Matias

nu är det värre än värst. Jag är så ledsen, jag saknar dig så. Undrar hur du mår, hur du har det och var du är.

Det var länge sen nu, då du och jag pratade med varann, snart 6 månader sen, alldeles för länge. Vi pratades ju vid dagligen, nej, inte när du låg i lumpen med då var det 2-3 ggr i veckan via telefon.

Nu var det länge sen jag hörde din röst, hörde ditt skratt åhh, detta underbara skratt, såg ditt leende, kunde ge dig en kram och en puss, länge sen jag kunde tala om för dig "jag älskar dig". Så länge sen, och det blir inte bättre, det blir värre med denna längtan, saknad efter dig.

Smärtan jag bär vareviga dag, kärleken, längtan, Matias. Det ordnar sig inte längre och jag kan inte tänka positivt, hjärtat. Vet att du alltid ville att alla skulle må bra, men vi gör inte det längre. Du fattas oss i allt, precis allt.

Ser på Vimsa hur hon söker dig mer och mer..Trampar in och ut ur ditt rum, puffar på mig med nosen, tittar och ser frågande ut, ungefär som "borde det inte vara dags nu, nu att han kom hem?"
Men du gör ju inte det. Vid din grav lägger sig Vimsa ner, utmed gravplatsen, på rygg med alla fyra ben rakt upp, där förstår hon, tror jag.
Men väl hemma söker hon dig, igen och igen och igen. Hon är inte heller van vid att du är borta såhär länge, hon vill också ha hem dig igen, precis som vi alla vill.

Älskar dig, saknar dig
*står på tå kram och puss på halsen*

*gråter*

Mamma

Onsdag 26/2

Mmmmm, det var och är jobbigt att se allt som Matias hade och har, inse, tvingas inse att han inte behöver det mer - det är smärta. Sömnen, tjja, vissa nätter sover jag, vissa inte. Var iväg hos en väninna igår och av henne lånade jag cd-skivor med lugn, meditationsmusik bla indianmusik och delfin sång! Lovar att det gör att man kommer lite mer till ro, det gör det! Lyssnade på indianmusiken idag, så vackert och mäktigt! Bara det att lille Norton också tyckte det, så han lyckades överrösta indianerna. :-) Jag försöker på alla sätt hitta vila, ro och ork, annars skulle jag inte orka alls.

"Lycka är att kunna le genom tårarna" som Mari-Ann skrev i min gästbok, ja det är stunder av lycka mitt i den outhärdliga sorgen. Visst finns stunderna av vila och ro, glädje stundvis, ja det gör den men som Lilian skriver "vi blir aldrig densamma mer" det är så sant, så sant. Själv kan jag känna mig som ett litet Ufo ibland..:-) När man pratar med en del som inte alls vill höra, förstå att det FORTFARANDE (!!!!!?????)gör himla ont, kommer alltid göra! Jag kan inte heller skratta, och le för andras skull, jag är jag! Kommer aldrig att bli den samma Tuija som har funnits, men nåt annat, på ett annat sätt för jag kommer för alltid bära en livslång sorg över min förlorade son. Så är det bara. Han kommer alltid, alltid finnas med mig och barnen i allt vi gör.

Funderar ofta på hur det här påverkar barnen...Grunnar och försker handskas med det också. Ingen av oss går obemärkt genom ett sånt här trauma, det vore väl konstigt om vi inte sörjde. Med barnen är det ju annorlund, rakt på sak, pratar en stund om det som skett för att sen leka vidare - det är skönt att se, att leken och glädjen finns i dem, för det gör den!
Tilda sa till mig en dag: "Mamma, Matias finns brevid dig!" Hon lät så bestämd och log, jag nickade sa väl nåt minns inte vad, varpå hon svarade: "Ja, det är bara det att han är osynlig nu!" Så enkelt är det för barn i vissa stunder. Den vetskapen och vissheten finns hos dem.

Nu är Adrian övertrött... Fort blir han övertrött också, vänder på en sekund så pang, brakar han igenom! :-) Ska gå in och pussa på honom och Tilda nu!

Söndag 23/2

Försökte idag, försökte, gjorde lite inte mycket,men lite.

Ditt rum, Matias, det här är så svårt, så outhärdligt smärtsamt, livet att tvingas in i utan dig.

Saknar dig så. Älskar dig in i evigheten saknar i oändlighet.
Hur ska jag mäkta??

Solen, hjärtat, stjärnan hur mår du? Hur har du det? Saaaaaaakkknnnaaarrr, gråter efter dig min älskade son.

Mamma

Lördag 22/2

Öppnade Matias garderob, fumlade, tittade och kände på hans kläder. Skor, jackor, ja allt. Valhänta händer som trevade fram bland Matias kläder. Det ena plagget efter det andra, åh, vad han tyckte om den, och den och den. Skorna som står kvar. Tystnar, borrade in mitt ansikte i kläderna, men lukten är borta, doften av min Matias. Tårarna rann i strida strömmar, stängde snabbt, snabbt - tittar en annan dag istället...

Fredag 21/2

Dikter, dikter, böcker, jag slukar i mängder, har alltid gjort. Dikter ger mig tröst, vila och igenkännanden, det hjälper. Ur böckernas värld kan jag hämta kraft. Är en sån person som inte läser så mycket skönlitteratur, jo en del som jag fastnar för, men läser mest och helst böcker där jag kan hämta kunskap ifrån. Böcker hjälper. Dikten från igår, den berör mig så, vill hemskt gärna ha reda på vem som har skrivit den...
Marianne Valladolids dikter, känner igen så mycket, smärtan, värken, hoppet, förtvivlan, nakenheten, sårbarheten - hon lyckas så otroligt fint hitta orden och skapa. Lade nyss in en dikt skriven av Marianne, Mickes mamma, läs.

Lugnet, eller vad det nu är finns kvar även idag. Vet inte varifrån den har kommit, men jag försöker ta vara på den. Brister i gråt, värker men ett lugn, på nåt konstigt sätt. Ett lugn, ett konstaterande av att såhär blev det för mig, för oss. Nej, det finner jag ingen ro i, men konstaterar det, att såhär är det.

Skyndar inte längre med sorgen, smärtan - den tar tid, den tar kraft och det har jag nu accepterat, att sorgen, smärtan och värken finns, men jag accepterar inte att Matias togs ifrån mig som jag har skrivit förut, aldrig!

Barnen och jag har bastat ikväll. Skööönt, ska göra det oftare nu försöka ge barnen mer tid, tid där jag är fullständigt närvarande, hela jag. Det tar också på krafterna, men dem, barnen är den enda motivationen som för mig framåt. Barnen, dem små, Matias ögonstenar. Vissheten, känslan av att Matias för alltid finns i min närhet, den har jag fått och jag vet att det är så. Fast jag vill se och ha honom här i fysisk form, så jag kan krama, prata, diskutera ge all kärlek fysiskt till honom - men jag kan inte det längre. Kärleken självklart alltid, in i evigheten den tar aldrig, aldrig slut eller paus, det är mitt barn! Min älskade Matias. Saknar hans fysiska närvaro kommer alltid göra, men jag vet att han finns runt oss.

Fortfarande Torsdag

Hittade den här på nätet............ Känner med den och delar såhär, här i dagboken, kommer att lägga den under dikter, sen.. Tyvärr vet jag inte vem som har skrivit eller ur vilken bok. Nån som känner igen den, hör av dig!

Att läka sorgen

Du sitter i skuggan av din sorg och söker
efter det magiska
som skall få smärtan att försvinna

Gråt det du måste gråta
inte bara för den du nu förlorat,
utan också för alla andra du förlorat
i detta liv

Gå in i minnena av det som
en gång var och inte längre kan vara

Denna vinter i ditt liv
kommer att gå över
precis som alla årstider gör

Stanna kvar i din vinter så länge du behöver,
för allt du känner är alldeles rätt

Det finns inget rätt sätt
att sörja på -
det finns bara ditt eget sätt

Låt det ta så lång tid
som det tar
Det är viktigt att vara vänlig,
ömsint, kärleksfull och givmild
mot dig själv just nu

Och att låta andra -
vara oändligt vänliga, ömsinta,
kärleksfulla och givmilda mot dig.

Minns hur mycket du förtjänar
denna ömhet, vänlighet och givmildhet

Ingen har någonsin sagt att det var enkelt,
att ge efter, bara vara och
låta livet ha sin egen gång

Kanske känns det som du vore
den enda människan i hela universum

men i det du förlorat finns en samhörighet
med hela mänskligheten – för du är en
med alla som någonsin har sörjt.

När du lever helt och fullt
kommer din sårbarhet att ta dig,
genom vinterns skuggor,
där det känns som om du aldrig mer
skall se solen igen

Att sluta leva helt och fullt,
därför att du fruktar vinterns skuggor,
betyder att du aldrig mer kommer att se solen

Döm inte den
skepnad din sorg har

Bakom det mörkaste moln,
i den kallaste vinter finns en vår,
som ber om att få komma fram

Välsigna smärtan
för den kommer att bära den perfekta gåvan,
till dig vid rätt tidpunkt

Ur din längtan efter tröst och ro,
utveckling och tro
ur denna smärtsamma tomhet,
kommer en gudomlig, hemlig kraft

Den längtar att smälta
din sorgs frusna vinter.
För själens osynliga värld
har den starka kraft som
du kan läka sorgen med.

Vet över allt vetande
att genom själens kraft
kan du bli vän med
ditt eget högre jag

Denna ljuva vänskap leder dig till en värld av medkänsla,
ödmjukhet och hjälpsamhet –
i en utsträckning som du aldrig trodde fanns.
Ett gudomligt ögonblick av vår – harmoni, skapande,
och till möjligheten att ännu en gång leva ditt liv

Se,
du kommer att sitta i den glittrande solen utan bekymmer,
och inte längre söka finna
det magiska som kan få smärtan att försvinna –
beredd att älska,
skratta, sjunga och ge,

att läkas igen
och du har slutat fråga varför.

Torsdag 20/2

Mmmm, är just ni inne i en lite lugnare period på nåt sätt. Lugnare på det sättet att, jag "bara" saknar så ofantligt mycket. Lugn för jag har en visshet, en tro om att där Matias nu är, där har han det bra, där är han omsluten av ren och skär kärlek. Det är vi,jag, barnen och andra som mår så dåligt för att vi tvingas lära oss att leva utan honom. Försöker på nåt sätt hitta nån form av balans inom mig, där jag ska vara delaktig i livet tillsammans med barnen, dem små, samtidigt som jag måste lära mig leva utan min älskade, älskade Matias. Det är inte lätt, men en stund i taget, korta, korta stunder bara så....

Tilda hemma från frita idag och imorgon, dem har sportlov. Tilda har lämnat prover idag och vi måste nog höja cortisondosen igen, för hon är stelare och har mer värk nu. Var på stan, Norrköping, köpte ett par jeans till Tilda och Adrian. Har även varit på barntraumaenheten idag om Tilda då.
Det är ett stort, stort trauma även för henne att mista sin älskade storebror såhär grymt, och hon behöver hjälp på alla sätt.

Måndag 17/2

Glömma Matias, nej, nej. Hade en downdag igår. Jag vet att sorgen är så stor efter Matias hos många. Fick besök idag av en vän till honom och näe, han har lämnat såna avtryck i människors liv så aldrig blir han glömd!

Är trött och seg, ska sätta mig en stund med barnen och kika teve. Tack för besöket, det värmde sååååå mycket! Härligt att träffa hans vänner, än en gång stort, stort tack, det gjorde att jag orkar en stund till! Tack!

Söndag 16/2

Barnen hemma nu, skönt. Adrian så nyklipptoch fin, Tilda har varit på bio, så nöjd!

Saknar och värker efter min förstföddda, Matias. Han lever i mig, hos mig och andra för alltid. Ibland tvingas jag förstå, ibland duckar jag och vill inte. Ser att livet pågår, barnen blir större,händer mycket när man är 3 år och 6 år, så mycket. Känns ibland som om jag inte hänger med i livets alla kaskader av känslor, och det gör jag inte. En del måste jag putta bort..... För stunden.
Andas och försöker leva. Men gårdagen då jag flyttade bort soffan från Matias rum, blev tung, tyngre än vad jag trodde. Man tror på nåt sätt att man har förberett sig, men icke, icke ett dugg. Det ser så tomt ut därinne nu.

Kommer man ihåg Matias om ett år eller två? Jag gör det, kommer aldrig, aldrig glömma min son, hans leende, hans livsglädje, energin, hans värme, kärlek, omtanke om andra alltid, för alltid finns den inom mig, och förhoppningsvis hos andra. Vet att många, många saknar honom.
Tänker ibland "han var för bra för att vara sann" kanske ligger det nåt i det....

Lördag 15/2

Matias..Idag har jag maganiserat vår soffgrupp, ja, som du vet så använder vi din nu.
Den jag har haft maganiserad för att du skulle ha i ditt första hem, nu blev det inte så.

Tittar i vardagsrummet och tänker
"Åhh, vad fint Matias skulle ha fått det i sitt första hem!" Nu blev det inte så.

Saknar dig så mycket i allt, precis allt. Går och pratar högt för mig själv med dig ibland, ofta...
Viskar ditt namn om och om igen "Matias, Matias, Matias, hur kunde det bli såhär?"

Älskar dig in i evigheten, saknar dig i oändlighet, för alltid.

*står på tå kram och puss på halsen*

Fredag 14/2

Har idag för första gången på länge, haft en lättare dag! Gjort och orkat mer idag än vad jag har gjort på länge. Hämtade Adrian tidigare från dagis, Tilda är inte hemma, och han och jag var tillsammans ordentligt, ja, så jag var närvarande på riktigt hela tiden. Kändes faktiskt underbart, men lite konstigt också, kluvet. Försöker och måste ha lättare dagar för att orka. Har njutit av Adrian. Var vid kyrkogården han och jag, gjorde fint. Hem och han fick ett hjärta med gelehallon. Vi har fikat, pratat och gosat, så härligt.
Det känns som om det var jättelänge sen jag kunde njuta på riktigt, ja vara närvarande hela jag tillsammans med honom. Det mesta har hittills gått, på ett annat sätt, kan inte förklara hur jag menar, men kanske någon ändå förstår vad jag försöker få fram.

Har tom målat mig idag...;-) Det var år och dag känns det som ;-). Adrian åkte vid 15.30 och då var jag slut. Denna berg och dalbana med känslorna, ja går inte att beskriva i ord. Marie-Anne fångade det på pricken i sitt mail som jag har citerat ur, längre ner på sidan.

Nu ska jag försöka sova, så får vi se hur morgondagen ser ut.
Hoppas att ni alla har haft en trevlig alla hjärtans dag!

En extra, extra stor varm kram till lillebror som blir 32 (!!!:-)) år idag! GRATTIS, bror!

Torsdag 13/2

Oj, vad dagarna går, trots allt. Har inte så mycket att säga..Är nere, men klamrar mig fast.
Imorgon alla hjärtans dag....Och....Min brors födelsedag! Grattis Tommy!!

Har inte skrivit så mycket här, men jag har lagt in en del under tankar, fixat till gåvosidan och lite smått. Just nu orkar jag inte så mycket. Förstår inte denna trötthet!
Har hyrt en stuga en vecka i sommar iallafall. Inte på Öland..Dit kan jag inte åka ännu, det är så starkt förknippat med Matias och barnen, jag och vår semester där förra året. Matias och jag hade ju redan bestämt att vi skulle åka dit i år igen. Inte en vecka som förra året utan två, vecka 24 och 25 skulle vi ha åkt, nu blir det inte så.

Söndagnatt

Har legat och vänt och vridit mig. Gick upp och har ägnat en stund till att spara allt material på diskett....Liten stund, hrrm ;-).
Kom att tänka på en rar sak idag igen..Jag småsnyftade, sådär som jag tydligen gör nuförtiden...Adrian kom, "Mamma är du ledsen? Vill du ha en kaka?" Åhhh, så rart, gissa om jag log.
Tänk om det kunde bli bra mer än för stunden med en kaka då :-)) Han är härlig den killen.
Tyvärr..Är inte jag den mamman som har kakor hemma, så hur han kom på den ide´n vette sjutton. Mysig kommentar och mycket omtänksamhet i dem orden.
Gav honom en stor kram och sa att det blir bättre om en stund och vi har ina kakor hemma. Får ett snabbt svar tillbaka "Jag kan åka och handla!" :-))
Näe, han får inte gå till affären själv, men visst är han försigkommen.

Ska väl se om vi kan köpa hem lite kakor imorgon och mumsa på!
*Suck* nu ska jag försöka sova en stund, usch vad nätterna är jobbiga!

Söndag 9/2

Mmm, ordlös idag, intet nytt under solen här. Dagen har gått iallafall. Har fått lov av Marie-Anne att dela med mig lite ur ett mail jag fick igår från henne. Marie-Anne, Marcus mamma: " ja du i dag vill jag vara där marcus är, men i morse skulle jag kämpa och för två dagar sen kände jag mig stark, detta är skit och för mycket"
Så är det för oss. Dessa berg och dalbanor, detta stormiga känsloliv, uppoch ned, sen upp och sen en djupdykning igen. Tror inte att någon som inte har varit där vi är, någonsin kan förstå vidden av att förlora sitt barn.
Önskar vid Gud att ingen skulle behöva tvingas till detta!

Halva jag är borta, barnen, dem små och jag är kvar.

Lördag 8/2

Bättre i förkylningen. Tog barnen och åkte iväg en stund. Var och kikade på en stuga, men den avstår jag ifrån. Är så sugen på att få tag i en stuga att hyra årsvis igen. Skulle vara så skönt att ha nånstans att ta vägen på helgerna. Har inga stora krav, utan vill närmare naturen. Stugan vi kikade på idag var jättefin, men, njjaee, jag fastnade inte för den riktigt, så då får det vara.
Skulle vara så underbart att få hyra en stuga häromkring!

Stannade i Valdemarsvik och barnen pulsade i snön, samt att vi var ute på isen. Härligt med den gnistrande snön och strålande solen!
Trötta barn när vi kom hem.

Ska villigt erkänna att den rätta glädjen inte infinner sig längre....Jag bara gör, på nåt sätt. Automatiskt, utan den riktiga livsglädjen. Måste lära mig leva på ett så horribellt annorlunda sätt där Matias saknas i allt. Precis allt.

I vanlig ordning så går jag totalt sönder än mer uppe vid kyrkogården. Bara sitter och tittar, pratar och skakar på huvudet för jag vill inte förstå!

Snart börjar Robinson, ska kika på det. Båda barnen är uppe för att se dem med..Hoppas Adrian "sköter" sig :-) när han blir trött, mm, då blir han fullständigt vansinnigt röjjig! :-)) Springer, dundrar och far som jag vet inte vad. :-)

Trevlig lördagkväll önskar jag er!

Fredag 7/2

*Suuuuuckaaar djuuupt* inte kan man väl sitta på banken o gråta sådär. Usch, känns jättefånigt, men, men petitesser i sammanhanget.

Masade mig iväg till vårdcentralen idag iallafall och fick hostmedicin, nu slipper jag skrämma Gittan ;-)).
Tänk, läkaren fick titta på "knölen" igen, ja jag har en knöl på magen. Matias är född med kejsarsnitt och för nån månad sen kom det en knöl precis vid ärret. Ärrbråck..Hmm, har aldrig haft besvär av snittet tidigare.
Nå, nu har den bara blivit större och större och gör jätteont när jag är tvungen att hosta, röra mig. Så läkaren kikade idag och det blir troligtvis operation, då man tar bort det..Inget vidare och jag väntar mer än gärna på operation och hoppas på att den försvinner av sig själv. Han sa att den är större nu pga allt hostande.
Märkligt är det med det snittet - nu efter 19,5 år får jag besvär...Men, men.

Annars så är det som det är. Inte gjort ett dugg idag, förutom läkarbesök. Ja, varit vid Matias plats igen då.
Trött som bara den, snuvig och hostig.

Barnen mår bra iallafall, tjejerna likaså och lille Norton han kvittrar så glatt så glatt! :-)

Ska nog redan hoppa i säng och hoppas på att vara förkylningsfri imorgon.

Torsdag 6/2

Fortfarande genomförkyld, förstår inte att det inte släpper alls. Nästan tvärtom, den blir värre. Å andra sidan så har jag inte mycket motståndskrafter, så det är väl kanske en naturlig del i allt, att man suger åt sig varenda liten basilusk som finns!

Barnen, dem små, är friska iallafall. Ja, Adrian hade lite ont i örat nån dag förra veckan, men det blev inte mer. Tildas käkledsröntgen är UA!!!! Jippie, bättre rörlighet och bettet såg bättre ut än någonsin! Skönt!! Hon har klarat sänkningen av medicinen jättebra nu!! Trots att det är så kallt, är hon för tillfället bra i lederna!!! Det är så skönt och härligt!

Förutom förkylningen så mår jag sisådär. Tycker att det mesta i tillvaron känns förvirrat, jobbigt och tungt. Har återigen vänt på dygnet, vad nu det ska vara bra för.... Uppe på nätterna och sover på dagen när barnen är på frita o dagis. Inte bra, men just nu är det så.

Var nere på banken idag för att, tjja, ordna upp med Matias konton....Tunga steg när jag äntligen kom dit..Bröt fullständigt itu i tårar - mitt framför bankkassörskan.. Fullständigt i tårar, gjorde så ont, så ont, så ont. Som tur är så hade hon sitt skrivbord avsides så..Men fyy, så tungt det var. Satt där och hulkade, bet ihop men tårarna bara kom. Så mycket tårar framför en vilt främmande människa, och dessutom på banken. nå, hon sa att gråt du, det gör ingenting, gråt bara..*suck* och jag grät.

Just nu kan jag inte prata om Matias, skriva om Matias - utan att tårarna kommer direkt, klumpen i halsen växer och hotar att kväva mig totalt. Jag är inte och kan inte vara så rationell och "känslokall" som kanske fodras av mig i vissa situationer nu, jag vet inte.
Banken informerade mig om att jag måste ha intyg från Jukka för att få avsluta konton, det visste jag inte, därav att jag bröt ihop en sväng också, för när man äntligen tog sig till banken så..funkade det inte.

Har pratat med Jukka här ikväll så det ska han fixa, ett intyg och då måste jag ner till banken igen!
Med samma ärende!!! Det är tungt redan nu!
Så mycket smärta, så mycket värk i mig och jag tvingas till så horribla saker som att tex avsluta Matias konton..Det är inte mänskligt. Det kommer att dröja innan jag orkar gå till banken igen.

Lider varje dag, kämpar varje dag, säger varje morgon att "Jag kommer sen, måste bara ta hand om barnen först" För så är det. Usch, ja. Nog för ikväll.

Måndag 3/2

En ny vecka...
Idag är det exakt 5 månader sedan jag vinkade av en glad Matias som åkte tillbaka till förläggningen efter sin permission.
Sen dess har jag inte fått se honom.

Undrar hur länge jag måste vänta?
Har idag som vanligt, pratat med Matias..
Sagt att "Jag kommer sen, måste bara ta hand om barnen, dem små först".
Känner hur han ler och försöker ge mig styrkan, kraften och modet att våga,
våga se och konstatera att han inte kommer hem mer - i fysisk form.

Men han är ständigt, alltid närvarande, precis som du skriver Mari-Ann!
Finns med mig och barnen i allt.

Saknaden, smärtan över att tvingas mista, tvingas leva utan sitt barn,
den går ibland inte att beskriva i ord!

Söndag 2/2

Båda barnen hemma nu. Känner mig så bortskämd idag.. Har fått både fikabröd och blommor Tack!!

I morse när jag vaknade upptäckte jag att jag för första gången inte låg kvar, med tankarna "Det är inte sant"...Brukar annars vakna och ha dem orden, ringande i huvudet innan jag vågar gå upp...
I morse, kände jag mer "Jag måste, måste fixa det här!" Fixa det bra, för barnens skull, barnen dem små och även Matias skull. Han vill att jag och barnen på nåt sätt fortsätter framåt och gör så gott vi kan. Barnen är så viktiga för Matias, jag vet det, dem är hans små, speciella ögonstenar, så jag måste försöka göra det så bra som möjligt för dem.

Hur och vad jag än gör så kommer ju inte Matias hem. Jag har inget val. Det har jag insett tidigare, men imorse vaknade jag för första gången med mer..Vad ska jag säga...Inte accepterande, för det gör jag aldrig..Utan kanske mer som ett konstaterande..Hmmm, jo så var det nog. Kall, krass fakta - Matias kommer inte hem mer. Det gör djävulskt ont, så fruktansvärt ont! Men det är ju så..Hur gärna jag än vill, hur många ljus jag än tänder, hur mycket jag än bönar och ber, hur mycket jag än önskar att det här inte vore sant - så är det ju såhär..

Matias kommer inte hem mer.

Lördag 1/2

Vilken dunderförkylning säger jag bara! Usch. Har legat i soffan och kikat på videofilm, tänk jag som nästan aldrig hyr nåt, nu har jag sett många filmer på kort tid. Fördriver tiden..Väntar på att det "ska gå över", att svackan ska lätta...Fördriva tiden i väntan på..? Vet inte.

Det fortsätter tydligen, dagarna, veckorna och tiden som jag mest nu vill fördriva bort. Vet inte men den här berg och dalbanan är jobbig, så hemskt är det!