Mår bra, men så in i bomben trött! Ryggen fick jag läkartid för, så nu äter jag starka smärtstillande mediciner och dom hjälper, men jisses vad trött jag blir av dom! Men smärtan är borta iallafall.

Idag åkte liten man Adrian då.. Imorgon åker lilla ljuvliga Tilda, sen är jag helt ensam hemma!

Nåt ska jag göra och ja, jag har planer. Ska bli skönt att bara få ägna mig åt mig själv!

Inte gjort mycket idag inte, handlat, lagat mat, städat lite, inget mer.

Efter mitt senaste deppinlägg..så... är det inte ett dugg bättre just nu! Känner mig bara för att lägga mig ner och asgarva stundtals, andra bara gråta. Väljer att försöka ta allt med en nypa salt, så gott det nu går då! :-)

Allt på en gång nu tror jag, jaja, iofs brukar det ju bli så kring mig, händer det nåt så sker det rejält.

Smällde i ryggen i måndags. Har så svårt att gå och röra mig. Har avvaktat, höll på att svimma av värken igår. Mår illa så ont har jag. Åkte idag till vdc, med sjukresa..ja, jag kan inte ens köra bil! Blir tokig snart! Har troligtvis en blodutgjutning mellan bäckenbenet och ryggraden, och jag kan inte ens beskriva hur ont det gör! Fick massor med värktabletter, så jag lär väl gå och lulla runt härhemma. haha.

Adrians stygn som skulle tas idag. I morse satt jag här och fattade inte hur jag skulle kunna ta bilen och åka med honom. Ca 10.00 ringer det på dörren och vackra, fina E står där!!! Så härligt att få träffas, det var ett tag sen sist! Tyvärr...hann vi inte, och jag kunde ju inte då sitta och prata nåt speciellt... Men hon tog med sig Adrian till vdc och dom tog bort hans stygn! Adrian hade varit jätteduktig och han riktigt sken av stolthet och av glädje för att just E, Matias kompis var med honom!

Han kom inmumsande på glass, tack snälla, snälla fina E!!! Är övertygad om att Matias har ett finger med i spelet..hela tiden!

Hyran ordnar sig också!!! Fick besked igår om att jag får retroaktivt bostadsbidrag så nu är juli hyran betald, och augusti hyran ska flyta som vanligt - skööönt!

Så.. inte bara elände, men mycket krämpor och ajaj, just nu....

Så gnällig jag låter, hehehe.

Snacka om berg och dalbana.. Hade jag inte kontakt med andra som mist barn, så skulle jag nog tro att jag håller på och bli helknäpp! Men såhär är det - när man har mist ett älskat barn.

Söndagkväll, allt är lugnt, och det bara väller över mig, tröttheten, längtan, saknaden. Men ändå lättare än "vanligt". Jag gör, och jag gör och jag _är_.

Inget speciellt som hänt.. saknar Matias så himla mycket. Händer och fötter som värker, Adrians fot, Vimsas sjukdom. Och mitt i allt står jag.. som en elstolpe, ni vet en elstolpe far oftast inte omkull, utan stadigt står den där oavsett vad som sker.

Haft barnen intensivt i tre veckor. Måste ladda batterierna igen. Känna hur universum och kärleken kan omsluta oss alla igen, inget tjat inget bråk, inga krav... sicken utopi...

Känner mig så trött nu ikväll, och jag tillåter mig att känna mig trött men jag kan ju egentligen inte känna så, för jag har barnen dom små att fixa hela tiden.. Göra nåt med. Måste fixa mat, frukost, kvällsmat nåt att göra, kompisar som väller in hela tiden, jag som.. är mamma. Vill just nu bara få vara Tuija en stund.

Tuija, som vill lägga sig under täcket, få vara ifred, ingen som vill mig nåt utan jag bara kan vara där, andas, andas, andas, inga krav ingenting. Inga hundar som ska rastas, ges medicin, fixas och donas med - bara jag, ensam.

Känner mig ynklig och för jävlig på ren svenska just nu ikväll och tillåter det att vara så.

Är oftast så feg - vill visa, vill vara... stark, men jag orkar inte just nu. Vem jag ska visa vad - det vet jag inte, och varför det har jag heller inget svar på.

Men känner mig så vilsen i pannkakan just nu. Varför? Ja...... Saknar Matias, Matias, Matias - orkar inte tänka på att det snart har gått 4 år.

Adrians fot, aj, ska ta stygnen i veckan nu.

Hyran som jag inte har kunnat betalt.

Vimsa som är sjuk, medicin och återbesök.

Tilda som har värk, men inget vill visa.

Ensamheten i sorgen efter Matias..som gnager i mig, ingen kan längta, sakna som jag efter just mitt barn!

Vet inte om ni sett.. men jag har lagt in nya bilder under fotografier.

Blir så varm av kärlek, universum, livet och ved det tänkas kan vara. Jag bara andas...följer med i nåt som ör så mycket större och möktigare än vad vi ens anar. Låter livet gripa tag i mig, jag andas, låter livet pulsera...... stannar upp och känner kärleken till det som är, det som var och det som komma skall.

Känner just nu frid och lugn och jag önskar att det alltid kunde vara så. Lämna mig och barnen ifred..just nu igen.. låt oss vara.

Universum är så stort och kärleken är s¨å mycket större än vad vi någonsin kan förstå - ja, jag pratar om evigheten. Idag fyller Marcus 24 jordeliv.. skrev förut och delar med mig här, en hyllning till Marcus och framförallt till hans mamma som för 24 år sen fick ett vackert gossebarn i sin famn, Marcus Thörnström

"24 år... Matias är 23. Jag vet att "Bobban" spelas högt och mycket! Redemption song är den som spelas mest. Matias står upp och viftar igång alla. Marcus, du sitter o kikar o är lugn.. tills refränger kommer.. då jävlar i havet :-) (sorry att jag svär) du lyfter händerna, tar tag i Matias, skrålar och beter er som dom 23 och 24 åringar ni är där i himmlen.

Marcus är huvudpersonen hela dagen idag. Alla ser till att han får en hejdundrande fest.

Någon råkar kasta ett öga ner mot jorden och dom värdsliga tingen.som sker där . Ser att Marcus mamma, Marie-anne har en otroligt jobbig dag. Matias samlar alla, Marcus är i mittpunkten. Marcus säger.. "vi skickar en hälsning via rymden, för jag vet att min mamma är bäst och hon hör och ser!!" Tillsammans gör änglabarnen en kör och viskar "No women no cry".. efter den fortsätter dom och sjunger "ditt hjärta kan gå i tusen bitar, tralalala"..

Det är stilla nu i himlen och på jorden, stillheten som ingen kan ana men som finns där. Ödmjukt böjer man sig för Marcus och Marie-anne. ser och hör deras längtan, men vet att snart är den stillad.

Här, i evigheten existerar ingen tid.. ingen tid, allt som skett skedde igår och vi ses ju imorgon

Marcus och Matias kommer igång rejält nu. Onyktra, hojtar att "Sverige, Sverige, vinner!!" Hahaha, fotbolls-VM är över! Men vad bryr dom sig om det???

Dom skrålar, Eminem, "Bobban", Tupac, Nirvana och ingen har så roligt som Matias när Marcus drar skämtet om tomaterna som går över gatan, haha. Matias får kramp i magen och tillsammans ligger dom där, Marcus, födelsedagsbarnet och Matias och vrider sig av skratt..

Dom andra änglabarnen drar sig tyst därifrån. Marcus och Matias gapflabb sprider sig över hela himlen idag, tårtljusen är släckta.. och vinden asgarvar med Marcus och Matias! Matias vrålar "GRATTIS din lurifax!!" sen dör dom av kramp igen..

Marcus stannar till säger till Matias, "men du kolla ,min mamma.. hon är så ledsen idag.. vad ska jag göra?" Matias kikar, ser och finner inget svar.

För det finns inget svar! Bara det enkla "Vi ses igen" Och vi finns närmare än vad du tror!

Grattis Mari-anne till din fantastiska grabb! Grattis för att just DU blev hans mamma!

**** Marie-ann, min syster, det känns så.. vi står varandra ¨så nära, så nära, kram Gumman speciellt idag!

Hämtade min plånbok som kom med posten idag.. Jo, ni förstår..Jag glömde den på biltaket när vi var på väg hem, tankade i Vimmerby och åkte vidare hem, skulle handla mjölk och upptäckte först då att den var borta.. Polisen i Kalmar ringde upp mig tidigt på lördagen och tack gode Gud, så var det en kille som lämnat in den och allt fanns kvar!!!! Så tacksam för att det finns ärliga raka människor.

Kärlek, värme, omtanke, ärlighet och uppriktighet - det gör att man orkar mer.

Varit nere och tittat på "liten man" idag.. Maivors son har fått sitt första barn! Är så glad för deras skull, tror mig veta att Maivor finns nära, nära sitt barnbarn trots allt. För döden är inte slutet på ett liv, utan börjat på nånting annat mycket större och mäktigare än vad vi ens kan ana.

Adrian och jag handlade, städat, äntligen och det behövdes! Vimsa äter sin kortison och jag ser stor skillnad på henne redan. Hon börjar bli sitt gamla vanliga jag igen. Har ju haft vänner här som har hund, och nu kommer hon faktiskt ut och viftar på svansen och "blänger" *s* lite på honom. Malla mår bara bra, men värmen är ju jobbig för våra fyrbenta barn.

Adrians skrik igår... gör så ont i mig..

Funderar på om Matias han skrika, ropa efter mamma..En tanke jag försöker släppa genst, efter vad vi vet dog han genast och hann inte ens uppfatta vad som skedde.

Men, gårdagen tog hårt på mig känner jag, mer hårt och jobbigt tror jag än om alla mina barn hade varit i livet.

Adrian, när han skrek för att det gjorde så himla ont - går inte att beskriva. Jag ville bara gråta och gråt, ta hans smärta..

Men - Matias hann aldrig få ont.
Matias dog genast...
När han var 19 år..

Men jag har sutttit på akuten med honom också och önskat att hans smärta var min.

Jag kan gå genom eld och vatten, himmel och helvete - bara jaq får behålla mina barn hos mig i livet.

Men jag fick inget val.

Älskade "ungen" min. Har tillbringat fm på vdc här i Sörping. Han har trampat på en glasbit och är nu sydd med 6 stygn. Kändes som om jag skulle svimma då dom gav honom bedövningsprutorna i hälen. Mycket bra läkare hade vi, som inte ens hymlade med att det skulle göra ont, mycket ont då han fick sprutorna i hälen. Vi diskuterade och bestämde oss för att han skulle få stesolid och panodil innan dom började med bedövningen överhuvudtaget.

Läkaren förklarade att hälen är så känslig, så mycket senor osv att det kommer att göra riktigt ont. Adrian nickade och var så otroligt duktig! Efter stesolid o panodil, så började läkaren ge bedövning.. Adrian skrek rakt ut och grät... Jag grät jag med, önskade så att jag kunde byta med honom, att det var jag som hade så ont, att det var jag som hade trampat på en glasbit. Han var så duktig, han låg still, sparkade inget, bara låg still hela tiden då bedövningen sattes och skrek då.

När dom började sy kände han ingenting. Nu går han med bandage på foten, får inte bada på 10 dgr ungefär, hela 6 stygn blev det.

Haft vänner här idag igen och vi spelar spel, ett kort spel som heter skibbo, sååå himla kul, man fastnar genast och ett par timmar bara far iväg. Under tiden vi spelade kom det sms från barnens far - han som säger att jag förhindrar umgänge, han som har slagit, ljugit, manipulerat, duperat så många i vår omgivning, ja om ni har följt mig så vet ni. Han som hotar att gå till tingsrätt, jag som svarar "gör det!" För jag vet att han kan inte, han har lurat 4 advokater redan.

Jag som åkte på en veckas semester och han hotade och skrek, jag ändrade dagar då han kan träffa sina barn. Idag kommer sms om att han reser på semester i 14 dgr, att barnen vet om det och att han ska återkomma??!! Hehehe, ska man skratta eller gråta.. fundera eller inte. Jag väljer att noncha det han gör. Barnen far illa av hans beteende, och det nonchalerar jag inte.

Skickar sms tbx, berättar att barnen sagt att han lovat tur till kolmårdens djurpark, men att jag inte har fått nåt datum. Talar om att Adrian är sydd med sex stygn... Skriver samtidigt att han kunde ju ha berättat om sin semestervecka tidigare. Funderar på, men det skriver jag inte.. hur han kan åka på semester när han vet att Vimsa varit och är sjuk och han inte ens tar ansvar för det.. Det har kostat mig och barnen en hel del, men.. han är ju helt UPA (utan personligt ansvar) Ser till så att jag har meddelande inställning på - som visar att han har tagit emot mina sms, han hävdar ju ideligen att han inte får dom. Nu vet jag att han har fått och läst - men att han skiter i det.. Och...Adrian som har så ont, känner sig så liten och vill berätta...

Iofs det visste jag väl innan med, men menar nu gäller det hans son.. jag som enbart skriver att Adrian är sydd med 6 stygn. Han hör inte av sig.. icke ett ord. Inte ens för att höra av Adrian är sydd.. icke ett ord!

Barnen vet inte så mycket, Tilda säger att det kommer dröja över tre veckor innan dom ska träffa pappa igen för han ska på semester i Polen. Mmmmm, det är som det är när man är som han tydligen. Tycker det är skit när barnen ska vara budbärare och veta saker innan jag o barnens far har pratat om det. Så att barnen kan känna sig lugna i det som sker. Jag trodde umgänget skulle fortsätta som vanligt, barnen visste att det inte var så, men vågade (?) kunde inte tala om det för mig. Snacka om psykisk misshandel av barn!

Jag blir så ledsen och kränkt för barnens skull, just nu framförallt Adrian, lite mer intresse kan man väl visa, samt sopa rent innan man flaxar och far iväg till annat i sitt liv.

Låter jag bitter? :-) Nej, jo, stundtals kan jag vara det, men oftast är jag lycklig över att han äntligen har hittat annat att lägga sin energi på, men.... Ärlighet varar längst, uppriktighet, omtanke och kärlek - och det vet han inte vad det är, så jag tycker inte ens synd om honom, lider mest med barnen, men dom har mig för alltid och helhjärtat samt mina goda fina vänner som finns där och kan visa rätt och fel!

Och det var inte för intet som barnen kallade sin storebror för "pappa Tias". Där hade dom sin mansgestalt....En trygg, pålitlig person och nu är det borta..

Några bilder från sommaren, fler hittar ni under Sommaren 2006 under Fotografier till vänster.

Dagarna kommer och jag mår fortsatt bra. Har upptäckt hur mycket jag klarar av, och jag mår fortsatt så fantastiskt bra.

Vimsa blev ju dålig när vi var i Småland... Söndag, första hela dagen på vår semester tillbringade jag i varm bil och körde till Jönköpings djursjukhus, 8 mil enkel resa. Panik, oro vånda - nåt var fel med Vimsa, hon hade ont men jag kunde inte förstå vad det var, såg på henne bara att nåt inte stämde. M-A tog hand om Tilda och Adrian den dagen. Dom hade gjort en så vacker minnesplats till Matias och Marcus. Stenar av hjärta, Matias namn i ett hjärta, Marcus i det andra. Där gick vi och tände ljus, fann stillhet och ro när vi behövde och ville. Barnen, våra söner var så nära, så nära oss hela veckan, nästan så att det emellanåt kändes att jag bara skulle kunna sträcka ut en arm och få känna genom hinnan - där dom finns.

Vimsa röntgad, pencillin och smärtstillande. Igår var jag hos veterinäer, "vår" veterinär här och hon har elischias (sorry stavningen) kommer att bli frisk. Pencillinkur, en ny igen. Hon har blivit helröntgad, rygg höftleder och allt, och veterinären var så exalterad över hur fina höftledskulor och skelett hon har! Han sa att han har aldrig sett en tik på 10 år med så fina höftleder! Han frågade mig om han får använda plåtarna han har tagit på Vimsa för att visa kolleger och andra hundägare hur A-hötleder ska se ut! Helt fantastiskt tycker att han att det är, hon ser ut som en 1-åring i skellet och höfter! Jag kände hur tyngden släppte, har trott det värsta.. Självklart får han använda dom plåtarna för att visa.

Dagen idag, handlat, varit i värmen, puuuh det är inte nådigt nu hur varmt det är!

Imorgon får jag lite gäster, vi ska grilla härhemma, och jag känner hur jag lever igen! Andas in varje sekund, varje minut med den trygga förhoppningen om att Matias han finns så nära, så nära!

Känner mig vacker, stolt, trygg och stark. Jag kan, jag orkar och framförallt jag gör! Jag agerar - för att ge barnen de små allt jag kan ge. Och jag känner just nu att jag har lyckats! Både att ge dom en semestervecka som är oförglömlig, och mig själv också - och jag känner en oanade styrka inom mig, som ingen kan rå på, inte ens döden!

En vecka där jag har kännt frid, ro..trygghet, kärlek till livet igen. Vi har njutit av varje sekund lovar det. Tagit tillvara varje tillfälle, andats, pratat, berättat, skojat, gråtit, varit osams och allting har bara varit så himla bra. Förstår inte.. Samtidiugt som jag förstår.

Hur skulle jag kunna ha det så här bra, utan Matias? Funderar inte mer över det, "bara" konstaterar att så är det. Jag njuter av livet igen, därmed inte sagt att jag har "gått vidare", utan livet är på ett annat sätt just nu, utan Matias, och jag lär mig, lär mig att vara utan mitt halva hjärta.

Dagarna flyter in i varandra och jag tillåter det vara så, jag _är_, "bara", barnen är.

Känner mig lugn så lugn, så lugn. Jag vet att Matias och Marcus (M-A:s son) var med oss hela vecka, hela veckan fanns dom hos oss, på ett väldigt annorlunda sätt, men med var dom.

På kvällarna stod M-A och jag och ropade våra söners namn över sjön, varje kväll ekade det tillbaka, varje kväll. Dock sista kvällen då vi sa hej då, då kom inget eko tbx. M-A tittade på mig och sa, att ja det är väl självklart att det inte ekar tbx nu, nu ska vi ju åka och våra söner följer oss hem med.. och så är det. I varje andetag, i allt jag gör finns Matias med, självklart är det så.

Tilda och Adrian har kopplat av nåt enormt mycket. Fiskat, badat, lekt6 och bara varit. Jag kikar på barnen dom små och känner hur jag fylls av lycka, kärlek än mer. Dom är min ledstjärna just nu, och jag tillåter det vara så. Mina älskade fina barn.

Vimsa, dålig.. hon fyller 10 i auguste så.. men jag vill inte förstå att hon är så gammal och kanske ska lämna oss snart. Försöker trösta mig med tanken att då är det hon och Matias igen...