Mina då och då tankar skrivs numera i min blogg som du hittar här. Välkommen att läsa där och skriv gärna en kommentar eller fler.

Varit ute hela dagen vid badet. Skönt, behagligt och vi hade det jättebra. Har skojat, busat, varit, fikat, lekt och givetvis badat och badat! Skrattat och flamsat.

Väl hemma, lagar mat lyssnar på radion. Spelas Gun´s and roses " Bed of roses" och genast är jag ännu intensivare hos Matias. Matias ca 8-9 år som fullkomligt avgudade GaR. Minns hur det spelades, samlades på alla möjliga slags kort, pins, sparandet till nyaste albumet osv, osv, osv.

Tanken far i mig.. Det är ju Matias som ska sitta nu vid, 22 års ålder, höra, le och minnas hur tokig han var i Gun´s and Roses, hur han ska berätta för andra, för Tilda, Adrian, hur han ska hojta till mig "Mamma, kommer du ihåg....", Matias och jag som skrattar minns tillsammans, jag som får berätta för honom "när du var liten..."

Vem ska jag nu berätta för? Berätta om det Matias gjorde och sa? Vem ska nu fråga om hur det var, osv? Det är ju Matias som ska höra om sina barndomsminnen! Nänä, nu blev det väl fel, helt fel!!!

- såhär ska det inte vara!!!!! "Gud, som jag sagt till dig tidigare, du vet gåvor tar man inte tillbaka!"

Tårarna bränner bakom ögonlocken, jag brister, gråter högt, samlar ihop mig, torkar tårarna för att sen sätta mig med barnen och äta.

Varje, varje dag är en kamp. Det syns inte utanpå, finns inom mig dag efter dag. Alltid är sorgen, smärtan min följeslagare, men det syns inte, hålet i min själ är osynligt för andra.

Matias!
Idag skulle du ha varit med, som många, många andra dagar. Jag var och tränade/dansade afrikansk dans nere på träningsverket! Kan riktigt se dig le och skratta då jag "svängde runt" rejält!

Hade jättekul. Åhh, vad jag vill att du är här, få höra ditt skratt, höra dina kommentarer, få prata, flamsa och skratta tillsammans med dig!

Ja, jag vet ju att du är med mig trots allt, men jag vill ha dig här nu, i fysisk form! Så jag kan ta på dig, prata vara med dig! Saknar dig så jag går i bitar snart.

Tänk, snart är det den 7 juli också.. Den 7 juli 2002 ryckte du in i lumpen i Finland, då stod vi på busstationen och vinkade av dig.... Åhh, älskade, älskade sonen, faan det här är inte mänskligt att vara i! Smärtan, värken och saknaden efter dig blir bara värre och värre. Tänk, jag går och saknar något som jag aldrig mer kommer att få i det här livet, något som många, många tar som en självklarhet - att få ha sitt barn kvar hos sig, och visst är det så det ska vara..tyvärr stämmer det inte med verkligheten.

Tänk, Matias aldrig mer, undrar om du saknar mig lika mycket eller om du är i ljuset där det är vackert, fint och gott, att du mår bra och att du följer mig och barnen i allt vi gör - så måste det väl ändå vara???

Visst har du den trygga kunskapen, förvissningen om att vi kommer att ses igen? För du har ju svaret på livets röda tråd på nåt sätt, du vet där du är, vad livet går ut på. Du vet ser redan helheten, vad det går ut på livet här på jorden.

Här går jag och försöker finna en väg där jag kan fungera igen, en vardag där du inte finns hos oss - och det är så svårt, så svårt älskade sonen!

Igår var jag hos Anneli, Cissis mamma, visst tar du hand om henne? Visst var ni tillsammans igår och såg när vi samlades för att fira Anneli, Cissis mamma? Visst vet ni hur svårt det är när man ska fira och "alla" ska vara där, och stolen gapar så obönhörligt tom????

Vi hade en fin dag, barnen var såå nöjda och jag med. Men åh, så ni fattas oss!

Kram Mamma

*står på tå, puss på halsen kram och orden, jag älskar dig var rädd om dig*