Ja, gjorde rätt som döpte om det här till då och då.. Det förstår ni väl nu?
Jag är gipsfri och kryckfri men inte "svullenfri". *s* Men det är mycket bättre nu, mycket! Sköööönt!

Mamma.....bor hos mig nu..För hon har, skratta inte nu, brytit armen! Sådan dotter, sådan mor eller hur är det man säger??? Hon blev opererad för ca 1,5 vecka sedan och har ont, mycket ont. Kan inte göra så mycket själv så ja, då får hon bo och vara här så jag kan serva henne. Men det var nog en rätt så komisk syn..då på akuten för ca 3 veckor sedan. Mamma med bruten arm, jag som hoppade på kryckor efter.

Midsommar kom och gick, skolavslutningen var jag också på i Skönberga kyrka och det gick..hyfsat. Jag gick ut en liten stund, haltade mig fram till Matias plats, grina och försökte samla ihop mig och gick in igen. Tilda nöjd och glad. I höst börjar hon ju 2:an!

Jag är arbetslös...och funderar på om det sticker folk i ögonen.... Har fått väldigt otrevliga gästboksinlägg igen, som jag givetvis har anmält till abuse avdelningen. Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker synd om Matias som inte får vara kvar hos oss och få det liv han så väl var värd!

Att jag är en vedervärdig människa som tycker synd om mig själv.....Jajaja, undrar om personen som skrev vet vad han/hon pratar om? Förhoppningsvis har han/hon inte tvingats till någon större förlust av en nära anhörig.
Jag gör så gott jag kan med livet som blev nu.
Mitt liv är indelat i före och efter ochjag har svårt att hitta en balans i tillvaron där jag måste tvingas att lära mig leva utan min förstfödda son.

Usch ja, en del människor är faktiskt inte vatten värda i mina ögon och bara att jag överhuvudtaget nämner alla spydigheter och elakheter som lades på mig via min gästbok..Äsch, jaja, lite tid fick den personen. Men inte mer!
Har annat som är mycket viktigare för mig att göra och kämpa med.
Hoppas att personen, som bemödade sig med dessa inlägg också inser att lägga energi på något annat..sig själv kanske. *s*

Torsdag, natt 17/6

Tankarna flyger och far. Återigen dessa sanningsblixtrar som skär i hela mig så fort jag håller på att somna.
"Matias är död"

Vaknar upp ur min halvslummer, andfådd, rädd..tröstlös.

Andas lugnt, ja jag försöker. Det enda jag ser framför mig är Matias, hans stora härliga leende,hans glittrande ögon, kärlek, omtanke, empati, jag ser min son.

Min son, min son, min son, min Matias. Maaaatiiiiiiasssssss!!!

Vaknar med det där obehagliga pirret, ilningen i hela min kropp, kan inte beskriva den känslan..kanske känner ni igen den, ni som mist ert barn..?

Tanken.."Men Guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud, han är död, DÖD! Aldrig mer"

Upp och far som en idiot, röker, andas, andas, försöker andas lugnt, drar in luft enbart via näsan, andas ut via mun och näsa.
Det fungerar ibland. Koncentrera sig enbart på andningen, inget annat.
Måste försöka somna igen...hoppas på att jag inte vaknar av den här ihållande smärtan..
Matias är död... Jag behöver sömnen, vi alla som mist behöver sömnen, så mycket, så väl.

Måste..
andas in genom näsan..lugnt, ut genom mun och näsa..slappna av..
måste få sömnen, måste, måste, måste.
Måste fungera..jag måste för barnens skull.

Fast jag är nere i det djupaste av dupaste, så måste jag fungera.
För Matias syskons skull, Tilda och Adrian. Jag gör, jag är, jag andas, jag gör, jag måste, måste, jag är, jag andas - för barnens skull.

Jag måste, för Matias skull!

Tisdag 15/6

Jag hatar "Aldrigheten"!!! Hatar den! Aldrig mer, f******N! Hatar, hatar, är så arg, ledsen och bitter, ja just nu är jag bitter! Livet är så förbannat orättvist! Aldrigheten, fy f****n.
Jag saknar Matias så jag går i bitar snart, så mycket, så grymt är det här! Aldrigheten..Fyy och blää. Kan jag inte bara få honom tillbaka!!!!! Hem, hem igen, vill inte höra ordet aldrig mer..Ja, det är jobbigt igen och igen och igen.

Vid kyrkogården idag...Tände ljus och tja..fixade lite..

Går därifrån, känner hur min mun snörps åt, bitterheten, sorgen, smärtan anfaller mig igen och igen.
Det gör så ont, så ont att tvingas vandra i det här, att tvingas vänja sig till ett liv utan Matias. Så orättvist, så fruktansvärt orättvist är livet.

Svårt att sova igen, kommer som ilningar i hela mig då "aldrigheten" slår mig till marken.
Ser Matias framför mig, hans leende, hans skratt, hans ögon, hans rörelser, mimik, prat, diskussioner - och det går inte in! Att det är..aldrig mer!!!
Det får inte vara såhär! INTE! Han kan inte dö, han får inte vara död! Jag ska dö innan mitt barn! Punkt slut, så är det. Fasen, vad jag värker efter mitt barn!
Matias i gul t-shirt, lutande mot dörrposten i köket, pratande, skrattande - LEVANDE! Hur faaan (sorry) kan han vara död!!! Skitliv är vad det är!

Adrians kalas gick bra, 12 barn, ålder 5-7 år...Ja, ni, det var....livat *S*

Usch ja, mår inget vidare......I vanlig ordning. Vissa dagar går hyfsat utåt sett, men inom mig gråter jag hela tiden.

Onsdag 9/6

Grattis Adrian 5 år idag!!
Jepp, då har äntligen blivit hela handens fingrar! Glad, spänd och förväntansfull "liten man" idag. "Liten man", det sa alltid Maivor om Adrian, liten man, och ja det är ju precis vad han är *s*. Upp tidigt, sjunga och ge den lilla presenten på morgonen.

Dagis, där han idag fick bjuda sina kompisar på glass, flaggan var på plats för Adrian idag på dagis.

Hemma var det sen glasstårta och presenter igen. Cykel fick han ju tidigare lite i förskott. Idag fick han en radiostyrd bil, fotboll, och lite annat. Telefonsamtal och vykort och lyckan var gjord. Körde sin radiostyrda bil hela eftermiddagen med många barn runtomkring sig och han njöt!
Nu är timmen sen och han sover, det lilla födelsedagsbarnet - ja, med sin radiostyrda bil brevid sig i sängen! Ser så rart ut.
På lördag blir det kalas för "alla mina grabbar" som han säger om sina kompisar, men jo då det kommer några tjejer också.

Tilda mår bra i värmen och imorgon är det skolavslutning. Tänk hon slutar första klass redan. Skolavslutningen ska jag gå på. Samma kyrka där Matias är döpt, hans skolavslutningar har varit, Matias konfirmation och........................................begravning.. *fattar inte*

Tilda glad och ska ha på sig fin klänning och göra sig fin imorgon bitti. Viktigt med fin klänning imorgon. Jag väljer att sätta mig långt, långt bak i kyrkan så att jag har möjlighet att gå ut om det blir för jobbigt.
Jag ska iallafall gå dit, det har jag bestämt och det har jag lovat Tilda. Kan ju inte undvika kyrkan, Skönberga kyrka i resten av mitt liv heller... Måste ju försöka, göra, vara.

Tisdag 8/6

Regnar ute, höstlikt, kallt, grått och ruggigt. Det gillar jag idag, precis som jag känner mig vädret speglar mina känslor idag.

Tack Gittan för mail, tankarna är många, många, tunga - går till familjen och till Matias klasskamrat. Ljuset tände jag i morse, det andra brevid Matias foto brinner idag för henne.
Återigen varför ska det ske? Varför?

Läser tidningarnas braskande rubriker idag. Två pojkar påkörda av tåg, då de skulle gena, springa över, precis som min Matias. Tankarna far, slår mig hårt i magen, gör ont, ett ljus brinner för de två 10-åriga pojkarna och deras anhöriga.

Grubblar, funderar, Matias klasskamrat - tankar, styrka.
Måste lägga mig och läsa en bok, skingra tankar, hämta kraft.

Imorgon fyller lille Herr Adrian år, då ska det bli kalas. 5 år, redan, vart tog tiden vägen?

Fredag 4/6

Får frågan, hur överlever man? Hur gör man??
Vad är valet, det finns inget, inget!

Man går i dimma, i total dimma, den barmhärtiga, omhuldande bomullen. Dag efter dag, går. Man lever inte, man existerar. En kvart i taget, en timme så småningom, en dag..
För att återigen vara tillbaka till en kvart.

Så småningom lättar dimman, men smärtan och värken finns kvar - men dimmar lättar.
Man ..orkar lite, lite mer, man kan lite, lite mer stundtals, för att sen återigen tillåta sig att försvinna in i dimman. Det måste vi få göra, vi måste det!.

Berättar..

Förra året var den första utan min Matias. Jag såg ingenting, icke ett dugg, gick i en dimma. Fungerade, gjorde det som skulle göras, fungerade utåt.
Såg inte det som skedde runt omkring, jag existerade.
Inget annat.

Åkte och badade med barnen, fixade med barnen - inget mer. Glädjen fanns inte där hela jag var så fylld, så fylld av MATIAS! min son som är..död. Jag gjorde allt i en dimma. Det enda jag hade i mitt huvud, var Matias, Matias, Matias!

I år..andra sommaren utan Matias.....Påstår inte att jag ser klart, icke för det gör jag inte,
men jag köpte iallafall blommor i år, som jag har planterat ute på altan!
Jag gjorde det! Med Matias, Matias i mina tankar, hela tiden, alltid, men på ett tjja, vad ska jag säga...? Lugnare sätt..inte lika panikartat just då...jag vet inte, hittar inte orden, famlar..
Paniken, den finns ju där hela tiden, ligger på lur, väntar, iakttar och PANG så...
Ja, kanske ni förstår, kanske inte

Blommorna...
Petitess kan många tycka, "vad då, det är väl bara att fixa". Men så är det ju inte. I år har jag gjort det. Kan inte påstå att det var med samma glädje som innan, jag planterade det jag köpt..men..rofyllt, stagnerat, stannat upp, oavsett vad jag gör så kommer han ju inte hem. Blommorna, ja de hänger *s* i krukorna där de är, men jag gjorde det i år.

Inte för att jag kände att jag "Måste" utan för att jag faktiskt ville det.
Tänk, jag ville någonting, jag ville göra nåt på altan! Så enkelt som att plantera lite blommor - det, det är stort!
Inte för "andra" men för oss som mist..nåt väldigt, väldigt värdefullt, något som ingen, absolut ingen förälder ska tvingas i, vi drabbade.

Det ÄR orättvist när barn dör! Det är fruktansvärt orättvist. Så är det, punkt slut. Man får vara arg, bitter, hatisk, ledsen, bara gråta eller skratta hysteriskt emellanåt, det är okey

Som en väninna sa till mig, som själv mist sitt barn...
"Det har alltid funnits barn som dör..alltid har det gjort det, och vilka är det som har drabbats.?"

Jag blev tokig när hon sa så....Jättearg! Förbannad!Vad sjutton säger hon?????? Vad då, det vet väl jag med att barn alltid har dött, i alla tider - andras barn....inte mitt.....
Hade hon inte själv mist sitt barn i 13 års ålder..ja då vette sjutton..

Nu såhär, då jag sitter bakom datorn, barnen, de små sover. Jag har haft en jättejobbig dag så kan jag tänka på hennes ord:

"Barn har alltid dött, i alla tider"

Men visst är det orättvist att jag skulle drabbas, att min son skulle vara en av de...som dör....
så känner vi ju alla som mist vårt barn, varför, varför, varför just mitt barn???*skriker högt*

Å andra sidan....varför inte just Matias.....?

Matias *står på tå, puss på halsen, viskar Jag älskar dig, var rädd om dig*