Tråkig dag, bara regnar och regnar. Tilda åker till S och L. Adrian och jag tittar på varanna, nåja, jag kikar o funderar, på vad vi ska hitta på. Ingen lust, ingen ork, men Ä-bilen finns´! Vi har alternativ! Vi kan göra om vi vill!!

Jag bestämmer att vi ska åka till Anneli en stund, Cissis mamma. Fikar, skrattar högt och gott gör vi, en tår fälls och Adrian är med - hela tiden. Han kikar på teve, och får massor med chips!!Han njuter och mår gott i soffan hos Anneli.

När vi åker hem säger Adrian att han vill åka till Matias.. jag känner hur det knyter sig inom mig och hur jag trots allt blir så varm, så varm. Han vill till Matias tända ett ljus och "prata lite". Inget ljus finns i bilen och jag säger att vi kan väl åka imorgon - för det gör så ont i mig, det säger jag inte men hela jag värker och jag känner hur jag börjar skaka av sorg, längtan, smärta, det som alltid finns i mig, som jag "lyckas" hålla tillbaka för att brista fullt ut ibland.

Adrian så bestämd, nu vill han till Matias. Vi åker dit. Adrian plockar bland blommorna jag står och tittar brevid . Adrian pratar, jag hör hur han mumlar när han fixar. Säger till mig att nu kan vi gå, säger att "idag, nu är jag inte rädd när jag är här men jag är så ledsen, jag vill att Matias är hos mig, min storebror."

Jag tar hans hand pussar och kramar om honom och sakta, sakta går vi till bilen igen.

Matias lillebror och jag.

Så otroligt glad idag!!! Löste ut min bil efter myyycket möda. Reggat in, fixat försäkring o allt som ska fixas, betalat det sista av reparationen o det var tufft - nu får vi leva på vatten och bröd ett tag barnen och jag!

MEN vi har bil igen!! Jag och barnen kan röra oss mer igen! Och jag mår sååå himla bra! Ekonomin går väl åt helvete *ler lite...* men, men det ordnar sig nog, tror jag. Orkade inte en enda dag till utan bilen!

Barnen kom hem från skolan och jag stod med bilen vid förrådet o lastade ur vinterdäcken - och dom jublade!!! Dom blev så glada dom med! Vi åkte iväg och hämtade datorn från reparationen, mmm, det kostade 400 kronor det med....

Sen hem, Tilda ringde Gittan, vi hämtade våra tjejer (=läs hundarna) och åkte till stallet där Gittan var! Så himla, så himla skönt! Så ljuvligt, underbart att bara kunna packa in oss i bilen och dra!

Barnen så nöjda. Kikade på när hovslagaren var i stallet, strosade med tjejerna på åkern, ja Adrian han sprang och sprang, fattar inte var han får all energi ifrån! En kopp kaffe sen handlade vi o åkte hem.

Just nu kan jag inte beskriva glädjekänslan jag har över att bilen står på parkeringen, Ä-bilen (Ä för Älsklingen) har jag döpt henne till, hahaha.

Adrian frågade ikväll: "Mamma, vart ska vi åka med bilen imorgon då!" *S*

Jag är sååå glad, för barnens skull, för min skull, för tjejernas skull!

Jag andas liv, liv och återigen liv!! Lust och glädje just nu igen och jag njuter av varje, varje sekund!

Matias fixade allt kring vår dator.. Jag behövde bara trycka på en knapp så funkade det som ska funka, hehe, blev det problem så hojtade jag på älskad Matias. Matias som skulle visa, förklara, berätta, med en mamma som satt med armarna i kors.. suckade och talade om för sonen att "NU gör du för snabbt!" " Nu fattar jag inte!" "Vad gjorde du NU??" "Jag hinner inte med!" Matias som visade fort, fort, otålig blev han också.. jag likaså. !"Men mamma, fattar du inte, du gör såhär, och sen såhär och sen såhär!"

Vippps, superenkelt.. Jajaja, sure.. visst är det det....För honom ja..

Jag som blev arg och frustrerad, jag som talade om för Matias att jag fattar inte! Han gör om... Jag reser på mig går ut i köket tar ett bloss..

Matias som kommer till mig, muttrar och talar om att nu är det klart, "men du måste ju lära dig!!!"

Jag som är sur.. talar om att, med glimten i ögat, att "det ska ju bara funka, Matias!!! DU kan ju!" Hehe...

En kväll, då vi diskuterat ämnet datorer.. Matias sur som ättika, jag likaså. Jag kikar på teve, ropar på Matias.. Han kommer, jag med allvar i rösten säger: "Kolla nu!! Tom teven flimrar ju, vad GJORDE du??? !!!" *S*

Hahaha, Matias som blänger på mig och frågar, slår ut händerna "Men, vad sjutton det kan ju inte vara mitt fel heller! Sen stövlar han ut ur vardagsrummer, hör hur han vänder och kommer tbx, då han hör mitt hysteriska fnissande.. Hur han tittar på mig och ler "Jaha, skulle det där vara roligt eller???" Vi skrattar tillsammans.

Nå, nu funkar inte min dator - lämnat in den på reparation..

Ingen Matias att tjata på.. ingen Matias att skratta med, ingen Matias att tjura på ;-), ingen Matias och tala om för att jag ska bara trycka på en knapp, bla, bla, bla...

Vad jag saknar min son i så mycket, så mycket, så mycket. Det går bara inte att förstå.

Dessa, minnen, åhh dessa minnen, som är både smärtsamma, roliga men så fyllda med saknad och längtan så ni anar inte.

Tilda... ja, hon e så härlig, så härlig. Börjar bli så mån om sitt utseende, både på gott och ont...

Det som känns lite häftigt.. Jag har köpt mig en jacka/kavaj i kamoflage, den är hon såå avundsjuk på och vill låna.. :-) bara det att hon ju druknar i den. Likaså min bolero jag köpte, den vill hon också låna, mina skor, en del tröjor osv.

Men hon kan ju inte ha det ännu! Men det känns kul att hon tydligen tycker att mamma har bra klädsmak! :-)

Sko fantast är jag också, älskar skor, högklackat då. Dom är hon också på och vill att dom ska passa! :-)

Mycket med kläder osv nu, och så är det väl, men jag tycker att det är lite väl tidigt.

Minns när Tilda "tjatar" om mina kläder hur stolt Matias alltid var över mig, att han hade en såpass ung och modemedveten mamma. Ja, jag var ju 18 när jag fick honom så, det var ju på ett annat då. Nu är jag ju en "gammal" mamma.

Tilda, åhh, tittar på henne och känner hur kärleken bara väller över mig, och ser vilken fantastisk vacker tjej hon kommer bli så småningom..

Adrian som är snart 7, hur han är så mån om att lukta gott och se bra ut i håret - o ha tuffa kläder. :-)

Minns hur jag var med Matias till frissan, han var bara 6-7 år. Hon klippte och han följde noggrant allt hon gjorde. När det var klart så frågade han frissan: "Vilken hårgele tycker du att jag ska använda för att det ska bli bäst?" *l* vid tanken och hur överumplad hon blve frissan.. men det var Matias i ett nötskal, inifrån och ut skulle det vara finat!

Låter kanske ytligt allt det här, men det är också en del av vardagen, det sk ytliga men det gömmer så mycket mer egentligen! Det är så mycket kärlek, kärlek, vänskap, glädje, asgarvf, fnitter, ilska, glädje, allt i just detta med sitt utseende - oxå.

Jag är såååå stolt över alla mina tre barn!

Känner hur jag ikväll nästan är sprickfärdig av glädje, omsorg och kärlek!

Tur man har vänner som finns hos en när man rasar. Och jag blir såå otroligt tacksam och glad över att se gästboksinlägg. Från okända och kända, får höra hur Matias finns med i samtal även i livet efter. Det värmer sååå mycket och ger mig ny kraft att orka framåt. TACK! Jag vet att Matias finns hos er alla, hans vänner - behöver få höra det ibland..hur era samtal flyter och att att ni minns Matias med glädje och tacksamhet. För han var ren och skär glädje, ren och skär glädje..

Lånar idag en annan mammas ord, Sanna som miste sina två barn i Tsunamin, om hur det är att mista barn. Känner ödmjukhet, tacksamhet för att jag får visa dom här. Och återigen, jag är inte ensam! Ingen av oss som mist barn är ensamma - men det känns så, allt som oftast.

"Ja,tänk att det behövs så lite för att fasaden ska brista. Eller också är det konstigare att vi inte brister mera än vad vi gör. Vi har ju bara en tunn , tunn, närmast osynlig sårskorpa som ska hålla ihop och hålla emot allt som kommer mot oss i den "vanliga världen".

Igår skulle jag vattna några blommor inne på Martins rum innan jag skulle iväg till jobbet. Jag råkade sänka blicken mot ett hörn av ett rutigt kollegieblock som stack fram i hyllan under sängbordet och det räckte för att min sårskorpa skulle brista. Associationerna och minnena drog millisekundsnabbt genom hjärnan och i nästa sekund står jag storgråtande med Martins studentkort, som jag automatiskt hade ryckt åt mig från byrån, i famnen. Min älskade, älskade pojke varför finns du inte hos mig längre? Det blev inget gå till arbetet igår morse för min del, kom inte dit förrän till lunch. Tur att jag kan flexa på mitt jobb annars skulle det aldrig funka."

Tack, fina Sanna för att jag får låna dina ord.

Kramar om

Jag plitar ner det jag känner just nu. Låter det svart o mörkt, det jag skriver idag så beror det på att det är så jag känner mig just nu.

Jag.. orkar ingenting igen, men den totala mattheten som har svept in i mig nu, kan inte ens beskriva den. Har för första gången bett att Adrian får vara extra än vad han brukar. För första gången o det kändes.. som ett nederlag.. jag vill ju orka, kunna. men just nu är jag så trött o mina armar så tomma. har massor av måsten, men jag orkar inget, ingenting.

Tilda åker på läger imorgon o kommer hem på onsdag sen åker hon till S och L på torsdag. Jag suckar bara.. vill inte ha det såhär, vill inte, vill inte, vill orka så mycket mer.. Förstår inte vad som skett med mig.. Matias 23-års dag den tog hårt om o om igen..

Jag vet att jag har två underbara fantastiska barn hos mig här, men - låter inte klokt.. men jag ORKAR INTE JUST NU! Vill mest bara vara ifred, låter hemskt då jag ju är småbarnsmor.. men så är det nu.

Har så mycket allergi med, så det tar väl också kraft äter allergimedicin varje dag... men vad sjutton.. nåt borde jag ju vara glad för.. men... jag är inte det ens, nu. Orkar inte o ... vill inte...

Vill bara knyta ihop mig själv o få vara ensam, strunta i och äta, strunta i o sköta nåt - jag orkar inte o det mest jävliga är.. att jag just nu inte vill nånting.

Orkar inte bry mig. låter allt vara som det är. Hör ju själv hur uppgiven jag låter. Men ni som följer mig här vet ju, att jag. kommer igen. Ibland funderar jag på om jag ska blotta mig såhär, visa mig, visa mig själv och min sorg och vilka konsekvenser det får. Sen får jag ett mail, ett gästboksinlägg.. som gör att jag vågar, orkar och vill visa att så här kan det svänga, dag för dag när man mist sitt barn. Sorgen, smärtan går inte över, periodvis, som nu, är den svårare än svårast, men det funkar och jag har bra och roligt också, livskvalite, bara inte just nu..

Träffar en fin kille kille, har barnen, har hundarna - men.. jag har tappat förmågan att.. glädjas.

Jag är så trött, så trött. Inte bara fysiskt utan hela jag skriker av trötthet, 3,5 års trötthet... Och, jajaja, jag vet att jag kommer igen..

Tack för att just du lyssnade.

Våren är här med besked, själv v har jag så svårt med allergin just nu. Eksem överallt, svårt att få luft, kliar i ögon, näsa och hals. Usch. Äter min allergimedicin men det är mycket pollen nu! Håller mig för tillfället inne, det enda är svängar med hundarna, inte mer. Kan inte, pga av pollenskiten!

Varje vår samma sak, men nu är det som sagt var värre än vanligt.

Tilda ska på läger imorgon med skolan, det ser hon framemot som bara den!

Usch, orkar inte ens skriva..

Grattis älskade, älskade du..23 år..!

Går inte att förstå, behöver inte förstå! Behöver inte acceptera, begripa, räcker med att jag andas och flyter med, just nu lite vid sidan av allt.

Dagen kom och gick...

Är trött, så trött. Saknar så mycket.. Eksem, allergi, mycket pollen nu.

Ensam hemma, barnen de små kommer imorgon. Jag andas i tystheten, promenerat mycket med tjejerna.

Är bara, och det räcker långt just nu..Jag är.. så får det vara just