Jag är trött.
Tappar tom orden.
Knappt jag orkar lyfta på fingrarna
för att skriva.
Det som brukar gå med en hejdundrande
fart annars.

Hopplösheten har lagt sig hos mig,
undrar om den bygger bo här
i och hos mig.

Hopplösheten som talar om att det
spelar ingen roll vad jag gör,
vad jag säger,
hur många ljus jag än tänder,
hur mycket jag än ber,
så kommer inte min Matias tillbaka..

Hopplösheten och jag går för tillfället
hand i hand.
Måste säga att det är en väldigt otrevlig hand att hålla i,
det gör ont, när den knyter sig i mig.

Börjar inse det hopplösa, meningslösa i det här.
I att Matias för alltid, för evigt är borta.
Så otroligt meningslös och hopplöst det är.

Varför?