Ja, inte vet jag men jag mår så gott och bra!! Har ikväll träffat två andra föräldrar som mist och det har varit en underbar kväll!!

Vi har ätit, fikat och pratat, skrattat tillsammans och jag bara känner att "Nej, jag är inte knäpp i min sorg!!" Det är okey, att må såhär, det är så bra att få träffas irl och det ger så otroligt mycket!

Tror vi har suttit i över 6 timmar vid mitt köksbord, och som jag har fått skratta! Underbart, härligt!!

Vet när jag säger till ickedrabbade att jag ska träffa en förälder som mist (har slutat säga så..) då har det rynkats på näsan, ett bekymrande ansikte då man frågar "Men är det verkligen så bra att träffas sådär?" Ehh, ja det är jävligt bra på ren svenska! Vi förstår varandra, trots, oavsett att vi är annorlunda men vi VET vad vi pratar om när vi pratar om smärtan, skrattet, gråten, saknaden - finns icke en chans att nån ska förstå som ej är drabbad! Känner mig mycket lättare till sinnes nu

Jag vill inte gå i nån förbaskad sorgegrupp, där han/hon har mist sin pappa, fru, syster osv - för vi som mist ett barn vi vet att det går inte ens att snudda vid tanken, att mista ett barn!

Men vi står här, starka, trots att vi känner oss förbannat svaga och ynkliga, rädda, ledsna, förvirrade, vi står inför varandras sorg med helt andra ögon än nån utbildad terapeut, präst, psykolog ens kan ana!

Vi fungerar och vi har ett rikt liv!

Träffas är ett måste!!!

Kram till er tjejer som var här ikväll!!!!!

Grattis till min bror idag som fyller år också!!!

Sitter o fikar med Gittan. Tilda hemma, hon är förkyld. Telefonen ringer, det är frita. Adrian! Tilda är ju hemma och är sjuk. Det första jag säger är "Har det hänt nåt?" jag hatar när jag får samtal från frita sådär. Fruktansvärt jobbigt. Min första tanke är katastrof, hjärtat rusar iväg, jag blir kall och varm om vartannat.

Får till svar "ja, men det är inte så allvarligt" Jag blir så rädd. Han har åkt snowracer över ett gupp, flygit över snowracer och landat på magen. Nu klagade han på ryggsmärtor.

Adrian kommer hem, och han är helt svullen på höger höft. Jag ber Gittan titta också och vi bestämmer att ringa Vdc. Adrian har ont, men det verkar komma och gå. Får tid till VdC, läkaren kollar igenom. Han har ett stort blåmärke inne i höften - allt lugnt och okey. Läkaren säger att när barn slagit i magen är det viktigt att kolla upp, känner mig inte så himla "hönsig" då, men jag är "hönsig".

Tack Anders för skjuts. Tack Gittan! Tack för att du kom och fikade, det behövdes och ett stoirt tack för att du följde med mig in med Adrian till läkaren. Det betydde så mycket!

Väl hemma nu känner jag hur rädd jag blev när dom ringde från frita. Ovch min första fråga - "har det hänt nåt??" Samma fråga skrek jag till poliserna den 12 september 2002.

Jag är så rädd om mina barn, men antagligen kanske mer "rädd och orolig" än andra föräldrar som inte har den ryggsäcken jag har. Jag slungas tillbaka till den 12/9 2002, med en enorm kraft som kommer efteråt, nu när det är lugnt, tyst och stilla.

Barnen kikar bolibompa, allt är lugnt.