30/11 Lördag

Hmmm, vad ska jag säga... Var idag hembjuden till Matias farmor tillsammans med barnen. Var ett tag sen vi fick förfrågan, och jag glömde bort det helt och hållet
Totalt borta. Pratade med Jukka (Matias pappa) och han sa att Matias farmor frågade efter oss.
Usch, kunde inte nån ha ringt och påminnt mig.Fast iofs så vet jag inte om jag hade orkat ändå, så...
Vi kan åka när som helst, jag och barnen till Farmor, så det får bli sen en annan gång.

Imorgon är det 1/12, första advent. Dagen då Matias farfar dog, och dagen han fyllde år.
Därav att vi skulle träffas, alla tillsammans - för Matias och farfars skull.
Äta tillsammans. Ja, jag fattar inget. Men det är ju inte mening heller att vi som är kvar här
ska förstå helheten - men jag begriper inte varför Gud tog Matias! Men när det blir min tur, då vet även jag det Matias och hans farfar redan har fått kunskap om.
Låter det flummigt? ;-) Ok, kanske det, men inte i mina öron för jag vet vad jag menar *ler*

I går kom stenen på plats, på Matias plats. Jag var där, givetvis, som alltid varje dag går jag dit. Vill se till att det är fint, att ljusen brinner och jag sitter bara tyst ibland. Gråter och bara andas.
Vet att Matias inte finns där (nu blir jag flummig igen! :-)), men skalet är ju där, det är en plats som är till Matias minne, där ska det vara fint, det är det enda jag kan göra för honom nu. Ja, rent praktiskt, nåt att styra med.
Ibland kan jag sitta en timme, ibland är jag bara uppe och vänder.
Men viktig är den, Matias plats. Fast hans plats här, hos oss hade varit viktigare!

Stenen är vacker, fin. Jukka och jag har bestämt tillsammans, liksom vi gemensamt ordnade kring begravningen. Matias namn i guld, graverat in en ros i rött och grönt. Ja, horribelt att skriva och berätta om den, att den är vacker............?!!
Men så ser vår verklighet ut, såhär är det tydligen.....

Tilda och Adrian bakade pepparkakor härhemma häromdagen, tillsammans med deras pappa, Peter. Jag försökte vara med, men tårarna brände bakom ögonlocken då jag
kände doften av pepparkaksdeg, såg barnens glada miner, hörde deras skratt och glädje - mindes min Matias och alla våra gemensamma bak.
Ja, inte på senare år, men när han var liten. Tanken slog mig också...
VEM ska göra pepparkakshus med Tilda och Adrian i år????
Ni förstår, Matias har gjort pepparkakshus hos sin pappa i många år, varje jul.
Inte härhemma, men hos pappa. Det tog Matias med sig hit, hem, till dem små.....
För två år sedan, i två års tid har han gjort pepparkakshus med barnen.
Snörpte sig totalt i halsen när den tanken kom. Vad det blir, hur det blir - det vet jag inte.
Tilda har iallafall redan frågat............. Dem är nog rätt så trötta på sin ledsna mamma, som kan en liten stund för att sen inte kunna.

Skulle vilja svära en lång, lång harang här, men avstår, gör det inuti. I fredags
fick jag hem boken, boken som har funnits på Matias gymnasieskola fram till begravningen
Där har vänner, kompisar och lärare skrivit i. Grät, snorade och läste i fredags.
Kanske jag lägger ut det som finns i boken här, utan namn då på den som skrivit,
jag vet inte just nu. Kanske ska det vara tankar som ska vara enskilda, ensamma till Matias och mig och behållas så.
Kanske är det så, jag vet inte. Jag vet inte så mycket längre.

Vet bara att jag tydligen fortsätter att andas - trots att min Matias inte finns här.

Trevlig första advent önskar jag er alla! Var rädda om er och varandra.

Tisdag 26/11

Så trött igen. Så hopplöst allt är. Så maktlös jag är. Förstår inte den här grymma verkligheten som jag tvingas leva i. Vet ni - fortfarande väntar jag på att bli väckt, väckt ur den här mardrömmen.

Tack för alla grattis... Matias ringde inte igår - heller. *gråter* Firade inget. Allt känns så hopplöst.
Vad ska jag fira? Att jag lever och fyller 38, Matias fick bara 19 år här. Visst är det väl fel!!!.

Gråtit och snorat idag igen och igen. Kroppen börjar ta slut, jag är slut. Sa idag högt för mig själv, det kan inte finnas nån Gud, var fanns han isåfall den 12/9??
Skyddsänglarna, var fanns dem? Varför skyddade dem inte Matias? Varför var dem inte vid hans sida??????

Lämnade en underbart vacker bukett blommor till Matias igår, på min dag. Satt och bara grät, det tar aldrig slut, dessa tårar. Vet ni om förresten att man kan gråta utan tårar också......
Kyrkovaktmästaren var vid Matias plats. Vi pratade lite, skönt. Han berättade att Matias sten kommer den här veckan....

Orkar inte mer snart. Är så trött, jämt!

Fredag 22/11

Känns så bra, så gott, så varmt, så härligt när en av Matias vänner kom igår. Blev så glad! Konstig känsla, också, glädjen. Men jag blev så jätteglad! Satt i Matias rum
och fikade och pratade, åhh, vad det kändes skönt!
Vet att det är många,många som mår så otroligt dåligt, har sorg efter min Matias ((Kramar om er alla))

Idag kom han igen, tillsammans med en vän till, lika glad blev jag då. Tvingades klä på mig, hade en down dag, så nere och sen kom killarna - lättade en hel del!
Nu fick jag höra låten, låten som han, Macke har gjort och spelat in och tillägnat Matias!
Den var så bra, fin och tårarna kom. Vilka vänner, så älskad han är min son.
Tänk, Matias har fått en låt som är tillägnad honom, den var helt fantastisk, och vilken hyllning till Matias.
Han finns kvar så mycket hos alla, jag vet det. Helst vill jag ju att han bara kommer hem, närsom, hur som, bara han kunde komma

Gårdagen var jobbig. Var i Norrköping och träffade en man från ett sk barntraumaenheten (varför ett sååå krångligt ord??;-)). Han har träffat barnen en gång sen den 12/9.
Igår åkte jag ensam, för att träffa honom. Jag fick berätta, hur det var, hur det är, hur Tilda kan ha upplevt allt - för min lilla fröken Tilda har det svårt nu. Verkar vara ett väldigt,
väldigt bra sätt att arbeta på, som dem gör med barn. Han skrev ner det jag berättade, på torsdag kommer han hem till oss, för att träffa Tilda och läsa upp som en berättelse det som har hänt.
som en saga.... Tänk om det ändå kunde vara en berättelse bara... Inte såhär, men jag kan inget förändra längre, inget. Måste ta hand om barnen, hundarna och mig själv och Matias, jag tar hand om Matias fortfarande, på ett annorlunda sätt nu.

Tilda har äntligen fått en ny assistent som badar med henne! Det var på tiden och tjejen hon har som assistent till baden verkar toppenfin.
Tilda har pratat väldigt, väldigt mycket om Matias med henne och det är bra och så viktigt!
Hon, assistenten, är dessutom inte "rädd" för att möta mig,mig när tårarna kommer, när jag berättar, hon finns närvarande när vi pratar - pratar för
Tildas skull, för att försöka lätta för Tilda. Bra att hon har pratat om Matias idag.
Tilda är rädd, rädd för poliser... Reagerar väldigt starkt när hon ser en polisbil, hör ordet polis, oro, rädsla.. Så får det inte vara, men nu är det så och det är bla det Tilda ska få hjälp med.
Jag kan inte, jag orkar inte och det är mig övermäktigt att "ta i" ensam nu. Har fullt upp med att överhuvudtaget klara av vardagen.

I måndags var sjukgymnasten på skolan och träffade Tilda, jag har åkt in med henne själv, innan 12/9, till habiliteringen, men nu känns tom det så jobbigt, men jag kommer väl igen, måste har ju överlevnadsplikt (tack igen för det ordet, Marianne!).
Vänster höft är inte bra, stel, axlar, nacke och "det vanliga" som tja, vanligt, dvs stelt och ömt. Tisdagen var hon hos läkaren, Peter (Pappa till dem små) åkte med henne. Alla prover såg bra ut.
Tänk, jag fixar inte ens det själv nu! Blir så arg för att jag måste kämpa med andningen och livet! Nå, medicinändring gjordes, höjde dosen på Pronaxen (antiinflammatoriska) samt att hon nu måste ta Andapsin (för magen) både morgon och kväll. Blir så ledsen för allt nu.

Frågar mig ständigt VARFÖR? Varför togs Matias ifrån oss?? VARFÖR? Varför måste Tilda ha den förbaskade sjukdomen/handikappet reumatism? VARFÖR?
Är såååå trött på allt. Vill bara ha Matias tillbaka. Tänk, om jag kunde ha fått dö istället! Åhh, då hade han fått leva - för det är så det ska vara! Mamma först, sen barn!
Mina tankar virvlar som ping-pong (vilket gammalt ord jag fick till:-)) för att ibland bara bli stilla, bara så stilla. Varför, varför, varför?
Önskar så att det hade varit jag och inte Matias! Nu är det inte så och jag är rätt så handfallen.

Onsdag 20/11

Har inget att säga idag, inte ett ord känns det som. Stum är jag inför den bittra,kranka verkligheten.

Tisdag 19/11

Mmmm, det tog hårt igen och igen..
Orden som kom i lördagsnatt, "finns ingen början inget slut på det här". Har väl bara
väntat och trott att det ordnar sig, han kommer snart för jag förstår inte det här.
Men så är det ju inte.
Det här ordnar sig inte! Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med att Matias inte längre
är här. Begriper det inte!

Allt, alla drömmar, alla planer allt - försvann i tomma intet och jag vill inte vara med
i tillvaron men tvingas. Går upp och gör inte så mycket mer. Till Matias plats, barnen, hundarna - inte mer.
Så apatisk är jag nu och trött, så trött.

Fortfarande tisdag..
Sitter uppe, barnen sover, tjejerna likaså. Försöker jobba på din sida, men det går
trögt, tur att Carina hjälper mig. För jag brister i gråt rätt som det är.
Orden är tunga, stegen likaså.
Sover i ditt rum nu, Matias, kan inte sova här i mitt.
Vill sova i din säng, vaknar på morgnarna och ser alla dina planscher - det första jag gör på morgonen.
TuPac och Bob Marley samt alla dina vykort på Salvador Dali, som du tycker så mycket om.
Din anslagstavla, din dator, ja allt det är det första som möter mig på morgonen och det känner jag mig trygg i.

Återigen, så jag förstår inte det här!!!! Vägrar, fullkomligt vägrar ta in det, att du är borta! Det kan du ju inte vara, bara sådär heller!! Saknar dig sååååå mycket! Vill se dig, krama dig, prata med dig, höra din röst, se glimten i ögat som fanns där jämt - det är min största önskan.
Julen närmar sig med stormsteg... Tänker på t-shirten jag köpte till dig, som jag tänkte ge dig i julklapp.... Kunde ju inte hålla mig så du fick den när du
var på permiss... Den med "Bobban" på. Minns så glad du blev. Tur att den inte ligger kvar här utan att du fick den!
Ja, du vet ju hur barnslig jag är.. med julklappar, svårt att hålla mig och det var alldeles för lång tid att hålla i det där paketet.
Nu är den t-shirten hemma igen, hos din pappa.

Matias!
*Står på tå, kram och puss på halsen, älskar dig!*

Lördag natt...16/11

Blott en dag, ja så är det. Ett ögonblick i sänder - inte mer.
Det var den enda psalmen vi hade på Matias begravning. Tänk om jag
kunde få skriva om hans bröllop! Eller hans nya början på universitetet, hans planer, drömma, hans bus med barnen. Idag har det varit skit, japp, skit, på ren svenska.
Hankat mig fram i tillvaron, förstår ingenting. Jag bara är, intet
mer.

Tilda har varit på kalas, första gången då hon fick inbjudningskort..:-) Roligt
hade hon, var så nöjd när hon kom hem. Var tvungen att ge henne alvedon innan
hon gick, för värken är svår nu.

Adrian är en liten spelevink, turbokille, transan, elroboten, ja kärt barn har
många namn. Jag orkar och kan korta stunder, längre nu än då.. När nu då var
första dagarna, veckorna jag vet inte.

Finns ingen början inget slut på det här! Saknaden är enorm!

Fredag 15/11

Ännu en dag utan Matias. Dagarna läggs på varann hela tiden, och här är jag.
Har så ont i magen, min tarmkatarr gör sig ordentligt påmind. Äter, lite
Nyponsoppa idag. Sovit. Promenerat med tjejerna till Matias plats
Vimsa lägger sig brevid platsen, på rygg, helt på rygg. Vi bara är där.
Tog en rejäl runda i skogen sen. Tittade på alla fåglar som flög, stod bara stilla,
andades och tittade.

Tilda i Norrköping en natt, Adrian hos Helena och Ronny. Kommer hem imorgon gör
dem. Jag trött, vankar, andas, försöker - inte mycket mer.

Torsdag 14/11

Som ni ser, så börjar det ta form här nu... Inte klar på långa vägar, men en början iallafall.
Nu behöver inte jag skriva i gästboken, men jag hoppas att ni stannar kvar och skriver där om ni vill.

Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig acceptera att Matias tog ifrån mig
så brutalt, aldrig.
Kommer aldrig, aldrig förlika mig med tanken att han är borta - aldrig.
Men, jag tvingas leva med det, varje dag, hämta andan och försöka - vilket är så svårt.

Men aldrig att jag accepterar, förlika mig, nej det gör jag inte. men jag tvingas lära mig att leva med detta.
I samma ögonblick som Matias försvann så togs valet ifrån mig. Jag har inget val längre, tvingas leva med detta och utan Matias i resten av mitt liv.

Nej, det accepterar jag inte, varför, varför skulle jag acceptera? Jag lär mig leva med det och steget mellan att acceptera och lära sig leva med - är långt.

Fortsätter lite igen....
Ska villigt erkänna att jag idag har haft en "förträngardag", en dag då jag inte har kunnat ta in detta som skett.
Var uppe inatt och satt här och fixade med sidan, likaså idag. Låtsas att Matias är i Finland.... Knäppt? Ja, kanske, men det bryr jag mig inte om.

För mig handlar det om att överleva och det gör jag inte om jag måste förstå, kämpa varje dag. Jag blir svagare och svagare, så en "förträngardag" kanske var det jag behöver nu.
Det är ju så himla makabert att han inte kommer mer, att han inte finns kvar här på jorden hos oss mer, så det går bara inte.
Ser hans härliga leende här på min första sida, och.. begriper det INTE! *gråter, då förträngardagen tog slut*