Solen skiner från en klarblå himmel, har gjort så hela dagen. Jag är ensam hemma och det är skönt. Har ägnat mig åt mig själv, bara varit. Inget traditionellt midsommarfirande här i år. Första gången på flera, flera år som jag är helt ensam. Inga krav på mig att jag "måste" iväg vilket det har varit i alla år, ja det blir ju så iom att man har barn. Klart man vill ge sina barn en traditionell midsommar, med dans kring den "gröna stången", fiskdamm, lotter, ponnyridning, sill och potatis, jordgubbar och grillning och vara tillsammans med vänner, umgås.

I år har jag valt bort det, för min egen skull. Barnen är iväg och jag vet att dem har jätteroligt och får allt det där utan att jag är med.

Vaknade 5 i morse och började måla staket på altan ;-). Varit iväg och köpte mig två böcker. Jo, i affären kände jag att jag vill ha sill och potatis iallafall och det har jag avnjutit härhemma ensam, skönt.

Vid lunchtid ringde det på dörren, väntade ingen hit, trodde att det var nån kompis till barnen. Där står en mycket god vän till Matias tillsammans med nyfunnen flickvän. Han bor i Göteborg så det var ett tag sen vi träffades. Blev så glad över att se honom, började gråta och vi kramades och kramades. Åhh, vilken känsla att träffa honom.

Fikade, pratade, skrattade, umgicks, härligt! Han visade mig................ Han har gjort en underbart vacker tatuering.. händer som hålls upp som i bön (inte knäppta händer) i svartvitt på sin överarm.. Under detta har han tatuerat in 830504-020912..

Jag bara grät, och grät. Kramade honom hårt, hårt, länge, pussade hans arm, smekte hans arm, åhh om ni visste...

Vilken kärleksförklaring till min Matias, vilken kärleksförklaring...Jag gråter när jag tänker på det, så vackert gjort, så fint och så ja, finner inga ord *gråter*

Tatueringen så vacker, Matias påverkar, Matias finns, Matias är här hos oss, trots att han "bara" är död.....

Omtumlad, glad efter deras besök, tårar, leende, fnissighet, sorg..sorg, den djupa sorgen. Varför är inte Matias här hos oss?

Tog tjejerna (=hundarna) promenerade till Matias, plockade en bukett blommor, satte mig vid hans plats, bara var. Tårar som trillar, sorgen, åh den grymma, grymma sorgen, längtan, saknaden... Satte mig i skuggan, slutade med att jag lade mig ner i gräset och följde molnens gång uppe i himlen, kopplade av, hundarna lade sig brevid. Sån skön stund vi hade där, tillsammans med Matias.... Tänk om nån hade sett oss?? Sicken syn, men jag bryr mig inte, jag är vid mitt barns grav och jag ville lägga mig ner i gräset och vara i mina tankar och det gjorde jag!

Tackade Matias för att han skickade sin vän till mig idag, att jag fick se den vackra tatueringen som han gjorde redan i höstas/våras. Just idag kom han, och det var så skönt. Klart att Matias hade ett finger med där :-).

Väl hemma, unnade jag mig jordgubbstårta, en bit som jag fick av en vän tidigare idag, kaffe och en bra bok, satt i solen, njöt, ja njöt av värmen och att bara existera. Tänk jag trodde väl aldrig, aldrig att jag skulle få den här ron i kroppen tillbaka, hade nån sagt det till mig hade jag antagligen slagit ner personen i fråga :-)) Men jag har det nu, jag har det.

Boken jag läste.. Grät, läste, berördes, läste, log och jag vet att jag kommer att återgå till den boken många, många gånger. Läste Ulla-Karin Lindqvist bok "Att ro utan åror" Så fin bok, så smärtsam, så..vacker där hon berättar, delar med sig av sitt öde - att få en dödlig sjukdom ALS. Rekommenderar boken varmt, varmt.

Nu ska jag ta en dusch och börja läsa den andra boken jag köpte.

Hoppas att ni har haft det så gott ni bara kan idag, en av dessa storhelger som är så svåra att ta sig igenom. Då stolen återigen är extra, extra grymt, smärtsamt tom... hos oss som mist det bästa vi har, vårt barn.

Men det går att få livskvalite igen, det går, men detblir på ett annat sätt, ett mycket annorlunda sätt.

Så ledsen idag.Det där tunga, tunga, aldrigheten som slår i mig.

Aldrig, aldrig, aldrig mer har jag haft hos mig i dag, och det gör så förtvivlat ont! Så ont! Aldrig mer, och jag hatar det! Aldrig mer i det här livet. Aldrig mer. Så definitivt! Aldrigheten.

Näe, fy vad det värker i hela, hela mig. Håller ihop så gott jag kan men bara gråter och gråter och gråter nu ikväll.

Dagen idag har varit full av..aldrighet. Trots det fungerar jag. Jag skrattar och känner solens värme för att i nästa bara känna, förtvivlan, för att sen kunna le åt nåt, för att sen bara känna tomhet, köpa en glass och njuta, sen känna ledsenheten som kryper in på skinnet, återigen minnas aldrigheten, bita ihop, orka, orka, orka. Byta några ord med någon, skratta och prata, sen bara förtvivlan igen. Jag fungerar, jag skrattar och jag njuter stundtals av livet, tillsammans med smärtan, sorgen och aldrigheten - hela, hela tiden. Det gör sååååååååå ont! Saknar, saknar, saknar!

Det är så jobbigt, så jobbigt. Älskade Matias vad jag saknar dig!!!! Älskar dig! Väntar på dig! Vill att det här inte är sant!!!! Kom hem! Älskade, älskade sonen!

» Svara stjärnan, solen, älskade sonen min. Idag är det skolavslutning, Tilda slutar andra klass. Till kyrkan ska vi idag.

Finklädda, sjunga den blomstertid nu kommer. Tilda ska sjunga solo som hon säger, tillsammans med två klasskamrater.

Högtidligt, fint och vackert - barnens förväntan över sommarlovet, glädjen för att sluta en klass och få börja tredje klass i höst.

Sen ska vi samla ihop oss, jag barnen, de små (som ju inte är så små längre) och gå till dig, till din grav. Lämna en blomma, det enda vi kan göra för dig.

Minns alla dina skolavsltningar hur högtidligt det är... Minns det fruktansvärda, då jag stod i kyrkan, samma kyrka som Tilda har skolavslutning i, och tittade på din kista - det går inte att förstå, inte.

Saknar dig, älskar dig, längtar dig - jag vet att du är med oss idag och att vi kommer att få en fin skolavslutning - du är med oss!

*står på tå, puss på halsen kram och orden Jag älskar dig, var rädd om dig*

Imorgon fyller han år! Hela 6 år! Ska väcka liten man, med sång och presenter imorgon bitti, gäller ju bara att Tilda och jag vaknar innan han hinner upp! För morgonpigg är han och fort ska det gå :-).

Yoga idag, avslappning efteråt. Tårarna bara kom, utan förvarning kom tårarna. Smärtan, saknaden värken som jag lever i dagligen kom med stor kraft och styrka. Tyst sammanbitet låg jag där och tillät tårarna rinna i strid ström. Avslapnningen var så skön och tårarna så nödvändiga att släppa ut. Inte det där panikartade, hysteriska, utan mer en gråt så stark, så ödslig, tyst - stillsam gråt.

Märker hur jag trevar, letar, söker efter orden för att beskriva, finner dem inte. Har ett lugn inom mig som jag inte har kännt förut, ett lugn som inbegriper tårar, smärta och sorg. Det är såhär mitt liv ser ut. Såhär jag lär mig att leva, med ett lugn mitt i all den kaotiska smärtsamma sorgen. Klumpen i magen som växer, tårarna som rinner, allt som måste ut blandat med lugnet, konstaterandet att jag inte kan förändra nånting av det som skett.

Jag rusar inte iväg med känslorna, jag tillåter de att komma, låter mig överväldigas och försöker befinna mig mitt i känslan när den kommer. Känslan av övergivenhet, smärta, saknade, längtan, värken åh, den grymma värken smärtan efter min son. Jag är, jag andas, jag lever fast jag förstår inte hur.

Trots allt mår jag fortsatt bra, mycket bra fanns det kan nog synas konstigt i andras ögon att jag trots allt mår bra. Sorgen söker ett bo inom mig där jag kan tillåta den att finnas och komma närsom och hur som. Bli trygg i mig själv och bli trygg med sorgen...