frågor att ställa sig! Jag tror inte att jag var så mycket annorlunda än andra. Då!!!! NU är det naturligtvis skillnad!

Efter förlusten av mitt barn så har ju så mycket nya tankar och funderingar uppenbarats, som jag aldrig tänkt eller reflekterat kring tidigare. Det kanske är sådana tankar som uppstår enbart om man har mist sitt barn.

Jag kan idag förstå att dessa tankergångar kan vara svåra att följa för någon som icke är drabbad.

Var rädda om varandra.

Kramar
OLLE

Har man inget att göra, kan man ju se till att skaffa sig *s*. Har startat operation "upprustning av hem" och det ni! Nya tapeter i mitt rum, blir färdigt på tisdag, så läget är något kaotiskt härhemma, nå just nu är det väl skapligt men som det har sett ut!! Min säng i vardagsrummet, bokhyllorna och ja ni anar inte. Nu har jag iallafall sängen i mitt rum och en bokhylla, bara resten kvar mao *s*

Adrians rum ska vi väl inte ens tala om... Där ska det också tapetseras är det tänkt och just nu har barnen fått riva ner hans gamla tapeter och det är inte nån vacker syn inne i hans rum, men det blir nog bra bara det blir klart sen - nån gång..haha.

Idag var lyckan gjord för honom, en kompis till Matias har en fyrhjulning som han har lovat att Adrian ska få åka med på och idag, äntligen fick han det! Det var en liten kille som strålade då dom for iväg en liten sväng. "Gled" förbi hans kompisar och Adrian så stolt och glad! Sen stod dom ju på kö här då, Adrians kompisar och alla ville åka med. Jag sa att det "är bara Adrian och Tilda som får." Varpå Adrian glatt och stolt förkunnar "Jepp! För det är Matias kompis!" haha.

Tilda ville också åka en sväng och självklart fick hon det, lika glad hon och strålade!

Tack för Matias kompisar och tack för Tilda och Adrian!!