Nedräkningen har börjat.. Dras tillbaka 1 år i tiden.. Tur att man inget visste då,
då om hur livet skulle vara idag. På en sekund förändrades allt, precis allt
och jag tvingas vidare i längtan, smärtan, sorgen över min älskade, älskade Matias.

Dagarna har kommit och gått, jag som inte trodde jag skulle överleva en enda dag utan mitt barn..
trots det sitter jag här.
Men liv? Näe, det har jag inte längre, jag bara är.

Tar en dag i taget, vet aldrig från dag till dag, timme till timme hur jag mår.
Kämpar för.. barnen dem små, som jag har kvar, annars är det tomt och ödsligt inom mig.

Jag kan inte förstå hur det kunde bli såhär!
Jag kan inte det. Har försökt och försökt förstå, begripa men näääe det finns inga svar.

Det här är så totalt meningslöst, så fruktansvärt meningslöst.

Min Matias, mitt hjärta, min stjärna, min sol, alla drömmar, alla planer, all lycka försvann för dig och mig.
Jag saknar dig så jag tror jag blir tokig snart!

Fullständigt galen av sorg blir jag!

Så här ska det ju inte vara. Barn ska inte dö före sina föräldrar!
Så är det bara, trots det så sker det gång, på gång, på gång..

Varje dag.......

Året som har varit... Kan nog inte ens sätta ord på det.
Känns som om allt var igår, ibland som om det var en evighet sedan.
Har tvingats till så horribla saker under detta år. Tömma Matias rum,
begravning, annonser, bouppteckning mitt barns bouppteckning???!!
Ingen rim och reson i det.

Trösta syskon, träffa Matias vänner (tack för att ni finns), lärt känna människor som också mist,
som jag inte hade en aning om existerade överhuvudtaget, personerna alltså.
Hela min umgängeskrets är i princip «utbyten«, mina gamla vänner, en del, orkade väl inte fullt ut.