Lite annorlunda dagbok idag, detta ska till tankar sen, så småningom.. Matias.....
Hjärtat, stjärnan, solen...

Idag kom det post till dig, igen.
Jag rasar ihop, allt snörps åt,
får ingen luft, kan inte tänka,
inte vara, ingenting.

Reklamutskick, inbjudan till att börja på militärhögskolan. Ditt namn Matias, en inbjudan för att ansöka.

Men du är ju inte här,
du är inte här,
du är inte här!

Gråter och gråter, klumpen hotar att kväva mig stundtals.
Samlar ihop mig då jag hämtar hem din lillebror, då din lillasyster kommer hem.

Plockar ihop bitar av mig själv en stund igen, för att orka.

Tittar på vykortet som kom...
Militärhögskolan...

Du hade ju redan fått erbjudande om att börja officersutbildningen i Finland, men tackat nej.
Nu skulle du ha gått på universitet i Linköping.

Istället får jag gå till kyrkogården..


Jag går sönder snart. *sakta plockar jag ihop mig igen för att orka en liten stund, igen och igen och igen*

*står på tå, puss på halsen kram, orden var rädd om dig*

Älskar dig! Vill bara skrika rakt uuuut!

Så underbart härligt att få se dig igen E! Blev så överraskad och glad, väldigt glad! Har saknat dig också, mycket, mycket! Tack för att du kom och tack för att du skrev in texten du pratade om när du var här. Så är det, allt har sin tid, sörja sin.

Helgen har varit lugn, inte gjort många knop. Veckan har sprungit iväg, trots att det känns som om tiden står still. Dagarna går, jag med dem.

Tildas ökning av cortisondosen börjar märkas, hon har inte lika ont i ryggen längre, men bra är det inte.

Oj, och nu tog orden slut....

Idag har jag fått lov av en mamma, att få låna hennes ord. Hennes ord som visar hur det är, ord som jag fastnade för direkt då jag läste de. Läs, begrunda..såhär är det för oss, trots att det "ju har gått ett helt år".

Tack för att jag får låna dina ord!

"Snart har ett år gått sedan vår son gick bort och försvann in i evigheten. Ett jävla år, ett hemskt år. Ett märkligt år och ett år fyllt av erfarenheter man inte vill ha eller ens önskar sin värsta fiende.

Jag har under det här året skrivit mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Dagböcker, texter, debattinlägg på olika internetforum, mail mm mm. Jag har fått oerhört mycket stöd och hjälp från många håll men också mött oerhört mycket oförstående människor som inte vill/kan förstå eller se saken ur annan synvinkel än sin egen.

Jag brukar kalla dessa oförstående för strutsmänniskor. Såna som tror att det som inte syns, det finns inte. Såna som tycker att jag borde dölja min sorg bara för att DE tycker att den är jobbig. Såna som älskar uttryck som "Gå vidare", "Ta tag i" och som ivrigt propagerar för att vi måste städa undan min sons saker, sälja, ge bort eller kasta. Flytta är också populärt, börja om. Hur då? Vad menar de? Vad är det som vi ska lämna bakom oss.

Minnena? Varför då? Varför ska vår son till varje pris suddas bort ur vår vardag?

Vi som kämpar varje dag för att leva, arbeta och gå i skolan, vi vill fan inte höra att det är dags att gå vidare.

Vad tror de att vi gör? Hade vi inte gått vidare hade det ju varit hur enkelt som helst att följa vår son in i evigheten. Men det gjorde vi inte.

Ska jag berätta något för dig?

Ska jag berätta för dig hur det känns att ha de hemska bilderna från IVA ständigt på näthinnan?

Ska jag berätta för dig om hur jag förebrår mig själv varje dag för att jag för sent förstod hur sjukt mitt barn var.

Hur jag ger mig själv skulden för att ambulansen kallades för sent då jag trodde på det som de sa när vi ringde sjukvårdsupplysningen.

Ska jag berätta för dig hur hemsk det är att vakna av att man gråter hejdlöst. Eller att man vaknar för att ens älskade i sängen bredvid gråter. Eller vill du veta om mardrömmar som är så hemska att man vaknar med en skräck sådan att man tror att man ska dö. För att sedan inte våga röra sig, inte våga somna om heller.

Ska jag berätta för dig om maktlösheten man känner när man ser sina andra barn sörja sig sjuka av längtan samt magra för att livslusten inte finns längre. Och då veta att man kan göra så lite eller inget alls för att mildra smärtan för dem.

Ska jag berätta för dig om hjälplösheten jag känner när jag hör hans syster gråta, men veta att hon kommer att förneka det stenhårt om jag går in - för hon vill inte oroa mig.

Ska jag berätta för dig om Mannen i mitt liv, sonens pappa, som nu är grå och trött och ledsen. Eller om hur grå och trött och ledsen jag själv känner mig alla dagar.

Hur vi ändå försöker skoja till det. Roa oss, äta gott, mysa i soffan med Dottern men hur leendena ändå aldrig når ögonen.

Ska jag berätta för dig hur arg man blir av ingen anledning alls. Eller hur det känns att bara börja gråta okontrollerat helt plötsligt.

Ska jag berätta för dig hur svårt det är att klara vardagen när alla tankar ständigt är hos det älskade saknade barnet. När det känns som att inget ändå spelar någon roll.

Ska jag berätta för dig om hur det känns att ha ständigt ont i bröstet av paniken.

Ska jag berätta för dig hur ledsen man blir när den som man betraktat som sin bästa vän inte hört av sig alls varken vid dödsfallet eller senare. Trots att jag skickat både sms och mail. Barnen hennes hälsar och pratar när vi möts.

Ska jag berätta hur hemskt det kändes när det damp ner ett brev med sonens obduktionsprotokoll.

Eller när fotografierna från kapellet kom. Eller hur det kändes att titta på bilder från ett par gamla filmer som blivit liggande ett tag men som slutligen framkallades.

En del av dem hade sonen själv knäppt.

Ska jag berätta för dig hur hemskt svårt det var att tillsammans med familjen bestämma vilka sånger som skulle sjungas på vår sons begravning.

Vilken dikt. Vilken präst, vilken kista och vilken urna. Blommor.Vilken gravsten och vad ska det stå på den. Hur dödsannonsen skulle se ut.

Gravplats, javisst ja, ner till den fula kyrkogården, går runt med en glättig vaktmästare, skriva papper och sedan försöka fatta att de ska gräva ner vårt BARN där...

Ska jag berätta för dig om hur svårt det är med ALDRIG MER? Fattar du?

Aldrig mer ska jag se, känna, tala med mitt barn. Aldrig känna hans doft. Aldrig mer höra hans röst.

Aldrig, aldrig mer.

Ska jag berätta för dig om hur lurad man känner sig? Lurad på avslutningar, födelsedagar, jular, studenten, stolthet över körkort och vunna segrar. Lurad på att bli farmor, lurad på allt.

Ska jag berätta om hur det känns när man dukar för fyra av bara farten. Fast vi är ju bara tre här hemma nu.

Ska jag berätta hur det känns när man faktiskt tar sig för med att göra något och så dyker plötsligt tanken upp att "Det här borde vi ha gjort medan vår son levde för det här hade han tyckt om"

Ska jag berätta för dig om hur sorgen ständigt gör sig påmind i allt jag gör eller inte gör.

Hur omöjligt det känns att göra vissa saker som betydde mycket för oss förr. Hur svårt det är att fylla dagen med något som inte ger smärta.

Ska jag berätta för dig. ??

Men för Er som förstår behöver jag ju inget berätta. Och för de andra. Ja, det kan faktiskt kvitta."

Tack...för att jag får låna dina smärtsamma rader..tack.

Febe möte ikväll igen. Det som läkaren inte tyckte var bra..Man kan ju "fastna i sin sorg" *ler lite ironiskt*
Nej, jag har ännu inte kunnat smälta alla dumma kommentarer han gav! Från en läkare dessutom!
Tack, Olle du förstod, och jag tror att de flesta drabbade förstod vad jag menade. Sicket bemötande.

Jaja, Febemöte ikväll, och när jag kommer hem känner jag hur jag på nåt konstigt sätt känner mig glad....Glad på ett annat sätt, känner mig nöjd, okey - för det ger så otroligt mycket! Det gör det! Vi skrattar, berättar, gråter, pratar, pratar - det är så skönt att få träffas! Få prata om våra barn - få vara oss själva, inte behöva försvara, förklara s¨å himla mycket, för vi "vet", vi vet så himla väl vad vi menar. Sorgen är olika, ja, självklart, men vi känner bekräftelse, vi får tillåtelse att vara som vi är! Utan att någon tar illa upp och försöker trösta, hindra från att tårarna kanske kommer mitt i ett skrattanfall - för så är det, det är såhär hemskt att mista sitt barn.

Veckan har gått i lite okey tecken igen, ja förutom den där förbenade läkarens ord..Ja, vilket misslyckande han gjorde i sin yrkesutövning, ja, så är det kan jag känna nu.

Tilda sänkning av cortison dosen fungerade inte. Hon har haft jätteont i ryggen sen i fredags. Vilket då visar sig även i hennes humör. Gnälligt, jobbigt, tungt, arg, ledsen - värken är svår att handskas med. Har hjälpt henne med allt nu på, speciellt på morgonen. Påklädning, som inte alls fungerar som tidigare, hon kan inte böja sig ner utan att det gör ont i hela hennes kropp, inte sitta längre stunder, stelt och värk, värk, värk. Tror sjutton det att hon mår bedrövligt.
Tog kontakt med läkaren..och, ja tyvärr, ökar vi dosen cortison igen from imorgon, inte till lika mycket som innan, men en höjning. Skiit också.

Men det går inte utan, såhär kan hon inte ha det och må, det är lite som att välja mellan pest och kolera vad gäller medicineringen. Cortison är ju inget vidare att tvingas ta, men hon måste - förra gången vi gjorde en sänkning av cortisonet så fungerade det ju inte heller...Kanske längre fram, hoppas, hoppas.

Adrian, ja, den ni! Idag frågade han när han skulle bli tjej???!!!! *s* Jag sa att han ju inte kan bli tjej, varpå han blev jättearg, vart ska det sluta med den lille herrn? Tidigare i veckan, sa jag åt honom "att du hör väl vad jag säger!" Varpå han trallade "Jag hör inte, jag hör inte, jag har öronproppar, jag har öronproppar!" *s* Vart får han allt ifrån??

Tilda går och smågnolar emellanåt, trots sin värk. I tvättstugan igår var båda barnen med mig, ja, det var full rulle att hålla ordning på Adrian...
Tilda jätteduktig, hjälpte mig vika och grejja. Hör henne hur hon gnolar på en sång, med melodin "Hosianna" Hon bytte texten till: Maaatiaaas, Maattiiaas, var är du? Maaaatiiaas, Maattiiaaas, jag saaaaaaaknar dig, du är min älskade bror.

Kunde inte låta bli att småle, det lät för härligt och ja, Matias är med oss, tom i tvättstugan! *s*


Idag 1/3

Bliir tokig snart, tokig, tokig, tokig. Ja, om jag nu kan bli tokigare!

Faaan, sorry, måste få svära.. Hos läkare idag, för att få sjukskirvningen förlängd. Jag berättar, bla om berg och dalbanan som jag lever i. Känns som om han tittar på mig och vill stämpla mig som manodeppressiv eller schitofren eller nåt! Han begriper icke, ICKE för fem öre vad jag säger! Återigen känner jag mig som ett UFO.

Han frågar: "Har du plockat ner Matias saker, har du möblerat om därinne, du måste göra det, du måste avsluta alla praktiska saker" "Är det så bra att engagera sig i Febe och hela tiden möta andra föräldrar i sorg?" Du måste släppa Matia. Hur ser dina dagar ut? Hur är berg och dalbanan?

Hrehehehe, ni hör vilka frågor! Vilka kommentarer! Samma: "Tänker du på Matias hela tiden?" Jisses Amalia!!!!!!!! *skrattar lite åt skiten*

Svarar, ja, jag har tömt Matias rum. Får följdfrågan: "Har du kastat hans saker???" hehehe, vad faaan tror han, undrar var han är född? Jag säger som det är, jag har plockat ner, men inte tittat och gått igenom. Får till svar: "Det måste du göra!" Hehehe, snacka om att han flyger i det blå! Blir tokig!

Finner mig själv sitta hos läkaren, förska förklara, ja försvara min längtan, saknad min smärta efter Matias. Är det klokt det??? Nej.

Vågade inte tala om, nej jag vågade inte det, att Matias kläder hänger där dem alltid har hängt, hans kläder i hans rum i skåpet ligger kvar - nämnde inte ett ord om det, då hade han väl spärrat in mig!

Vilken läkare, fy faaaaaan, vilket skitsamhälle det här är, vilket sicket jävla skitliv! Att inte ens en läkare begriper bättre! Jag vågade inte ens gråta, fast tårarna brände bakom ögonlocken..Vågade inte, för jag vill ju försöka visa att jag faktiskt har gått vidare. På MITT sätt! Jag har inte fastnat i sorgen, jag har inte det!

Han har läst sig till sin kunskap, det han vet, det har jag också gjort en gång i tiden.Nu sitter jag mitt i allt, i Johan Cullbergs krisreaktioner - finner att , ja det stämmer, men så olika är det för oss alla, hela tiden.

Tänk så skönt för läkaren att får "stänga" min journal..skriva orden "Hon har fastnat i sin sorg, kommer just nu inte vidare!" Jjag vet inte vad han skriver, men kanske så. Förvånar mig inte ett dugg..Inget förvånar mig längre när det gäller kontakter med läkare och andra berörda.
De jag käner mest förtroende för, utöver oss som mist, är barntraumateamet som finns i Norrköping! De har funnits där för mig och barnen, de förstår vad jag och vad barnen går igenom.

Ja, han är människa han också, ja det är han, gör säkert så gott han kan, utifrån sitt perspektiv. Men kvar sitter jag, jag, barnen och..ska trampa vidare i fotspår där ingen, absolut ingen vill befinna sig i!

Jag går upp, äter, andas, skiter, tar hand om hundar, barn - vad krävs mer?????????? Jag vet inte, jag fungerar, barnen fungerar..vad mer vill omgivningen av oss?