Tom och trött. Inte mycket jag får gjort på dagarna,känns det som..men ändå.. Det "vanliga" o lite till, trots allt... Förstår det inte, men det går väl med automatik.

Gör och gör utan att ens emellanåt reflektera. Jo, när jag strosar med tjejerna (=läs hundarna) då tillåter jag mig själv att känna inåt, lyssna på tomheten som är i mig just nu. Andas, försöker se det vackra ute. Öppnar upp ögonen, låter tankarna fara fritt. Mmmm, är nere i en sämre period just nu..

Läser mycket just nu, inne i en läsperiod igen, och det är ju inte så "bara" det heller..egentligen. Varför måsta jag alltid känna att jag "gör" nåt?? Sitta och läsa en bok, är nog så värdefullt. Just nu läser jag Kerstin Thorvalls bok "I skuggan av oron", om hennes uppväxt, har läst den förut, men det är en sån bok som jag kan återgå till flera gånger om.

Fått tråkiga besked idag, angående ekonomin, ingt jag vill prata om här. Men det hänger som ett stort mörkt moln över, det också. Det är som det är livet..flödar oavsett vad.

Tänker mycket på kraften i oss människor, kärleken som finns i universum, som gör att man orkar en stund till och en till och en till..... Men, ack att det ska bli så tyst och tomt inom mig emellanåt...

Saknar mig själv, den jag var i livet före.

Saknar Matias, i allt jag gör, säger och är.

Tack gode Gud för alla mina tre barn.

Tänker mycket, mycket på Tessan idag..har gjort hela dagen..Tänkt och tänt ljus vid Matias fötot för hennes bästa väninna Mia som begravdes idag. Kramar om dig hårt, Gumman!

Morgon och barnen har precis gått till skolan. Hemma är jag ochhundarna som nu börjar stampa runt o vill på morgonpromenad o ha sin mat.

Ja, jag gör tydligen tvärtom...Morgonpromenix först och sen "frukost" till tjejerna - dom är vana vid det och så funkar det hos oss. Blir väckt av Norton nu på morgnarna, kanarien, det är ju ljusare ute och han sjunger för fulla muggar, härligt att höra honom.

Imorgon kvällska vi upp till skolan för att kika på teater som Tildas klass satt upp, det ska bli kul..samtidigt lite jobbigt att möta den "tokiga" mamman, men, men. Har inte hört ettord mer därifrån nu sen läraren ringde.

Anars går väl livet sin gilla gång..tror jag. Svårt att sova..vänder och vrider på mig, vaknar, somnar om, vaknar - med tusen tankar i huvudet.. Lite så där som det var i början..när Matias dog..."Herre Gud, Tuija, Matias har varit död i 3,5 år!!"

Existerar ingen tid..jo, ett liv före och ett liv efter. Märker ju att tiden har gått - på barnen de små.. Nu 6, snart 7 och sen Tilda snart 10!! Och Matias som ska fylla 23...

Får inte så mycket gjort nuförtiden. Promenerar mycket, sover mycket och tycker att vädret har varit tungt, mycket tungt.. kännts som höst. Trots attvåren ska vara på väg. Inte den bästa tiden för mig.. Matias 18 års dag, alla studenterifester, studenten, rycka in i lumpen, permis en gång..och sen ... nada, inget mer.

Han är död nu. Jag måste säga det högt till mig själv emellanåt i min ensamhet för att verkligen begripa, trots att jag begriper!

Och, nej, jag har inte fastnat i min sorg. "Bara" minnen och det som var den sista våren sommaren som kommer..... iom att det var en sååå otroligt rolig tid för Matias, jag njöt av att se hans glädje och hans förväntningar..... Och..sen försvann allt den 12 september 2002 på ett järnvägspår i Finland.

Tilda och Adrian är mitt ljus, min kraft och min glädje!

Pratar om Matias i princip varje dag. Som igår.. Låter väl inte klokt.. men Tilda sa att nu har han var död snart i 4 år... Mmm, sa jag "Ja, men Mamma han sitter här brevid och vill också ha vår mat!!" Vi åt pannbiff med lök och potatis. Sen började de små "mata" Matias som inte syntes.. för han är ju "bara" osynlig nu.

Skrattade gjorde vi, samtidigt som smärtan finns hos alla tre.

Älskade, älskade barn, alla tre vad skulle jag vara utan er?????

Älskar er alla så mycket ur djupet av mitt hjärta för alltid in i evigheten!

Det är svårt att göra rätt

Om du sägertill mig "Hur mår du?" med sympati och medkänsla i din röst, så svarar jag "Jag mår bra", därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara. Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!", eller "Det är fruktansvärt!". Jag vill skrika "Det är inte rättvist!" Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag. Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack". Ett tack som betyder så mycket mer än så. Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa. Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig. Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer att förstå vad du menar. Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader. Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut, så har du antagligen rätt. Idag är det kanske en minnesdag för mig, eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig, men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre. Försök fråga mig om jag vill prata, men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp. Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är. Jag behöver dina tankar. Jag behöver dina böner. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt. Som jag brukade bli, innan allt detta hände. Men jag vet att det är omöjligt. Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

Janne Morén

Skulle precis lägga mig o vila en stund, när det började bankas hejvilt på min ytterdörr. Irriterad gick jag för att öppna, medan jag muttrade "jajaja, kommer, kommer" Undrade i mitt stilla sinne vem det var som nästan slog in min dörr, hehehe.

Anneli! Åhh, så glad jag blev! Så härligt att hon bara dök in! Fikat och vräkt i oss bullar! Gott! Skrattat, flamsat, larvat, gråtit - som vanligt när vi umgås då!

Idag...tömde jag Matias skåp när Anneli var här..Hans jackor, skjortor, skor, kängor, taekwondodräkten, slipsar...ur en garderob. Det var jobbigt..så otroligt jobbigt. Fick sån hjärtklappning, kramade om en del av kläderna och "bara" gjorde. Svetten bara rann. Anneli fanns här och hjälpte mig. Fann mig själv sittande på golvet med alla Matias skor, hör hur jag frågar Anneli - "men vad ska jag göra med allting?" Anneli står brevid, svarar bara "jag vet inte"

I kartonger och in i klädkammaren med det bara..rensar, sorterar,kastar sen nån gång.

Fika efteråt igen och då kom gråten igen och igen och igen. Tillsammans grät vi, Anneli och jag för att därefter även kunna skratta åt oss själva där vi sitter och försöker trösta, uppmuntra varandra, jag tackar och ber om ursäkt, Anneli skrattar och gråter, jag likaså.. Ja, det är en syn för Gudarna när vi sätter igång och en icke-drabbad skulle inte alls kunna förstå, sätta sig in i hur jäkla hemskt det här är, trots skrattet...och dom stundtals "knäppa" trösteorden till varann som gör att man fullständigt brister ut i gapskratt... Sorgen är märklig och svår att lära sig leva med..

Och inte kommer vi iväg till Stockholm heller, Anneli och jag!!! Det satt vi också o beklaga oss över..Stockholm drar ju, en helhelg Anneli o jag i Stockholm, hahaha, vilken syn, vilket kaos, och sååå himla roligt vi skulle ha!

TÄNK inte ens Gittan gick med på att skjutsa oss, *S*

Berg och dalbanan..... Fattar inte att det ska vara såhär! Begriper det inte! Och inte vill jag begripa heller, så det så!

Pang, så var man nere en sväng och krälar igen då! Och jag orkar inte! Jag vill också hemskt gärna ha ett rum där man kan få vila hjärnan, ta semester! Jajaja, jag vet att det vänder..det har jag väl lärt mig efter nu snart 3,5 år. Men vad f******n, jag är sååå trött just nu. Trött på allt!

Pratade med en granne idag, som säger att hon pluggar på universitet i Linköping..Mer behövdes tydligen inte idag! Pang, så hamnade jag.....nere. Och det har inte släppt än. Linköping, universitetet - där skulle ju Matias gå nu! I år skulle han ta studenten och vara färdig civilingenjör inom data/teknik..

Vad f******n hände? Hur, hur kunde det bli såhär??? Och VARFÖR??? Och hur har jag orkat hittills??? Hur orkar jag??? Jag vet inte... hur jag gör längre. Känns som om jag inte ens vet vad jag kämpar för. Varför jag kämpar och vad målet är!!

Just nu känner jag mig så vilsen, ensam, rädd och liten! Så himla liten och maktlös inför döden! Jag kunde inte skydda, hjälpa, rädda mitt barn, den makten hade jag inte och har jag inte.

Jag kan inte göra nåt för Matias mer, inget, nada, pang, slut! Blommor till graven, tända ljus, prata om honom och allt det där, men just nu räcker inte det! Inte när förtvivlan, smärtan, ångesten, värken bara väller över mig, det räcker inte då!

Undrar hur fasen jag har kunnat må bra och på nåt sätt "nöjt" mig med....smulor...

Vill ha honom här, just nu och för alltid med i mitt liv! Tills den dagen det är min tur att begravas! Inte såhär, inte såhär.. Men såhär blev det.

*gråååååååååååååååååter ikväll*

Nu är det sååå tungandat och jobbigt. Hela min kropp har värkt efter min son idag. Gråtit om och om igen. Hulkat, snyftat.

Jag vet att det kommer, dessa tunga dagar, men jag blir så trött..så trött av saknad, längtan och sorg. Vill inte ha det såhär längre. Vill bara få Matias tillbaka, jag vet att det är omöjligt.. Men just nu är jag så trött, trött av saknad.

Tänker inte framåt ett dugg... Bara andas och befinner mig i det som är. Tårarna rinner hejdlöst. Går med tjejerna och låter tårarna forsa, orkar knappt hälsa på nån. Orkar inte visa upp ett "glatt" leende som just nu bara är en mask.

Jag värker! Orkar inte tänka nåt på alla dagar som kommer att komma utan Matias..Hur ska jag kunna göra det??? Känner hur paniken stegrar sig då smärtan slår till.

Min fina, fina, fina älskade Matias! Hur kunde det bli såhär?? Var är du?? Hur mår du?? Vad gör du??

Tänk om du åtminstone kunde ringa....

*står på tå, puss på halsen, orden "jag älskar dig, var rädd om dig" *

Mamma

Våra älskade änglar, klasskompisarna Matias Eklund och Cecilia Hagman.

Änglar, ja visst finns dom...överallt, i vilken skepnad som helst kan just du få förmånen att träffa en ängel...

Saknar, saknar min fina son i allt jag säger, gör och är.

Uj, vad det sliter på Tilda med vattkopparna. Hon har ont i lederna som bara den, och koppar har hon överallt! Har väl aldrig sett nåt prickigare! Tom i munnen, så maten har bestått av glass, nyponsoppa, risifrutti, dricka, mycket! Igår kunde hon äta lite riktig mat, får se vad hon får i sig ikväll. Det är så synd om henne, hon vill inte se sig i spegeln ens en gång för det ser otäckt ut.

Adrian spelevinken, han är frisk och full fart på honom! Hade främmande imorse, på morgonfika! Färska frallor och kaffe och lite struntprat en stund, det var såå skönt!

Ikväll ska vi kika på Let´s dance, barnen och jag.

Trevlig helg önskar jag er alla. En rad i gästboken värmer och gör mig glad och tacksam.

Ska försöka sova.. Tankarna snurrar. Än hit än dit. Om allt och om inget.

Lyssnar på musik, James Blunt. Tankarna hos Matias. Tankarna hos Cissi. Hos alla föräldrar som jag mött som mist sitt barn. Tänker på hur fort livet förändras, en sekund..så är det bara förtvivlan och smärta, kaos, förlamning.

James Blunt sjunger så vackert.."You´r beatiful".. texter får en helt annan innebörd för mig. Känner mig låg just nu. Ledsen. Tårarna som rinner långsamt, sakta - inte det där förtvivlade hulkandet just nu, bara sakta stilla gråt inom mig.

Jag låter der vara så. Jag andas i det som är, befinner mig i känslan som är. Finns inga genvägar, ingenstans att smita undan, bara vara, befinna sig mitt i.

Tack alla fina vänner som jag har omkring mig, är så tacksam.