Håhå, ja sicken helg det har varit! ujujuj, säger jagbara. Skitjobbigt. Men nu så ska det väl ordna sig hoppas jag.

Anneli, Cissis mamma, skjutsade mig till Linköping idag, jag lämnade Vimsa på Valla djursjukhus i lördags kväll - det var INTE roligt att köra i det vädret kan jag tala om, dessutom full av oro för Vimsa! Nå, idag kunde jag inte låna bil, så Anneli ställde upp. Och sicken resa vi hade *s*. Pratat, fnissat, dragit sååå dåliga skämt och flamsat. Jag var såå lättad över att få hem min Isse, så ni anar inte. Inne på djursjukhuset såg Anneli riktigt, riktigt "kunnig" ut, ja om hundar då, där hon stod med hundmat, mediciner. Hon var med mig in till veterinären för det var MYCKET information om mediciner osv.

Spände ögonen i Anneli och sa: "Nu lyssnar du med va´?!" Hon kunde bara nicka och se kunnig och hundvan ut, hehe. Sen efter all info, fick jag Vimsa.. Min älskade, älskade fina gamla tjej, som beter sig som om hon vore 3 år. Sååå glad blev jag, sååå glad blev hon, det var pussar och kramar och åhhh, så härligt att få borra in ansiktet i hennes päls och krama henne igen! Ojojoj, mina tjejer, Malla och min Vimsa, åhhh. Älskar dem av hela mitt hjärta, mina fyrbenta "barn", så är det!

Sa till Anneli när vi åkte hem: "Jag har så mycket att vara så tacksam för! Barnen, hundarna..Att jag har så fina vänner..tacksam för så mycket" Jag har det, jag vet det. Jag försöker ta tillvara på det, så gott jag kan.

Men jag faller också, åhh vad jag faller i smärta sorg, värk efter min Matias! Men så är det, jag har det såhär och det fungerar, det gör det!

Malla glad när Vimsa kom hem. Barnen glada och lättade över att Vimsa är hemma. Hörde Adrian prata och krama om Vimsa, hur han berättar för henne " Var inte ledsen Vimsa, du blir bra, du blir bra nu." Han kramar henne hårt. Hör sen hur han berättar och frågar henne: " Ja, Matias är död, i himlen är han, han blev påkörd av ett tåg förstår du. Men du var väl inte med då, och såg det? Jag sov när det hände" Han pussar henne och kramar henne hårt, hårt. *L*

Tilda frågar och frågar, vad som är fel på Vimsa. Jag förklarar, berättar, hon lyssnar med allvarlig min, går till Vimsa kramar om henne, pussar. Mina fina, fina barn!

Ja, jag har så mycket att vara tacksam för, trots allt.

Vimsa har haft och har gaser i tarmarna, vilket kan bli farligt om det inte åtgärdas. Nu äter hon specialkost och får mediciner. Återbesök till vterinären på tisdag nästa vecka. Hon är mycket piggare nu! Skönt.

Nu ska jag nanna kudden så vi inte försover oss imorgon. Barnen , de små, ska på utflykt med skolan imorgon.

Trött, trött. Svårt att sova, sover ytligt. Vaknar, vänder och vrider mig. Fryser. Barnen som kommer på natten, vaknar. somnar, vaknar.

Upp tidigt, barnen pigga. Nu ska det lekas. Frukost, tjat, förmaningar. Glädje, skratt. Sorg. Jobbigt nu. Allt är jobbigt. Så mycket som sker, så lite som jag orkar. Ändå går det. På nåt sätt.

Lyssnar på musik. Nynnar med en stund, för att därefter gråta, gråta. Vimsa, Isse-Piss, måtte du få komma hem till oss idag.

Saknar, värker, längtar - Matias.

Malla trampar, orolig, var är Vimsa? Ut på promenad. Malla vet inte riktigt hur hon ska bete sig när hon är ensam hund ute med mig. Snurrar än hit och dit, ser hur hon flackar med blicken, söker Vimsa. Tittar på mig, flinar gör hon. Jag kan le.

Möter barnen ute. Solen strålar underbart vinterväder idag.

Hemma, trampar runt, runt. Väntar på att klockan ska bli 11, så jag får ringa. Orolig.

Trött. Livet trampar på. Och jag hänger med.

Så är läget just nu.

Stanna upp en stund.. alla ni som har era nära och kära hos er. Stanna upp, vila, andas känn livet som pulserar igenom varje kroppsdel. Livet är, livet är här och just nu.

När det som sker inte får ske..då stannar livet totalt. Jag kan känna att allt det som jag vet idag hade jag önskat att jag "vetat" då när min son fanns hos mig.. För alltid bär jag på en saknad som inte alltid syns.. Nej, den kan jag dölja med smink, ett glatt leende, lite hurtiga ord om väder och vind..som ju egentligen inte betyder så mycket men för just den människan du pratade med just då - kan betyda glädje resten av dagen.

Jag har inga större krav på livet, jag vill att mina barn mår bra, att de är glada, känner tillfredsställe ned livet - och om vi ska kunna uppnå det innebär det att de har en mamma som känner likadant. Jag tar varje dag med tillförsikt, varje dag gör jag det.. Man vet aldrig... Orden som jag alltid har sagt till mina barn fortsätter jag att säga men med ett annat tonfall, en annan djupare, djupare mening än i livet före på nåt sätt. "Var rädd om dig.."

Är så otroligt tacksam för Tilda och Adrian, är så ofantligt tacksam för att just jag fick förmånen att vara Matias mamma i 19 år - MER VILL JAG HA! - nu blev det inte så..Så ofantligt tacksam att jag varje gång han skulle ut på fest..då hans kompisar kom och fick vänta på honom där han lodade runt i sitt gulda badlakan. Jag som satt och väntade på att de skulle iväg, jag som får ställa mig på tå, krama Matias och viska orden "Jag älskar dig, var rädd om dig nu!"

Jag som legat vaken tills jag hört att han har kommit hem. Jag är såå tacksam för allt det där.. men vad faaan togs det ifrån oss för??

Förstår inte, förstår inte.

Lördagen den 11 februari vill vi inbjuda er och era medlemmar till vår gemensamma ljusmanifestation i Stockholm.

Syftet med den kommande manifestationen är att synliggöra våra organisationer, få fokus på de frågor vi dagligen arbetar med och även sprida informationen att vi är en viktig resurs i samhället för människor som mist någon.

Sorg finns i vårt samhälle överallt hela tiden, vi anser att det är viktigt att synliggöra detta.

Vi vill naturligtvis också uppmärksamma på den för oss alla så viktiga frågan om möjlighet att söka statsbidrag på lika villkor som andra organisationer.

Samt även ge alla våra medlemmar möjlighet att hedra alla kära som har dött.

Tillsammans med andra som också bär på en sorg kommer vi att vandra i ett fackeltåg och dessutom tända tusentals ljus som får brinna på "plattan" vid Sergels Torg.

Grundplanering:

• 14.30 Samling på Mynttorget
• 15.00 Avmarsch för fackeltåg
• Mynttorget, Strömbron, Kungsträdgårdsgatan, Hamngatan, Sergels torg
• 16.00 Ljuständning
• ca 16.30 - 17.00 Musik, tal, diktläsning
• 18.00 Samlingen upplöses.

Känns som om jag tom hukar under molnen.. *L*

Orkar inget, har legat och sovit en stund på fm efter att barnen gick till skolan.

Adrian, ja jisses den lilla mannen ni!! Han blir ju för sjutton aldrig klar när han ska iväg! 6.30 frukost, vartefter jag "servar" honom med att lägga fram alla kläder som ska tas på......men icke. Jag tjatar och tjatar, inget händer, han styr med sitt. Tilda färdig, ska gå. Adrian skriker att de ju ska ha sällskap, jag har "varnat" honom att han får gå ensam. Jag säger till Tilda att gå, och sen brakar det loss här. Strumpor som försvinner, mackan som han inte hunnit äta upp (!!) Och han vill inte gå ensam till skolan, "Tiilda loooovade juuuuh!!" Vimsa är ivägen, Malla är ivägen. Han ska bara hämta det och det och det, "förstår du!"

Jag som förklarar, tjatar och jag som blir bara sååååååå otroligt trött. För såhär börjar det se ut morgon efter morgon nu. Nå, kompis ringde på, då fick han brått för jag sa till kompisen "du kan inte vänta på Adrian för då kommer du också försent." Stängde dörren, hör kompisen ropa :"ADRIIAAAN, jag väntar på dig här!" hehehe, dessa grabbar.....

Livat värre och jag vet inte hur jag ska göra för att få det att fungera med den lilla mannen. Äntligen går han. Stänger dörren, pustar ut, går ut i köket bara för att upptäcka att Tilda inte har tagit sin medicin. På med kläder, upp till skola, lämna medicin, förmana och tjata igen "Jag la medicinen vid din frukosttallrik!"

Hem, hundar som ska ut, städas, tvättas, bädda sängar, plocka iordning och jag är helt slut.

Känns som om jag aldrig får nån tid över till mig själv och Matias.. Vill sitta med tända ljus, och bara få andas. Istället går jag och lägger mig.... Orkar inte ens tända ett ljus.. Orkar inte ens vila i kraften av att veta att Matias är med mig..Om han vore det! Nåt måste han väl kunna fixa från andra sidan?? Sin stökiga lillebror på morgnarna tex :-).

Jag kliver upp 6.10 för att det ska klaffa på morgonen trots det..får det inte att funka. Nån som har tips?? Nån som kan se vad jag borde göra annorlunda?? Känns som om jag knäcks av dessa morgonar just nu.

Nå, det är som det är livet och jag är oändligt tacksam för det liv jag har idag..som inbegriper "jobbig" gullig, mysig Adrian, inbegriper slarvig, morgontrött, "vill-inte-kamma-håret" Tilda i mitt liv.

Så tacksam är jag fär det jag har och dessa morgnar skulle jag för allt i världen inte vilja vara utan..men kanske lite lugnare...hehehe

Oj, vi skriver på ett nytt år redan?!! Vart tar tiden ivägen egentligen?

Det ringer på dörren jag öppnar. Utanför en kvinna som inte kan svenska, inte kan hon engelska heller. Men hon får fram ordet, cancer, help, a lot of money to save him!Hon plockar fram ett foto på en ung kille, ca 8-9 år i samma veva. .

Jag bjuder in henne!!!!! Visar med min kropp att kom in, kom in.. Ja, jag gör det! Till mitt kök. Hon dumper ner på en av mina köksstolar, ser fotot på Matias och ljusen som brinner. gapar och gör ett kors, jag nickar och bekräftar. Plockar i samma andetag fram foton från begravningen! Varför, varför, varför gör jag sånt, varför bryr jag mig ens om dessa lurendrejjare!!! Pekar på kistan, på Matias och alla ljusen som brinner, "dead Nighteen old"

Nu får hon tårar i ögonen och vill gå..Jag säger att jag har inga pengar. Visar med kroppen utsträckta säger orden och ser lidande ut..;-) "No money mee, no money! går iväg och börjar rota i en hög, nåja, låtsas rotar..:-), för att istället ge henne lite kläder till den stackars sjuka sonen. Hon skakar på huvudet, reser sig upp och får bråttom..

Jag hejdar henne med en arm och visar en helt ny oanvänd jacka till sonen, hon skakar på huvudet igen och jag riktigt känner hur snabbt, snabbt hon vill härifrån!!!! Återigen rabblar hon cancer, money, fast, dead...

Jag sätter mig ner..hon känner sig väl tvingad att vara kvar..Nu vill jag se hennes alster, blyertstecknade alster....Säger att jag har inga pengar, men jag kan plocka ihop kläder..reser även på mig går ut i köket tar fram ett paket ägg, 1 liter mjölk, smör men nej, nej. NU backar hon utåt..Sicken tokig svenska va´???

Pengar, money" är det enda ordet hon använder just nu.

Hon tar mig i hand när hon går, jag stirrar henne i ögonen, tar henne med min vänstra arm skakar säger "Good bye!"

Hehehehe, så blev det och så jag gggggggööööööööööööör!!!!!!! Sån ilska jag kände, sån frustration och är dessa människors berättelser sanna, varför tar de då inte emot det jag har att ge???

Jajajaa, såhär blev det idag. Ja, en del är säkert sanna, men hur ska vi kunna avgöra det? Denna kvinna som dessutom absolut inte tog emot annat än "money"..som dessutom kunde svenska när det behövdes för att fungera, denna kvinna som påstod sig inte kunna göra nåt för sin son. Denna kvinna som inte ens för mig kunde förklara var hennes son var och vilken form av cancer han hade?

Näe, jag kommer nog att fortsätta nobba direkt i dörren vilket jag har gjort hittills..innan idag och vad f***n som flög i mig det vet jag inte!

Kanske ett stort, stort behov av att få visa upp min fina Matias, Matias hylla med änglar och tända ljus? Kanske jag hade det behovet just idag..och isåfall hjälpte hon ju mig..hon lyckades inte lura mig till nåt.

Barnen "de små" som jag alltid sa när Matias fanns hos oss, fortsätter säga så med jämna mellanrum.. Å andra sidan är de inte så små längre... Tilda är 9 och Adrian är 6 år, tiden går fort, fort.även fast man tror att det stannar upp helt när man mister ett barn.

Nyårsafton hade de "framträdande" för mig och Gittan. De skrev egna sånger och sjöng.. En av "sångerna" innehöll bla raderna "Matias, vår storebror är död, död, död. Vi saknar honom, snyft, snyft." Mmm, det blev mycket skratt och flams där ett tag. Härligt. Och det de sjöng om..är sin storebror som är i himlen.

Så är det och vi pratar öppet om Matias..tycker att jag fick bra "bevis" på det i form av en sång som vi dessutm skrattade åt också. "Skattkistan" sjängs det också om. Barnen har en relativt "avspänd"..hittar inget annat ord.. förhållande till döden just för tillfället. Det finns inga tabun när det gäller döden hos oss. Vi måste få skoja och flamsa till det som är så outhärdligt att förstå.

Senare på kvällen var det detta med raketer.. "Matias får nog en raket rakt i rumpan nu!" Sen fnissades det igen. Han är alltid med oss, vår fina Matias.

Jag mår gott när jag märker och känner att såhär avspänt är det..så här blev det..inget vi "hyssjar" om.. Döden.. en del av livet. Men.. att mista sitt barn är ju ingen del av livet! Men så blev det! För mig! Tänker på hur det var förr i tiden, då man teg ihjäl det som skett..

Usch, ja bluddrar bara på..