Bilen, bilen, bilen.....Hmmm, den måste lagas. Går inte att köra med den alls. Ntt batteri måste inhandlas och nya bromsbelägg och bromsskivor, heter det så..? Skit är vad det är, för det blir inte billigt. Får vänta ett tag med att göra iordning den...

Diskmaskinen fick jag ordning på någorlunda idag, måste ner och köpa lite nya delar, det blir nog inte såå dyrt. Den fungerar nu iallfall ochjag fixade det själv!! *jättestolt* haha.

Lördag 24/1

Har fått iordning en ny sida.. En sida där jag tänder ett ljus för våra barn som har lämnat oss. Carina är det som hjälp mig igen. Tack, ett stort tack, till dig! Sidan betyder mycket för många av oss, att få tända ett ljus för sitt barn, se sitt barns namn..hur jäkla ont det än gör, på pränt, tillsammans med andra änglabarn. Veta at jag är inte ensam, jag är inte helt ensam!
Fast å andra sidan som jaghar skrivit förut, så är man ju ensam i sin sorg efter just sitt barn.
Det där lät ju konstigt ser jag,men jag tror nog att de flesta av er förstår hur jag menar.

Dagen idag..Ja, ute mest hela tiden, åkt skridskor, och sen har barnen varit ute ensamma med kompisar och åkt pulka. Sååå otroligt trött barn ikväll, så det liknade ingenting.

Jag mår inte speciellt bra, men gör så gott jag kan. Skickar ett stort grattis till Jukka, Matias pappa som idag fyller 40 år.....
Kram, Jukka.

Fredag 23/1

Mmm, ikväll var det hamburgare med Pommes frites som gällde, Adrians tur att välja.
Gott var det och nöjda barn.
Veckan har bara flygit sin kos känns det som. Förstår inte vart tiden tar vägen... Icke en aning.

Varit på möte på skolan om Tilda,ja hon har fått en och samma assistent nu! Känns kanonbra! Vi träffades för att lägga upp "arbetet" kring Tilda. Assistenten hon har fått nu, ska alltså göra allt med Tilda, dvs finnas på skolan och vara med och bada!
Känns otroligt skönt, begriper inte att hon faktiskt hade 4 olika assistenter våren -03..Var ju inte riktigt med själv i tillvaron.

Förra terminen var hon inte och badade men hade en assistent i skolan. Ja, Tilda behöver vissa dagar mer hjälp än andra barn. Så är detbara. Knäppa jacka, få massage, kunna gå lite åt sidan när värken är som mest jäkligast - en person som finns där, men ändå inte sas punktmarkerar henne, för det gillar hon inte!
Tilda måste ju också ha hjälp med förflyttning när det är längre sträckor, hon kan inte heller vara med på allting - men mycket kan hon! En envis tjej jag har!

Nå, känns väldigt, väldigt skönt att det äntligen har ordnat sig med assistent! Tilda gillar henne också och det är ju bland det viktigaste. Personkemin måste ju stämma, och det verkar det göra.

Trevlig helg önskar jag er och tack för era gästboksinlägg dem värmer mer än vad ni kan ana!

Måndag 12/1

Omgivningen, omgivningen är så jobbig att möta, tvingas handskas med. Ja, omgivningen, de som inte vet vad de pratar om! Får hela tiden gå i försvar för mig själv, min sorg min längtan, barnen de små, deras längtan, jag blir så otroligt trött.
Jag blir ledsen, jag blir upprörd och förstår inte att man kan uttala sig som man gör emellanåt.

Några axplock av kommentarer jag fått idag...:

"Ni kanske inte behöver prata om Matias varje dag, utan lägga det lite åt sidan."

Jaha, hur ska jag och barnen kunna lägga Matias åt sidan? Varför ska vi inte prata om honom? Ska han glömmas bort helt, eller vad menar man?

"Barnen, blir ju så påminda hela tiden"

Jaha... Hur ska vi glömma, hur ska man kunna glömma sitt eget barn? Klart barnen ska få lära känna sin storebror på det sättet som är möjligt! Frågade personen om jag skulle plocka ner vartenda foto på Matias, plocka undan varje liten grej - för allt minner ju om Matias. Så är det ju bara. Han är en del av mig, en del av barnen och vad då, påminns? Barnen har mist sin storebror, de har rätt att sörja, vara ledsna, arga, upprörda emellanåt, för mig är det självklart!

Det handlar inte enbart om mig, det handlar om Tilda och Adrian, jag sörjer även över att de tvingas mista sin storebror. Jag hade velat ge dem så mycket annat i ryggsäcken, men nu blev det såhär.Och jag kan inte göra någonting åt det! Mer än att göra så gott jag kan, jag är bara människa!

"Du måste ju gå vidare. Det har ju gått så lång tid nu... För barnens skull."

Jaha, *suck* vad gör jag då? Jag får gå i försvar, försöka förklara, berätta att det inte har gått nån lång tid alls. Att jag har tvingast till de mest makabra saker en människa kan göra.
Jag har begravt min son.

Barnen har mist sin storebror. Varför, varför måste jag hela, hela tiden berätta försöka få andra att förstå dem? Borde inte icke drabbade försöka förstå mig och barnen? Hur det är för oss? 1 år är ingenting kan jag tala om, ingenting.
Det har inte för mig iallfall, blivit "bättre", Matias är lika borta från mig idag som då. Saknaden har blivit jobbigare, nu var det så länge sedan jag fick se honom, prata med honom, röra vid honom och jag längtar så efter mitt barn - är jag konstig då?

Det är väl nu först, ja jag vet inte, men nu börjar det gå upp ordentligt att detta är för alltid. Matias är för alltid borta, han kommer inte hem mer. Jag vet det.
Det är mycket, mycket smärta, värk, sorg i att försöka förstå "aldrigheten" det är hemskt!
Borde strunta i att försöka förklara, berätta för de som inte vet, för jag blir så trött, så trött. Men jag kan ibland inte låta bli.

Kan känna hur stort avståndet är mellan mig själv och icke drabbade stundtals, så stort är avståndet att inte ens orden kan överbrygga det och jag orkar inte ens försöka...
Tänk om omgivningen på nåt sätt kunde begripa att det här går inte att fixa, det här löser sig inte! Det går tydligen, på nåt sätt, jag går upp på morgonen, fixar barnen, andas igenom dagen, tar hand om hundarna, styr med Febe, räcker inte det? Vad kräver man mer av mig?

Tårarna brände bakom ögonlocken, under samtalets gång. Ja, för jag är så himla jävla ledsen för att mitt barn är borta! Ledsen för att man inte förstår att barnen de små faktiskt också sörjer FORTFARANDE... Klart dem gör, jag kan tycka att det vore väldigt, väldigt konstigt om dem inte reagerade.
Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att Adrian är ledsen ibland, jag tycker inte det är konstigt att Tilda är ledsen. Borde jag oroa mig för det? Att barnen är ledsna..?

Om dem inte hade reagerat, och inte reagerade fortfarande - det tycker jag vore konstigt!

Har jag fastnat i sorgen? Nej, inte i mina ögon, men tänk vad skönt för andra att kunna tycka det åt mig! *suck*

Nå, idag har jag fyndat iallfall! Köpte skridskor till både Tilda och Adrian, varsin hjälm och en hockeyklubba för..........170 kronor!!!!! *jätteglad* Hittade i en second hand butik. Idag på eftermiddagen har vi alltså åkt, ja just det skridskor! Barnen var riktigt duktiga och vi hade kul!

Väl hemma var det två trötta barn. Vid matbordet så suckas och stånkas det en del. Helt plötsligt vänder sig Tilda till mig, suckar och frågar "Mamma, Adrian och jag är väl inte släkt?" *haha*
Kunde inte hålla mig för skratt... Svarade att dem är ju syskon, varpå Tilda sa, "Ja, men inte släkt va´?"
Den ni, släkt och syskon, vet inte var hon har fått de tankarna ifrån! Men lik förbaskat är hon ju släkt med Adrian *haha*

Fredag 9/1

Tacos har vi ätit ikväll. Jag har börjat med att barnen bestämmer varannan fredag (då de är hemma) vad vi ska äta. Tilda beställde Tacos idag, och nästa gång är det Adrians tur. Då ska vi tydligen äta hamburgare!

Inte gjort nåt speciellt utöver det vanliga. Ute med hundarna, mamma är här, vi tog en promenad ned till Söderköping. Mamma stannade till och gick in på OkQ8. Inget konstigt med det, men....Matias jobbade där.
Jag väntade en bit ifrån, ser min mamma komma ut från OKQ8 och jag bara blev så förtvivlad. Så otroligt förtvivlad över allting! Att inte Matias var därinne och expediera mamma. Jag bara brast i gråt, där på trottoaren.

Som tur är vet mamma, att det är liksom inte läge att krama mig när jag får mina längtar-saknar-fattar-inte-attacker, eller vad jag nu ska kalla dem..*ler lite ironiskt* det är min vardag.

När jag brister sådär så kan jag känna att för faaan låt mig vara, ta inte i mig, gör inget, var bara tillsammans med mig!

Det gjorde mamma. Jag kan inte heller gråta tyst - sorgen efter min förstfödda är som ett stort, stort skrik inom mig och när jag faller, helt plötsligt så faller jag hårt och kan inte gråta tyst.
Ingen vacker syn att se mitt helt förvridna ansikte, jag som skakar av ångest och gråt och hulkar/skriker högt. Det kommer helt utan förvarning, ja, det pågår ju dagligen inom mig och ibland brister det itu som idag.

En doft, en syn, ett minne, en känsla kan däcka mig totalt. Men det konstiga är att jag på nåt sätt lyckas..klamra m ig fast... här och just nu. Jag tillåter mig att bryta ihop eller vad man nu ska säga när det kommer.
I vissa situationer kan jag så klart och redigt prata om vad som har hänt min Matias, nästan lite...känslolöst, jag liksom bara berättar rakt upp och ner, inga tårar ingenting. Fasen, jag fattar ingenting av livet och mig själv längre.

Tänk idag kom det brev till Matias också! Faaaaaaasen vad det kändes att se hans namn på ett kuvert Till Matias Eklund... Jag....krossades en stund då också, tårlöst, sammanbitet.
Skit är vad det är! Nå, trots allt har jag haft och har dagar som är okey, vet inte vad jag ska säga om mina dagar och hur jag mår.. Men utifrån..smärtan, värken, vissheten, saknaden, kärleken, längtan efter Matias..så är det okey.

Faan, det låter ju helt sinnessjukt det här, men det är det ju också!
Jag kan inte acceptera att mitt barn har dött före mig! Kommer aldrig, aldrig acceptera det! Icke en chans! Men som jag har skrivit, jag tvingas vänja mig vid det "nya" livet....Usch, krasst är livet.

Torsdag 8/1

Oj, det var länge sen jag skrev. Men nu så är jag här igen. Börjar med att hälsa er alla en God fortsättning på det nya året.

Tänk, vi skriver redan 2004 i almanackan, jösses så fort tiden går, ändå så sakta. Jag tycker det är skönt att alla dessa helger är över! Tillbaka till vardagen igen. Normala sovtider för barnen igen :-).
Har blivit att man har varit uppe sent nästan varje kväll, ja så ska det ju vara när man har jullov.

Båda Adrian och Tilda så nöjda med julen och ledigheten, men nu är de nöjda över att få börja skola och dagis igen.

Igår, måste bara få berätta, igår hade vi den allra, allra första Febe-träffen här i Söderköping! Det kändes fint och bra. Skönt att äntligen ha kommit igång och hädanefter är det varje onsdag kväll vi träffas. Det finns ett stort behov av att få träffa andra och sakta men säkert ska vi bygga upp en väl fungerande verksamhet här i Östergötland, allt i Febes anda!

Datorn har strulat för mig, men nu så verkar det äntligen fungera. Två av Matias kompisar var här och hjälpte mig häromdagen, tack killar! Jag var/är.. så bortskämd med datorn. Matias fixade allt kring den, ja formateringar, hårddiskar, drivrutiner och grejjer :-), jag kunde bara koppla av här, hojta på Matias som hjälpte mig direkt.
Skulle behöva lära mig mer, men har inte kraften till det, latmasken tar mig emellanåt. Det känns just nu som om det är så mycket annat jag måste och vill hinna. Förstår inte det, men så är det. Har lite fullt upp och det känns skönt!