Onsdag 19 oktober 2005
Saknad, saknad, längta, gråt, värk..... Idag 21:44
Den vid det här laget kända "berg och dalbanan"....är jag i. Mest nere i svackan just nu. Gör det jag kan och orkar, inte mycket mer. Kämpar, kämpar som f***n för att orka, och på nåt konstigt sätt gör jag tydligen det.
Dagarna kommer och dagarna går. Matias är död. Jag saknar och längtar. Just nu har jag "förträngardagar", dagar då jag inte orkar, inte kan tänka på det som skett - att Matias är död.. Har lagt Matias åt "sidan" ett tag för jag orkar inte tänka på att min fina vackra son är borta för alltid från den här levnaden. Låter väl konstigt det jag skriver, att jag har "lagt Matias åt sidan", menar att jag tänker givetvis på honom alltid, men just nu orkar jag inte tänka på att han är DÖD! Så är det, förstår nån hur jag menar?
Han finns i mina tankar hela tiden, men nu måste jag överleva stund för stund och då måste jag.......tränga undan tankarna på döden, döden, döden! Fan, vad jag hatar döden
Onsdag 12 oktober 2005
Tröttsamt och jobbigt nu. Många dagar som gått dom varit jobbiga, datum. Mått mycket dåligt och inte riktigt orkat med, ändå är jag med.. På nåt sätt.
Trött..? Jämnt, just nu? Varför, "bara" att Matias är död och hösten gör sitt intrång? Ännu en höst utan Matias..En tid som jag inte gillar, då allt kommer i flashblacks på nåt sätt.. Jag orkar inte riktigt med hösten just ikväll. Ikväll känns det bara tungt, jobbigt och ledsamt.
Barnen skrattar och kräver sitt. De ger mig leenden som jag inte trodde fanns kvar i mig. Som ikväll när de åt kvällsmacka, med ägg.. Tilda talar om att de äter kycklingar nu..Adrian som undrar.... Frågar om kycklingen är mosad nu..? När han tittar på äggulan...
:-)
Ja, de är min stora tröst, min glädje det jag har kvar. Barnen de små.
Trots att jag är så förändrad från den jag var i livet före så fungerar vardagen på det sättet som är bäst för oss, det funkar och jag kan vara glad och allt det där, men..stundtals rasar jag bara, rakt ner i avgrunden. I det djupaste av djupa.... Börjar väl "vänja" mig även vid det, att rasa ihop så totalt..såsom jag har tvingats "vänja" mig vid att inte Matias finns här hos oss i fysisk form längre.
Var till läkaren med Tilda förra veckan och hennes cortison ska dras ner till en halv tablett om dagen. Så har vi gjort..men..det verkar som om hon får mer ont igen. Att det inte funkar att dra ner. Nu har vi försökt tre gånger tror jag och vi har kommit ner i dosering, men helt bort det vette sjutton om det går. Får väl avvakta och se. Hon har mycket värk just nu, hösten och väderomslagen!
På tal om väder och vind :-) Så vilken kanonfin höst vi har!!! Tar långa turer med tjejerna i det fina höstvädret och minns...att det var nästan lika fint 2002...Begravningen och allt därefter.
Saknar Matias i allt jag gör, säger och är...
Måndag 10 oktober 2005
minns den knappt....Var som i en dimma.
Allt skulle funka och det gjorde det bara det att jag inte förstod att det var vår Matias vi begravde. Minns allt som i ett töcken. Hur jag sa till Jukka, Matias pappa, Jisses vad folk vad kommer alla ifrån? Hur jag log (?????) och han log (?????)tbx och mumlade nåt. Så sjukt. Sitt barns begravning, hur sjukt är inte det? Vilken dimma är man inte i då?
Jag var i kyrkan redan klockan 10.00, ville vara med.. med om vad..???? Riggade upp stereo och högtalare, stod längst fram vid altaret, det var innan kistan kom, hummade och talade om ifall jag tyckte ljudet var bra????? Ja, ni hör..så sjukt, så sjukt.. Men allt är så sjukt!
"Näe, nu är det för mycket bas, nu är det för högt, för lågt.." Så höll jag på..för jag fattade inte. Ville bara att det här ska bli så fint och vackert som möjligt för "de" säger att Matias är död.
Bad Matias kompisar åka hem till mig för att hämta mina kläder, ville inte lämna kyrkan. Bytte om i församlingshemmet. Var så otroligt liten, rädd och fattade inte. Rädd för att se begravningsbilen komma med kistan, det var en stor vånda för mig den 10 oktober 2002. Behövde inte se den för när jag hade bytt om så var kistan på "plats". Var med när dekorationen gjordes, stod och höll krampaktigt i kistan och kunde inte förstå, kunde inte förstå att det var min Matias där! Det kan jag än idag inte göra fullt ut.
Folk började komma, massor, många..280 personer är en siffra jag hört. Jukka kom, ville göra det jag redan hade gjort..varit vid graven. Matias är jordbegravd. Hälsade på de som kom, minns hur jag sa "vad fint att du kom"........ där stod vi, Matias mamma och pappa tog i hand, kramade om.
När alla hade kommit gick vi in efter prästen, fattade ingenting, jag lovar, vi bara gick. Lyssnade. Var.Andades. Inte mer.
"Som en bro över mörka vatten" en solist. "Drivved" av Peter LeMarc, "Tha´Crossroad" med Bone , "I´ll be missing you" Puff daddy. och där satt vi, Jukka och jag längst fram i kyrkan där vi 19 år tidigare hade döpt vår fina, älskade Erik Jesper Matias. Vi satt där och.....känslan var så overklig, den _är_ så overklig... Vi satt där..vi var med där, men ändå inte..
Dopfunten var full med blommor, samma dopfunt som vi döpte Matias i. Kyrkan var full med folk, samma kyrka som Matias konfirmerdea i.. där satt vi nu, Jukka och jag. Höll i varandra, lyssnade - men förstod inte. Förstod, men ändå inte..
Vi tvingades begrava vår älskade Erik Jesper Matias Eklund.....
Hur det är idag?
Det är ett helvete! Lite lättare eller vad jag ska säga har det väl blivit men saknaden, den grymma, hemska saknaden efter Matias den finns hos mig varje, varje dag. Alla frågor, det orättvisa, varför, varför??
Alla oförstående människor som har tyckt så mycket och tycker så mycket - det har sårat mig mycket, mycket under dessa tre år. Det är mitt barn jag pratar om! Inte min kusin, min mamma, pappa, bror, mormor, väninna , Det är mitt barn! Mitt barn! Allt är bara borta och kvar är jag med barnen de små..
Tack för att ni har orkat läsa, en rad i gästboken värmer.