Tilda bättre i lördags så hon åkte till Likos, nöjd och glad kom hon hem igår. Adrian kom imorse, så båda barnen har fått vara hemma idag. Vill ju vara med dem ordentligt, nu när de varit borta så länge.

Adrian gick och lade sig i spänd förväntan idag..Han har tappat en tand! *S*, så stolt, så nöjd liten kille var det som somnade nyss. Han tappade den i helgen och nu ska väl tandfen komma inatt då. Han konstaterar att "Jag är inte ens 6 år, men jag har reedan tappat en tand!" Han är överförtjust.

Tilda har varit iväg och badat varmvatten idag igen, hon gör ju det 2 ggr i veckan tillsammans med sin assistent. Idag har hon haft mycket värk i benen, blev väl lite bättre efter badet, men det märks på hennes humör.... Hon är inte nådig att tas med den damen emellanåt. Förstår henne att det är jobbigt och ut ska det ju och det blir jag härhemma som får ta smällarna.

Gråtattack utan dess like, känns det som, idag. Stod vid fläkten och rökte. Tankarna for iväg och en låtslinga med Eminem dök upp i huvudet. Tittade ut genom köksfönstret, tittade på buskarna och minns Matias. Han finns hos mig varje dag, varje, varje dag, men just det här att helt förlora sig i minnen, gör sååååååååå himla ont! Det går inte ens att sätta ord på det! Brast totalt där jag stod, mindes sommaren 2002 då vi var på Öland, Matias sista sommar, Eminem spelades heeeeela tiden på cd-spelaren.. Tänkte efter riktigt, mindes varje stund, varje drag, varje rörelse, leende, hårfästet, ansiktet allt bara kom över mig, och det är outhärdligt vidrigt jobbigt kan jag tala om! Orkar inte minnas!!! Vill inte "bara" ha minnen, vill ju ha mer minnen - men så blev det ju inte.......

Om jag inte tänker på det som varit..kan det gå hyfsat, men jag tänker ju på mitt barn varje dag, men just det här att förlora sig i minnen och veta...aldrigheten, det är så hemskt, så hemskt. Grät som ett barn, ensam härhemma, barnen var ute. Tänk, det är bara minnen jag har kvar av Matias och aldrigheten slog sina klor i mig, tänk aldrig, aldrig, aldrig mer får jag träffa honom. När den tanken kommer, så faller jag totalt ihop, helt totalt. Det kommer så plötsligt också, man hör en låt, tittar ut genom fönstret, en doft, en rörelse och pang, så är man nere igen. Det är så oförutsägbart med sorgen efter ett barn!

Tårarna bara trillade och jag grät, högt, högt. Nu skulle nån ickedrabbad se mig, då skulle de ju få "bekräftat" att jag har fastnat i min sorg som det så fint heter.*ironisk* Jag är så arg på livet också. Min fina, fina Matias. Varför?

Tittar på fotona på min hemsida, och fotot där Adrian och Matias är..AJ! Det gör sååå himla ont så jag vet snart ingenting.

Aldrig mer får jag se honom, och det värker inom mig!!! Såå grymt är det här! Tänk, aldrig mer och jag fattar inte, vill inte fatta att det har gått 2,5 år sedan Matias dog! F******n, han var ju här nyss??

Hur har tiden kunnat rinna iväg såhär utan Matias??

Ja, det är ju "bara" att torka tårarna och fortsätta vidare, framåt, framåt för ingen återvändo finns.

Kanonväder ute!! Bara det att vi är innesittande, Tilda och jag. Hon kom inte iväg för hon är sjuk. Sååå synd om henne, feber, hosta och allmänt sjuk. Får inte i sig nån mat direkt, men vätskan är ju det viktigaste, bunkrade upp med coca-cola och vitamindrycker samt isglass.

Var hos Matias förut.. Jag har inte varit där så ofta på sistone igen, för jag orkar inte stå där..Se hans namn på en sten!!! Va?? Nå, idag var jag där, och det var fint. Ljusen brann och jag lämnade röda rosor med påsklilijor i. Stod en stund och tittade, bara var. Gråter och gråter när jag går därifrån. Ibland känns det som om att när jag väl är där vill jag inte gå därifrån! Det är tunga steg man tar när man tvingas besöka sitt barn på kyrkogården.

Snart ska jag ut och jobba också, det känns bra, mycket bra! Ska på träff i april och hoppas på att vara igång snarast!

Trevlig påsk till er alla

Idag ska Tilda gå påskgumma! Sen åker hon bort imorgon, Adrian åker redan idag. Påsken känns lite jobbig.. Minns tillbaka, och det är ju det vi gör, vi som mist våra barn! Ja, när högtider kommer då minns man extra mycket hur det var och vad man gjorde.

Matias sista påsk..ni hör..??!! Då dukade vi fint, tände ljus och åt god mat. Skulle ha en trevlig stund tillsammans kring påskmaten :-) Bara det att Matias och jag nästan fick skrika för att överhuvudtaget höra varandra! Barnen, barnen de små, ja det flaxade liksom ur ett tag där. :-) Så är det väl när man har små barn.

Påsken 2001 hade vi precis kommit hem från Öland, jag och barnen de små. Vi hade varit där en vecka, njutit av havet och lugnet, varit tillsammans ordentligt, spelade alfapet, kastade sten i vattnet, tittade på havet, och var. Vi hade en kanonvecka på Öland, jag, Matias och barnen de små. Vi var iväg tillsammans med Matias kusin med familj. Njöt i fulla drag.

I år, gör jag inte så mycket, ja, snarare ingenting alls. Kommer själv bara att vara hemma med tjejerna. Påsken, å andra sidan..så har vi enbart ätit god mat, alla barnen har fått påskägg. Ja, påskägg blir det i år också..och tulpaner till Matias grav.

Är lite trött och sliten efter en hel del händelser, förstår faktiskt inte hur en del tänker och tycker, men det lägger jag heller ingen energi på. Känner mig trygg när jag har mina riktiga vänner omkring mig!

Trevlig påsk önskar jag er alla

Känner mig så tyst och tom på ord. Förstår inte det, jag som alltid har gillat att skriva och försökt uttrycka mig i text, nu är jag bara så tom, så tom. Har gjort iordning räkmackor som barnen och jag ska äta ikväll, annars är det lugnt här. När jag gjorde räkmackorna var jag givetvis hos matias igen. Matias som älskar räkmackor! Precis som barnen och jag, han skulle ha varit hos oss nu.

I det mesta jag gör så kommer alltid tanken upp "det här skulle Matias ha gillat/inte gillat" jag bär honom inom mig, i mitt hjärta så starkt lever han kvar hos mig, runt mig. Kommer alltid vara min son, kommer alltid vara saknad.