Gråter idag igen och igen. Mors dag imorgon..
Minns den sista (herre Gud är det sant!!??) då Matias fanns här hos mig, i livet.. Här.

Han jobbade, kom hem vid 17.00, jag satt ute på altan. Matias kommer ut till mig, strålande, med glimt och glädje i ögonen.
Ger mig en stor bukett med blommor. Min Matias.
Jag blev så glad, så rörd, kände lyckan i mitt bröst, lyckan, stoltheten glädjen över min fina vackra son.

Idag.....Ja, idag vet jag ingenting. Jo, jag vet att sorgen har byggt bo i mitt bröst,
jag saknar min fina, fina Erik Jesper Matias Eklund.
Saknar, värker och gråter.

Vill inte gå i det här, vill inte vara med idag.
Jag vill ha mitt barn tillbaka.
Jag är så halv, så halv, så halv.

27/5


Där sitter jag då! Vet att en del undrar hur jag ser ut, och, sådär ser jag ut! *s* Inte så mycket att se, men ett ansikte iallafall, hehe. Kortet är taget i Värmland nu i helgen.

Adrian har varit på vårdcentralen idag. Ja, han är mer vild än tam. Han badade i morse, for upp ur badkaret och skulle väl skoja till det lite....Ja, - med att av nån anledning springa ett varv här inne..
Bara det att han halkade och slog i hakan. Peter åkte till vårdcentralen och han blev både limmad och stripad

Jag sitter ju som sagt var där jag sitter... Adrian kom hem och visade upp sig för mig och konstaterade "Mamma, visst ser jag tuff ut?" *s*

Tilda har börjat med fotboll! Verkar fungera bra och snart ska de tom spela sin första match, gissa vem som kommer att stå där nere och hejja?
Det har varit avslutning både på miniorer och kören, så nu är det fotboll för hela slanten.

Onsdag 26/5
Yeeees! På tisdag ska jag få bort det här förbenade gipset!!!! Sååå skönt ska det bli!

Lössen är väck nu också, och allt ska väl återgå till det vanliga här med. Jag kommer inte sluta skriva här, men jag vill inte kalla det dagbok längre, just nu iallafall *s*. Kommer säkert perioder då jag skriver varje dag och sen emellanåt som den här perioden nu, bara då och då. Jag ska göra om här på min hemsida, men jag vet inte hur bara!
Grunnar på det, men blir inte så mycket klokare, än iallafall.

I helgen som var så var jag i Värmland! Hade ju bokat tågbiljett och fixat för länge sedan. Det var en helg som jag verkligen har sett framemot, och jag avbokade allting iom att jag bröt det här förbaskade benet!
Döm om min förvåning och glädje, när jag faktiskt fick tillbaka hela summan på tågbiljetten från SJ! Hade ju beställt sk Just nu biljetter som man inte får avboka, men iom att jag har läkarintyg så gick det bra!

Peter och jag hyrde en stuga istället, för att jag åkte ensam (hehehe, kan ju knappast köra bil nu ändå så..) Packade in hundar och oss själva och åkte iväg till Värmland.
Ja, jag har varit på en träff för föräldrar som mist barn - och jisses vilken makalös, fantastisk helg vi har haft! 23 föräldrar som möttes. Inga krusiduller där inte, vi vet vad det innebär att mista det bästa man har. Skratt, gråt, prata, prata, god mat, servad som bara sjutton, och jag njöt, njöt och njöt!

Lördagkvällen var vi iväg vid en tjärn och tände ljus för våra barn. Ljusen lade vi i bakformar och ner i vattnet, se de flyta iväg. Där satt vi sen, alla föräldrar, tysta, tittade, grät, funderade och bara var tillsammans var för sig. Jag kan inte i ord beskriva vilken mäktig känsla det var.
Våra barn var i högsta grad med oss hela helgen.

Där vid tjärnen var det en förälder som kunde kula (lockrop) och hon lät sin stämma ljuda högt över tjärnen - det var så magiskt, så magiskt. Mäktigt!

Så jag mår just nu bra, mycket bra efter en fantastisk helg med andra föräldrar. Det ger så otroligt mycket!

Måndag 17/5
17 maj, Norges nationaldag! Ja, jag minns den från tiden då jag bodde i Östersund, ett himla drag kunde det vara även där den 17 maj.
Har tänkt på min väninna Carina
Varför? Jo för hon brukar prata om den här dagen och allt som oftast, hehe, jämföra med Sveriges nationaldagsfirande!
Men ännu har jag inte sett nåt i hennes tankebok, men det kommer väl senare.

Tillbringat hela dagen i stående och hoppande ställning. Jobbigt som attan och det känns i benet. Varit på sjukhuset och röntgat, samt att det lade på lite mer gips.
Det läker bra och om 2 veckor är jag utan gips! Jippie! Jag tyckte att dem kunde ta bort det redan nu, men nej, det gick inte.

Köpte en cykel till Adrian idag. En lite större, 16 tummare har han nu. Jätteglad och nöjd. Det är så härligt att se när barnen blir glada. Tilda blev också glad för Adrians skull!

Tilda nöjd med vistelsen på lägret, mycket nöjd. Det negativa är väl...att hon nu har löss! Brrr, gillar inte sånt och jag har aldrig råkat ut för att vi har löss, så frågetecknen var många.
Nu är håret tvättat och lössfritt ska det väl bli sen..? Ja, tvätt en gång till och Adrian tog jag också.

Förklarade för Tilda vad löss var, att det är djur, inte farliga, bla, bla, bla. Varpå hon frågade mig:
"Mamma, är löss fridlysta?" Det var liiiite svårt att hålla sig för skratt.

Lördag 15/5
Ja, ni, jag har brytit benet! Hoppar omkring på kryckor och det liknar ingenting! Jag har cyklat, ja just det cyklat. Trottoarkant, framhjul som kanar iväg - och ja, där låg man då. Fick hjälp av en kompis till Matias hem. Akuten och röntgen och gips. Så sitter man där man sitter.

Klumpigt eller bara lite klumpigt???? Kan ju tala om att det är inget vidare att vara så handikappad som jag är nu, kan ju liksom inte göra nåt. Jo, sitta vid datorn en stund, läsa, och läsa och läsa....
Lite monotomt blir det ju, det ska villigt erkännas!

Peter, de smås pappa hjälper mig med det mesta, tack! Han fixar barnen, han fixar hundarna, han servar mig med kaffe, mat och ja, vad skulle jag ha gjort om inte han hade kunnat hjälpa mig???

Annars är det som vanligt här :-)). Tilda på läger i helgen, Adrian hemma. Adrian, Adrian..Nej, han har tydligen slutat blåsa i avgasrör iallafall, vårtecknet ni vet ni som hängt med ett tag.
Igår var han och Peter och handlade, köpte bla tonfisk, varpå Adrian högt och ljudligt förkunnar: "Det där tycker inte jag om!" Peter svarar honom, "Men, du måste ju smaka sen iallafall!" Varpå Adrian blixtsnabbt svarar honom:
"Nej, det där åt jag i Spanien förra året!" Hehehehe, var får han allt ifrån?? Han har ju för sjutton aldrig varit i Spanien! Ja, han är härlig med sina kommentarer. Man baxnar och blir totalt mållös emellanåt.

I torsdags hade vi febe möte. Ett annorlunda Febe möte. Vi hade grillkväll och syskon var också med. Vi var ca 13 personer som hade samlats. Jag förmande Adrian i bilen redan innan.... Sa till honom att sköter du dig inte så sätter jag dig i bilen, då får du sitta där och titta på när vi grillar!
Mmmm, svar? Ja, "Det kan du inte för du är gipsad!"

Vad månne det bli av denna lille herrn?

Fredag 14/5
20 månader och 2 dagar sedan min Matias dog. 20 månader sedan, fattar inte det. Hur ska man förstå?

Känns som om det var igår han var hemma här.
Skrattade, busade med Tilda och Adrian, skojade, kompisar som kom och gick, musik som spelades högt, ikväll fredag.
Då hade han gått omkring med sin gula badhanduk kring höfterna, kompisar kommit suckat och skrattat åt honom. Matias som alltid var sist, när de skulle iväg.

Å andra sidan hade inte livet sett ut så idag, Matias hade ju bott i Linköping.

20 månader sedan och 2 dagar.Då dog en stor del av mig, en viktig pusselbit har förlorats och jag kommer aldrig hitta den igen.

Känns som om Matias var här hemma igår..samtidigt som det känns som det var en hel evighet sedan vi sågs sist.

Jag saknar min son, jag värker efter mitt barn, jag andas Matias, min underbara, snygga fina kille.

Tänk..nu skulle han vara 21 år...Inget blev det av nåt..

För 20 månader och 2 dagar sedan hände det som inte får ske, det som händer "andra" - jag förlorade mitt barn.

Matias är död.

Torsdag 6/5
Omgivningen Visst har de väl lite väl höga krav på oss som mist sitt barn?

Ibland kan jag tänka tillbaka hur det var innan jag miste,
vad jag skulle ha sagt, gjort varit osv..
Finner att svaren inte är så självklara. Jag kan finna någon slags..sorg.., eventuellt respekt, för de som inte mist..

Där har vi ju alla en gång varit. Funnits mitt i livet, med alla våra barn i våra trygga händer, levt ett liv, bekymmerslöst, ja förutom amorteringar, sport, vad ska vi mysa ikväll med?, skjutsar hit och dit, våra fritidsintressenn osv, osv, precis som det ska var....

Men, för oss tog alla sådana tankar slut en dag... och inte ska väl vi förakta de som lever som vi en gång gjorde.. Vi skulle ju önska många gånger att vi tillhörde den skaran, fast å andra sidan inte.. för vi vet nåt mer idag..

Bang, bom en dag exploderade det för oss,
och nåt..har gått...
så fullständigt..sönder..
för alltid,
för alltid,
för alltid......

Jag har mist, jag vet vad jag pratar om.
Den dagen bomden slog ner hemma hos mig..om mitt barn, då ändrades allt, precis allt.

Vänskap, kamratskap, blickar, tankar, ja hela livet förändrades på en sekund - men ändå inte på en sekund..
För det tog tid, tid att förstå vad som egentligen skett.

Min första tanke var väl, att jajaja, nu fixar vi det här, jag och Matias pappa.
Vi gör och gör och gör....
Det mest makabra som en förälder tvingas göra..men vi gör.
Det finns nåt praktiskt att sätta händerna i, ja ni som varit där förstår vad jag menar...

Begravning..blommor, alla ord, besök, telefonsamtal, allt..sen..?

Ja, jag har valt bort, tvingats välja bort många av mina sk vänner, tom en del av min egen släkt, pga av att de har sårat mig så mycket.. Men sitt oförstånd, sina kommentarer, sitt "men, Tuija, prata inte mer om Matias nu, jag ser ju att du blir ledsen, och jag blir sååå himla ledsen.."
Hrrrm, *harkel, harkel* Vad svarar man på sådant?

Men ibland funderar jag på hur jag själv skulle ha varit, sagt, gjort...
Försökt trösta, med ord som sårar mer än vad någon kan ana, förrän man är där...Men jag hade inte gett upp kontakten, tystnat, bett någon sluta prata om sitt barn..för det är den enda möjligheten jag har kvar, vi som har mist har kvar att få prata, skriva om vårt barn!

Jag har tom en släkting som tycker att jag ska sluta med hemsidan som jag nu har, till minne av Matias..För som den säger: "Det blir för mycket Tuija, sluta nu!"

Varpå jag hänvisar släktingen att inte gå in på min sida då..Samtidigt som jag funderar på vad han/hon är rädd för....
Döden, döden, att Matias inte finns hos oss mer fysiskt, att han är..död! Att jag är förändrad, för alltid förändrad.

Men det är inte mitt problem att någon inte klarar av min hemsida, inte vill höra av sig till mig för att jag,faktiskt kan prata om Matias,
att jag vill det, det kan inte jag hjälpa någon med. Hur mycket släkt vi än är...

Men det som jag upplevt som värst är tystnaden, den totala tystnaden...
efter begravningen.. i många, många månader efter,
då jag behövt det som bäst, och när jag väl har orkat lyfta luren o viska fram mitt namn..
"hej, det är Tuija* - när man väl har ringt så har man undvikit "ämnet" Matias!
Mitt barn!!!!!!

Jag vill inte tro att mina fd vänner på ren jävelskap velat mig illa, utan det handlar om okunskap och vet ni vad - jag har förlåtit dem.
Att jag har förlåtit dem, har öveseende med, innebär inte att vi idag umgås som "förr",
men jag har försökt förstå, deras tafatthet, deras vånda, ångest, rädsla osv, för jag hade nog kännt likadant..kanske..?

Nej det hade jag inte!
Men många vet ingenting om sorg, ingenting.

Du kanske är den första personen i någons liv som överhuvudtaget har drabbats av sorg, och vad....?
Om jag aldrig drabbats av sorg i min närhet, en ung människas sorg, ett föräldrapar, syskon
..Hur hade jag agerat då?

Kanske hade jag undvikit, böjt ner huvudet, undvikit ögonkontakt
"muttrat" fram ett tonlöst "hej" för....JAG vet inte hur jag ska göra!!!!
Hur ofta sker detta i ens närhet att föräldrar mister sina barn?

Hur himla "lätt" är det för de som bor i samma samhälle att tvingas möta dem som mist?
Skitsvårt, sorry, men det skulle jag vilja säga. för en del...
Det otäcka i döden, det som talar om att det kan hända dig,
mig, när som, din kompis, din syster, din bror, vem som helst..
Den tanken svindlar och gör ont..Kanske därav att människor väjer, och vi som är drabbade inte gör det,
för vi har drabbats av det värsta - vi har förlorat vårt barn!

DET skrämmer folk, det skrämmer ta mig sjutton skiten ur en del och därför sviker dem, vill att "det" ska gå över..
men det gör det ju inte.

Jag tycker ändå nånstans att vi, som är drabbade ibland måste ha lite mer förståelse för de som reagerar "konstigt"
- för de tvingas komma ut ur sin puppa som de gärna skulle vilja vara kvar i - och framförallt..HUR SKULLE DU HA AGERAT SJÄLV; UTAN DEN VISSHET O SORG SOM DU NU TVINGAS BÄRA?

Förståelse och kärlek kan vi komma långt med, men det innebär inte att vi alltid måste förlåta eller förstå, men kanske tänka till en gång extra ibland.

Fast å andra sidan.. undrar jag..ibland...ofta.... ändå...
varför ska enbart JAG som är drabbad försöka förstå hur svårt det är för den som är icke drabbad...? Vi ska väl ge och ta...Försöka förstå varandra?

Vi som nu, börjar bli "vana" vid att prata om vårt döda barn..vi gör det på ett sätt som ofta kan skrämma folk, ja det är min upplevelse, för vi ser inte det "otäcka" i döden.
Uj, vad flummigt det lät, ska försöka förklara en annan gång

Kram till er alla

Tisdag 4/5
Din dag, Matias..Din dag, din dag, min dag, din pappas dag..vi som älskar dig så innerligt mycket.
¨ Tack, Mari-Ann som gav mig texten till en sång som...beskriver det jag och Matias pappa känner idag. Matias 21 års dag...
Det är svårt, mycket svårt att finna sig i, vänja sig vid..att Matias inte finns här längre..*gråter*

Mikael Wiehe

Måndag 3 maj

Matias..
Hur kunde det bli såhär..?

Imorgon fyller du 21 år. Ja, du fyller 21 år, men blev bara 19..

I september har jag tvingats vandra i det här obegripliga i 2 år.
Jag förstår inte.

*står på tå, puss på halsen och kram*
Saknar dig nu och för alltid, hjärtat, stjärnan, solen.

Mamma

Jag tar studenten, Matias är 3,5 år

Taget November 2003 i Åhus...Saknar, saknar...

Lördag 1/5
Lånar citat ur boken, "Personligt meddelande" av Birgitta von Otter.
Har inte läst den själv, men fick tips om den från Catarina, Linneas mamma.
Boken ska inhandlas. Kram, en extra till dig Catarina.

"Hur är det möjligt att steget mellan liv och död kan vara så kort? Nästan mikroskopiskt litet.
Ena sekunden liv, nästa död. Kanske har jag påbörjat min sista timme i livet, kanske kommer jag att vara död bakom nästa kurva?
När jag packade väskorna och lastade bilen utgick jag från att det var jag som skulle lasta ur och packa upp.
I morse när jag vaknade visste jag inte om jag hade börjat den sista dagen av mitt liv - jag vet fortfarande inte om det.
Det är så konstigt. Livet är inte konstigt, inte döden heller, men det lilla lilla steget mellan de båda är fullständigt obegripligt".

"Konstigt konstigt konstigt. Jag kommer aldrig att fatta det. Ena sekunden finns man, man är med, man ser solen gå upp och ned och löven spricka ut, gulna och falla av. Sen händer allting på samma sätt - men man är inte med. Ena sekunden har man ett barn, nästa har man inga barn."

"Hur lever man vidare om den del av en är borta?
Hur gör man? Orkar man överhuvudtaget andas?
Också för att andas behövs det kraft.
Kan man någonsin mer i livet skratta? Kommer man någonsin mer att kunna fylla en enda timme utan att tänka på det?.
Vad gör man när man ligger där i den mörka evighetslånga natten och minns? Klockan går, sekund för sekund, minut för minut.
Långsamt. Så långsamt. Vill man minnas eller vill man inte minnas?
Kan man gnaga av sig den där biten av sig själv och gå vidare?"

Så många vi är som saknar, som längtar, så många vi ändå är som på något sätt kan sätta ord på det ..hemska....
Mitt barn är död. Kommer inte mer. Mmmmm, så är det.

Copyright © 2002 Tuija