Köpte ju böcker igår. Gör som jag brukar skriver namn och årtal Tildas böcker o Adrians böcker och mina egna. Skriver i ALLAS våra böcker årtalet 2008!!! Adrian frågar: "Men mamma, varför har du skrivit 2008?" Jag bara stirrade på honom och fattade ingenting förrän min kompis som var här brast ut i ett asgarv. Jag kopplade helt enkelt inte att det är 2009 nu! hahahaha.

Så det kan bli, det är väl tur att jag inte "fastnat" i år 2002, utan iallafall skriver 2008, har jag ju kommit några år på väg i livet.

Känner mig helt slut här ikväll. Sjuk Adrian hemma idag, växtvärk så han ska gå imorgon. Varit på sjukhuset med Tilda, lagat mat, tvättat och allt det där. Känns som om jag inte riktigt hänger med och det gör jag ju bevisligen inte då jag ju idag har suttit och skrivit 2009 i böckerna! :-)

Svårt med Balla-Malla som just nu inte kan vara ensam hemma ett dugg! Hon skäller, gnyr och piper och det håller inte i längden. Måste försöka på nåt sätt komma tillrätta med det. Får väl börja träna henne mer och mer.

Berättade jag att jag börjat sola solarium för första gången på ja, minns inte när? Har väl glömt allt sunt förnuft då det gäller solarium. Stoppade i pengar som man ska och låg i 20 (!!!!!!) minuter med ansiktskanon o hela köret. Nya rör var det visst också, hoppsan...! Gissa hur jag ser ut??? Det är väl bland det dummaste jag sett - knallröd är väl bara förnamnet, sminkade över med foundation men, men. Jajaja, det är sånt som händer, eller...? :-)

Heldag med Tilda idag. Var på sjukhuset och hon träffade en barnreumatolog (blev det rättstavat tro?) samt en barnläkare. Hon börjar bli så stor nu min lilla tjeja och sköter prateriet så bra själv. Nu ska hon få lära sig att ta spruta med metotrexat själv härhemma, då slipper hon dom förhatliga fredagstabletterna. Allt gick bra och vi ska tillbaka imorgon igen, då ska hon få ta sin första spruta. Jag tror att hon kommer att fixa det bra själv sen, bara hon får lära sig.

Efter det var vi på bokrean och kom hem med 15 böcker!!! Om vi gillar att läsa? *skojar ni*

Tilda sover borta inatt, Adrian och jag var iväg och åt pizza, skönt och bara få vara!

Förra veckan var jag i Avesta och lyssnade på Olle Bergman, Svantes pappa, han berättade om sin sorg och saknad och det är många igenkännande nickar! Han sätter ord på hur det är. Mycket bra var det, och det roliga var att Olle inte visste att jag skulle komma, så snacka om att han blev paff!

Vi var några änglamammor som åt tillsammans efteråt, pratade och pratade. Det är SÅ viktigt att få träffas, det ger en så mycket energi och ork. Man känner att man inte är ensam. Trots att man inte har träffats mer än via mail så känns det som om man alltid har kännt varandra.

Jag har ju mailinglistan Ung i minne och där har vi hittat varandra så vi är ett nätverk av föräldrar som förlorat barn.

En del tycker att "ja, men det kan ju inte vara så bra att träffas och älta "det".. Jag blir så arg när man säger så för det är tvärtom för mig! Jag lär mig, jag känner igen mig, jag orkar mer, jag får lyssna, jag får prata, skratta och en tår kan komma också. Vi finns för varandra. Någon har bara ett halvår, 1, 3 år bakom sig, andra 5,8, 15 år bakom sig och vi lär av varandra, ger varandra kraft, vi ser på andra att det faktiskt går att få ett bra, okey liv trots det ofattbara!

Och "det" som vi inte ska älta...är alltså våra döda barn?! Hur kan man säga så!!! Åhh, så frustrerande!

Jag funderar på om jag ska stoppa hemsidan här och börja blogga istället, jag vet inte längre. Vi får väl se och kanske kan jag få en synpunkt eller två från er som läser, och ni jag blir jätteglad, varm och tacksam för endaste liten hälsning i gästboken.

Var rädda om varandra!

Tilda sover hos kompis. Adrian har kompis här från landet, ja som måste skjutsas o hämtas.

Killarna ute och leker, själv sitter jag i lugn och ro vid datorn och spelar alfapet.

Ringer på dörren, två snabba signaler därefter någon som knackar hårt, hårt på dörren!
Jag far upp, hjärtat bankar i 200, springer o öppnar - min tanke "Nu har det hänt nåt!!"
Panik.

Där står kompisens pappa, lugnt och skrattar lite då han ser min antagligen panikslagna blick.
Vi har aldrig träffats förut, han presenterar sig och jag drar efter andan. F''''''''''''''''''''''''''''n så rädd jag blev!

Jag ringer efter killarna, känner mig hypernervös, skakig och rädd, på nåt sätt "sviiisch, så är det år 2002"...

Nu efteråt, så gråter jag, klumpen i magen har växt det gör så ont och jag blir så arg! Man får inte ringa på dörren sådär hårt, bulta och banka! Inte hos mig iallafall!

Han kan ju inte veta hur rädd jag blev, att jag nu gråter av rädsla, lättnad, att jag befinner mig långt bak i tiden. Min rädsla då Matias var liten o inte var hemma när det ringde på dörren, hur jag för det mesta alltid trodde det hade hänt honom något.

Skräcken då dom ringde till mig, från dagis, när jag gick i skolan och han ramlat från gungan, rädslan då han ramlade ner från ett tak och hans kompis kom o hämtade mig, rädslan då han hade åkt skateboard nerför en backe och kompis hämtade mig, rädslan då han hade åkt skridskor med sin pappa, ramlat och var på sjukan.

Skräcken då det stod två poliser utanför min dörr..12 september 2002 och Matias......*gråååter högt nu*

ALL rädsla bara bubblade fram och jag hamnade nere i tårarnas dal igen.

Jag blev så rädd, så rädd. Finns ingen jag kan förklara mitt beteende för som inte är drabbad som kan ana hur det känns att kastas såhär i berg o dalbanan.

Försöker samla ihop mig, men det är svårt! Just nu måste jag bara få gråta, få gråta...