Rasar, rasar, rasar. Allt gör så förtvivlat ont.
Ett mail fick mig så däckad, så otroligt däckad, ovanpå allt annat.
Räcker med så lite nu, om det ändå hade varit "lite", nej, det var elakt,
grymt och gjorde så förbannat ont! Ovanpå allt annat.

Förstår inte hur en del människor orkar fungera som dem gör.
förstår inte. För mig känns det bara så elakt, grymt. Varför inte lyfta på luren och ringa??

Menar vi känner ju varann. Varför såra, göra illa - jag är redan så otroligt
skör och rädd, rädd för framtiden.

Jag vet ju inte ens hur jag ska orka en minut till! Gode Gud om du finns,
hjälp mig.
*gråter*

Måndag 30/12 -02

Nu är jag trött. Har rasat rejält igen. Ner och ner, sen ska man återigen kravla sig upp, kämpa, orka, överleva - jag vill inte.

Nyårsafton imorgon. Nej, inget, absolut inget firande här inte, inte ens
för barnens skull. Kan inte, vill inte. Vi ska alltså möta ett nytt år, 2003 utan Matias.
Hur kunde det bli såhär??????????

Just nu ligger hopplösheten, vanmakten och sorgen tät över mig, ser inte en
enda stjärna som för mig framåt. Är trött nu, ordentligt trött.

Tilda, jaaaa :-), hon "fastnade" igår.. Fastnade i trappräcket med tungan! :-)
Hon gör inte om det, lovar er det. Blödde som bara den och ont hade hon.
Nå, nu har hon testat det också.

Orken är slut. Vet inget snart. Bara är och tvingas virvla med i det som kallas livet.....

Fortfarande söndag...

Så, slår det mig hårt, hårt, hårt, brutalt och elakt - Matias kommer inte mer. Det gör så himla ont!!!

Jag tittar ut genom köksfönstret och bara väntar..
På att han ska hoppa över buskarna med sina långa ben, leendet och bara komma in och ropa "Hej!"
Men näe, väntar förgäves och kommer nog aldrig, aldrig sluta vänta.
Saknar honom så.

Värk, värk, värk. Ont. Smärta. Makabert. Elakt. Orättvist.
Och här tvingas jag vara.

Matias, älskar dig och snart är det ju din muckardag....*grååååååter*

Söndag 29/2 -02

Snö, snö och ännu mer snö! Jösses, säger jag bara. Barnen eld och lågor,
ska snart ut en sväng och åka pulka...... Än har dem inte riktigt tid, för dem har fullt
sjå med att äta sina stora polkagris-klubbor! Carina och Karl-Axel var
här igår kväll en sväng. Det kändes så gott och härligt.
Därav dem stora klubborna idag.
Tack, tack för att ni kom!

Annars så går det upp och ned. Har faktiskt, konstigt nog haft relativt bra
dagar nu ett par dagar. Det känns konstigt och, jaaaa, ovant.
Jag försöker. Ser att dagarna, hur mycket jag än vill stoppa, stanna tiden, går. Dem läggs på varann trots det makabra att Matias inte finns hos oss.

Ständigt i mitt hjärta, i allt jag gör, i varje andetag så finns han.
Filmen, "Änglarnas stad", kan inte förklara men den gav mig ett litet "lyft" på nåt sätt.
Så är det, som det beskrivs i den - man är inte ensam, aldrig.

Nu måste jag bylta på barnen och ge mig ut i snön.

Onsdag 25/12 - 02

Gårdagen... gick.. Barnen hade roligt, det viktigaste. Tack älskade bror med sambo för att ni finns.
Lille, lillebror, du är en klippa och så viktig för mig! Skulle inte klara mig utan dig. Otagliga är telefonsamtalen, då jag gråtit och förbannat, snyftat och hulkat och du har lyssnat.
Tommy, älskar dig, och det vet du! Kramarna du gav mig igår, då du såg att jag brast, du såg, och du lät mig brista, för jag kan inte hela, hela tiden.

Tilda och Adrian och brors pojkar så förväntansfulla, glada och, ja, precis som barn ska vara. Men Matias saknades ju, men det förstår ni.
Julklappar ojoj, det var spännande! Mycket paket, mycket god mat, mycket bra tomte och ja, som det "ska" vara.....

Kom hem och jag åkte till Matias plats. Så otroligt många ljus som brann där. Så hemskt att behöva gå till Matias.
Väl hemma så, ja då kom Matias farmor, faster med sambo, Matias kusin, och
ytterligare en faster! Sååå skönt, så överraskad blev jag! Det värmde, massor.
Grät tillsammans, mindes och jag grät och vi pratade, vilken underbar julklapp jag fick, när dem kom.

Det är mycket förtvivlan nu hos oss alla.
Adrian leker med julklappar, Tilda likaså. Den här dagen kommer jag inte att göra så mycket av.
Koncentrerar mig på att kunna andas, utan att flämta.

Hoppas att ni har haft en trevlig och bra julafton. God fortsättning.

Tisdag 24/12 -02

Mmmm, nu är det dagen innan julafton... Fungerar nog väldigt konstigt, jag mår
tydligen väldigt, väldigt dåligt dagarna "innan" nåt, fruktansvärt dåligt. När dagen,nu
julafton, väl kommer så går det att fungera, dem timmarna som behövs.
Fungera på det sättet att jag, måste, måste, måste för barnens skull, dem små.

Har idag faktiskt gjort Janssons frestelse, julskinkan fixade Peter och sen har vi gjort karelsk gryta, samt sillsallad.
Tilda mår hyfsat bra i sina leder, jobbigare då med ledsamheten som är i henne nu. Adrian har haft hosta och varit hemma från dagis. Nu är han bättre, men tycker mig märka en stor, och tung ledsamhet även hos honom nu. Han frågar mycket...
"kan inte doktorn laga Matias?" "Kommer Matias aldrig mer hem?" Osv, osv. Ordet "aldrig", det vet jag inte var han har hört, vet inte heller
om han förstår innebörden i det.. Han är ju bara 3 år. Men så säger han nu.

Jag svarar så gott jag kan. Säger att där Matias är nu så är han lagad, att han nog mår bra. Att han är hos Gud i himlen, att han finns med oss ändå men han syns inte. Ja, ni det är så svårt att förklara.
Tilda har ju iallfall konstaterat att när man dör "då åker man upp i himlen och sen kommer man ner igen!" Hon väntade på Matias, att han skulle komma.... Försökte förklara att vår Matias inte kommer så som hon tror.
Usch, det är jobbigt.

Imorgon åker vi iväg en sväng, men kommer hem på eftermiddagen/kvällen. Ska till min bror och tar för en gångs skull inte med mig hundarna, dem brukar annars alltid, alltid vara med, men.. Det blir nog bara jobbigt för dem, 4 barn och fem vuxna och var ska dem vara, sova trampa runt i?? :-) Nej, dem har det nog skönast hemma.
En granne kommer att gå ut med dem under dagen så dem klarar sig. Tack för en del snälla grannar! Som orkar se mig,möta mig, jo dem finns också.
Jo, guldkornen i tillvaron finns och det är dem jag försöker leva på!

I lördags fick jag blombud från en kompis till Matias, åhh så rart och snällt, jag blev jätteglad.! Tack! Det betyder sååå mycket!
Senare på em kom det besök, ett par vänner, som tittade in som hastigast. Med blommor och godis till barnen, Matias kompis föräldrar och det var ovärderligt gulligt, omtänksamt och rart gjort! Blev så rörd och tacksam! Åhh, vad det värmer!
Likaså mail med små julhälsningar som kommit både från när och fjärran till min e-mail har värmt! Tack alla ni fina, underbara goa ungdomar!

Har som sagt nästan dragit täcket över huvudet några dagar. Men idag började jag fungera igen - på nåt konstigt sätt. Som någon skrev tillmig, (var det Mari-Ann...?) att Lisebergs berg och dalbana är intet mot det vi lever i och känner! Så rätt, så rätt och det tar mycket tid, kraft och energi.
Ett heltidsarbete är sorgen, när man tvingas vandra i det landskapet.

Obduktionspapper kom i fredags......................... Kan inte i ord beskriva hur himla jobbigt det var att läsa. FRUKTANSVÄRT: Skulle väl kanske inte ha öppnat, men.. Tja, det kom ju. Dem skulle ha skickat det till min bror men nån miss i allt så det kom till mig. Våndades i över 5 timmar, innan jag öppnade. Inget nytt där, mer än beskriningarna av skadorna var.............................................................! Jobbiga att läsa....
Funderar på varför jag var tvungen att läsa dem, jag menar jag vet ju vad som hände och vad Matias.....dog av.
Fick iallafall bekräftat att det inte fanns några droger i Matias, det har jag varit lite orolig för, för om det hade funnits nåt sådant, då hade dem fått starta en utredning ordentligt i Finland! För Matias är emot alla slags droger! Hade han haft det i sig så hade någon stoppat det i hans glas, då kvällen/natten den 11/9. Skönt att veta att det inte var så. Men, tjja, annars så var det grym läsning. Läste och grät, höll för text, läste igen, grät, en mening till, osv.
Det var skrivet på finska, så det tog ett tag att läsa, tårarna, sorgen
och smärtan gjorde det ännu svårare att förstå finskan!

Tilda och Adrian så förväntansfulla inför morgondagen. Precis som barn ska vara. Själv är jag intet.
Tack alla ni som följer mig/oss här. Ha en god jul med mycket frid och lugn och ro!

Själv ska jag bara vara, vara i en minut i taget.

Lotta, ljuset har brunnit här idag för Henrik. Tack för att du delade med dig till oss andra, i min gästbok.

Tänker på er alla, som mist, extra mycket dessa dagar. Tänker på dem barn som vi inte längre
har hos oss. Men inom oss - för alltid.

Julfrid önskar jag er alla. ((kramar))

Fredag 20/12

Nu är det jobbigt. Julen, tja, vad ska jag med den till? Jo, ;-) har ju
barnen dem små. Kommer att åka bort en sväng, tar det lugnt.
Jag mår inte alls bra, icke. Har rasar neråt igen och gör en djup-
dykning... Känns så svårt att försöka hålla reda på sina tankar.

Tankarna far, hittar en tråd att fundera på för att i samma ögon-
blick hitta en längre tråd, som ju också måste nystas i....
Puuuust, medger ärligt att sorgen, smärtan, värken efter min Matias
upptar den mesta tiden av min uppmärksamhet.
Tänker på barnen, dem små, måste försöka komma igen mer, men
än har jag inte hittat en fungerande tillvaro, Känns som om jag
balanserar på en slak lina med en ärtpåse på huvudet! :-))

Ja, på Tildas gymnastik har dem balansgång med ärtpåse på huvudet :-)).
Kom upp en diskussion kring det om det är bra eller inte för henne, då
när vi hade möte på skolan.

Se, kolla inte ens här hänger trådarna ihop!!! :-)) Hoppar från det ena till
det andra. Det är en tuff tid nu. Första julen utan Matias.
Inte en julklapp har jag fått gå och grunna på extra mycket, Matias
julklapp, Sätter punkt nu.

Om vi inte hörs tidigare så önskar jag er alla en fridfull och lugn, God Jul!

Onsdag 18/12

Tänk, nästa vecka är det julafton. Begriper inte det! Orkar inte med så mycket
julfirande men måste, för barnens skull, dem små. Själv skulle jag gladeligen gå i ide nu och vakna när allt är som förr,
dvs att Matias finns också. Det är min största önskan, vet att den är omöjlig.

Har lagt in en del foton idag, från Matias student. Väckte många tankar och jag fattar inte
att han är borta, död som dem säger. Det går inte in i mitt huvud.

Måndag 16/12

Mmmm, har varit hos en kurator idag, för första gången. Jobbigt.
"Tvingas" prata om Matias i då-tids-form (kolla vilket ord jag fick till:-)) Det är...
........................hittar inte orden....grymt......för jävligt.....makabert..........hemskt
Ja, ni förstår nog. Kanske jag måste det, för att inse - på nåt sätt, jag vet inte. Jag vet inte så mycket längre.
Jo, vet att livet fortsätter strömma därute, trots att han, Matias saknas hela tiden.
Jag vet det.

Har idag varit och betalat Matias sten, knäppt. Sen handlade jag lite julklappar(!!!!???)
måste ju, för barnens skull - dem små.
Slog mig häromdagen att nu behöver jag ju inte säga - " barnen dem små", vilket jag har gjort, innan Matias........dog.......
Nu är det ju dem, dem små och jag. Förstår inte.

Kom hem och var helt slut, slut av, ja allt, livet.
Norton han kvittrar så glatt, Malla och Vimsa nonchalerar honom totalt
Mig möter dem med glädje när jag kommer hem.
Barnen, dem ger också glädje, mycket!
Men det känns så fel, så orättvist att jag är här i livet, men
Matias är borta. Det är ju inte rätt.

Lördag 14/12

Jo, jag finns här. Pippifågeln hemma nu och det känns gott. Han började sjunga härhemma redan efter ca 2 timmar... Dem som kan kanariefåglar, sa att det kommer att ta några dagar innan, men icke. Han verkar trivas, vi trivs med honom iallafall. Namn har han fått också, Norton!

Barnen blev så överraskade, för jag hade inte berättat nåt för dem. Tilda satt bara och tittade läääänge, sa sen:" Undrar vad Matias skulle säga?" Därefter sa hon att det "är en riktig guldfågel mamma, jag blir så glad så jag gråter." Ja, den lilla herr Norton väcker mycet känslor hos oss, allihopa.

Själv har jag haft jobbiga dagar och nätter. Vill inte ha nån jul. Många är tårarna och värken efter Matias är grym. Grym!

Luciafirande nere på Adrians dagis igår. Jag var där. Jobbigt men härligt att se honom, han var tomte.... Orkade tom vara med på fikat efteråt, det trodde jag inte. Men det gick, det också.

Kämpar på somni kanske förstår och mår inte alls bra. Tjejerna piggar upp mig lite, barnen likaså, och sen Norton då. Men livet är svårt nu. Så svårt. Förstår inte att livet fortsätter...som det tydligen gör.

Trött, trött och trött.

Onsdag 11/12

Unna sig själv nåt.. Det har gjort idag, rejält! Var i djuraffären igår och köpte "tuddeben"..... Gick in och kikade på djuren dem har. Hmmmm, jag som är en hundmänniska ut i fingerspetsarna, förknippad med borzoi....

Jag köpte mig en kanariefågel!!!! :-)))

Tänk, Jag...:-))) Såg honom igår, ja det är en kille och jag vet inte vad det är med honom, men han fastnade.. Så otroligt.
Har läst om kanariefåglar inatt :-), för man kan inte bara impulsa iväg och köpa ett djur.
Låter väl kanske som om jag har gjort det, men nej, det känns rätt och det var just han, han den speciella pippin som fanns där.
Gick enbart på känslan, nå, jag har läst och frågat mycket. En kanariefågel....Så det kan bli! :-)

Jag har inte tyckt om att ha djur i bur, har haft (och har väl kanske än) svårt med tex fåglar i bur. Tycker att dem ska vara lösa och fria, inte vara i bur....Men som hon sa i djuraffären, han vet inte om nåt annat.
Tänkte själv inatt, att om inte han kommer till mig, så kommer han ju ändå inte ut ur sin bur - för det är ju någon annan som köper honom. Att släppa honom fri, näääe, aldrig, det förstår man ju att det inte går! Aldrig.
Ska sen försöka ha honom lite mer lös i ett rum och ja, det ska bli väldigt, väldigt kul!

När jag hade köpt honom, åkte jag upp till Matias plats. Såg framför mig hans min, kunde nästan höra hans underbara skratt, då jag talade om för honom att jag, jag av alla människor har köpt mig en kanariefågel!
Vet att han sitter och småler och nog tycker att det känns bra att hans gamla mamma har kännt lite glädje idag över, ja just det - kanariefågeln! :-)
Matias och jag hade två undelater (hur fasen stavar man???) en tid då han var liten.
Kalle och Silvia :-), dem hade vi lösa hemma och det var jobbigt med dem - då. Varken Matias eller jag hade det intresset, utan det var ju hundar då.

Men nu, jag kan inte förklara, men han, just han som fanns där kändes bara som min, direkt. Nåt är det.
Och imorgon ska jag hämta hem honom! Måste hitta ett bra namn också, men det kommer nog.
Jag har garderat mig, ifall han inte skulle trivas - har noggrant pratat med zoo-affären.

Måste ta det varligt när han hämtas imorgon, så att han inte får en hjärtattack eller nåt, ;-) då jag ju har tjejerna också. Dem får vänja sig vid varandra succesivt, jag tror det kommer att gå bra!
Nu har dem ju fått en karl i huset! :-)

Måndag natt 9/12

Ser att klockan redan är över till morgonens datum. Svårt att sova.Svårt att vakna.
Var nere på banken idag, jobbigt... Fick säga Matias personnummer 830504-xxxx, tårarna brände bakom ögonlocken. Bet ihop.
Ordnade det som tvingas ordna. Så mycket runtomkring, även nu, inte enbart att man kan få ha sin sorg ifred, utan det är så mycket annat också.
Detta med ekonomin kring allt, tycker jag just nu är jobbigast.

Fakturor från begravningsbyrån, från stenhuggeriet , pengar som försäkringsbolag har satt in på Matias konto.. Allt det tar kraft, energi ifrån mig.
Jag vilI inte ha pengar som ska användas till Matias begravning! Vill inte ha! Vill bara ha Matias!
Inga lätta steg när jag gick in på banken för att ordna. Dem var så tunga.

Och, så säger några till mig att "du måste komma vidare, livet fortsätter ju!" Hmmm, tål för dem att grunna på när dem drabbas. Vill inte bli bitter, less och trist, som jag är nu.
Men mina krafter har sinat rejält.

Kanske jag bara kan få vara som jag är just nu? Ja,det ska jag vara.
Igår på kvällen brast det igen.. Alla minnen svämmade över mig. Det är mitt barn!
Jag har ammat,lärt honom gå, matat, bytt blöjor, lämnat och hämtat på dagis, lekt med, läst tillsammans med, gjort läxor tillsammans med, haft underbara semestrar och minnena gör ont.
Mitt barn, inte enbart Matias som 19-åring utan hela, hela hans liv. Tänk, så ont det gör i mig! Är det dem jag ska livnära mig på nu? Minnena..
Alla drömmar och planer som Matias hade, och såå mycket han och jag har kvar - tillsammans. Det är smärta

Log mellan förtvivlade tårar igårkväll... Kom att tänka på att när Matias var bebis...
När jag ammade honom och han alltid, alltid somnade! :-) Man kunde peta och dutta, öppna hans mun lite men nix, han sov han! :-)

Det är värk. Man går inte vidare, jag är en annan nu. Så är det för mig.
Jag har mist mitt barn - kan det finnas nåt värre????

Jag är trött, ständigt trött. Ingen trötthet man kan sova bort.
Överlevnadsplikter har jag också... Tilda och Adrian. Lucia ska det vara nu och.. det blir jobbigt.... Matias har varit med på dagis och jag kommer givetvis, osökt att tänka på Matias.
Speciellt då han var stjärngosse i 1:an, dem sjöng och han tröttnade och började använda sin stjärna som en elgitarr där uppe - ett fniss gick över alla oss som var där.

Tilda ska vara Lucia, givetvis..:-)) Adrian får vara tomte i år.
Möten inplanerade den här veckan. Imorgon ska jag till skolan om Tilda, för att se vad som behövs ytterligare för henne där.
Hennes assistent ska vara med, så det blir nog bra att få höra hur det går.
Har varit rätt så frånvarande i min mammaroll, fast å andra sidan, det Tilda har är inte heller nåt man bara "tog", accepterade lugnt, stilla och sansat...;-)
Klart man har varit ledsen, tyckt det har varit orättvist, jobbigt och många är tårarna jag har fällt för hennes skull, när värken har varit som jobbigast.

Det är svårt för en mamma att se sitt barn ha ont, värk, problem med rygg och hela den lilla kroppen - som har sin hittills ständiga följeslagare reumatismen med sig.
Blev ju så matt då i somras när rullstolen kom.
Ja, det har varit mycket,mycket jobbigt. Och svårare är det nu.

Saknar dig så Matias!!!! Saknar, längtar och värker. *står på tå, kram och puss på halsen* Mamma

Söndag 8/12

Så var helgen över.
Barnen har varit borta, dem kom hem idag på eftermiddagen. Jag har inte gjort nåt.
Inget. Bara varit. Halt som attan ute, har ont i ryggen idag. Brukar inte ha det
men jag gick och spände mig, för att inte halka omkull på promenaden idag med tjejerna.
Mina skor, hmm, otroligt hala. Men imorgon ska jag släpa ;-) mig ner till skomakaren
och hämta ut mina riktiga skor som jag har på vintern!

Här har det ritats hjärtan av tja, hela hjärtats lust idag :-). Tilda,hon ritar och klipper ur
så fina och dem flesta är till Matias. Ligger några hjärtan i hans rum nu.
Hon har det jobbigt.
Satt i Matias rum, Tilda, jag och Adrian. Lyssnade på musik.
Tänk, jag hittade cd:skivan som Matias spelade in låtar på, som Tilda gillar!
Bla, nån låt "Superstar" :-)) Tjejer som dansar så cooooolt! :-) Den lyssnade Tilda mycket på ett tag och kikade på musikvideon, tillsammans med Matias.

Hittade även den med mupparna "Manamanah" :-)) Gissa om barnen skrattade!
Adrian var dubbelvikt ett tag av skratt och Tilda kom ihåg den direkt, att Matias tog hem den åt henne! :-)
Så, det var full rulle i Matias rum idag och det är så skönt!

Ska försöka sova nu... Har svårt med sömnen, nu igen och det är jobbigt

Fredag 6/12

Trött bara. Har idag rasat ner igen. Trött.

Onsdag 4/12

Puuuuuuuuussstttt, äntligen är den här dagen över. Nej inget särskilt idag
utöver det som är här - sorg, saknad, tårar. Trots det ändå en dag som kanske har
varit liite lättare igen. Har skrivit i "Tankar" idag, njaa, har lagt in från det som jag har skrivet.

Orkar inte skriva mer här just nu.

Tisdag 3/12

Åhh, vad sorgen är jobbig,konstig, smärtsam, berg och dalbana, blir helt matt
av dessa svängningar! Gårdagen var grym, idag är det lättare. Kan inte förklara.
Har skrivit i "Tankar" om mina tankar idag. :-).

Idag känner jag att jag har gjort nåt iallfall, inte bara suttit rakt upp och ned.
Klippt klorna på tjejerna, strykt och hängt upp nya gardiner i mitt rum, körde igång en maskin tvätt
Städat lite i barnens rum, tillsammans med Adrian. Han dammsög! Det gillar han! :-)) Tog fram nya gardiner till Matias rum, men dem orkade jag
inte hänga upp än, tar det ev. imorgon. Men jag vet aldrig hur jag mår från ena dagen till den andra. Kan inte lova någon, (förutom barnen då) nånting längre.

Inte bestämma nåt, för jag vet inte. Visst jag har tider uppbokade nu angående Tilda
som jag måste göra, men jag kan inte bestämma, lova någon att "okey, jag kommer och tar en fika imorgon"
För jag vet som sagt var inte hur min morgondag ser ut.

Tilda har det besvärligt med värken, rygg och armar, ben och axlar. Tur att badet funkar
nu iallafall. Adrian, ja, han kom hem från dagis och det första han frågar mig är: "Mamma är du ledsen idag...?" Hmmmm, idag kunde jag säga att "Nej, inte så tårarna kommer." "Bla" sa han då, kort och konstarerade det!
"bla" betydr alltså bRa :-) Han har liiite svårt med R:ljuden. :-) Ja, barnen är härliga.
Tilda har med fingrarna på nåt konstigt sätt försökt visa mig två exempel på hjärtan som jag får välja mellan...
Hon ska göra dem på frita... Jag sa "ja, den andra blir nog bäst" Varpå hon återigen snodde med sina fingrar,
nääe, jag begrepp inte riktigt, men det blir nog bra sen. Varför hon inte kunde rita dem på papper för att visa, det vette sjutton. :-)

Ja, dem är härliga mina barn - alla tre.

Måndag 2/12

Tack gode Gud för Matias vänner! Tack! Mail, besök och gästboksinlägg, betyder så mycket- mer än vad ni kanske tror!.
Orkar inte alla gånger men känner att ni finns här och där för mig. Tack!

Söndag 1/12

Brast idag,mycket. Vid Matias plats. Brast ordentligt igen och igen. Gör så ont
Hulkande, hukande satt jag där, framför stenen med Matias namn, så ofattbart är detta. Grymt är det enda ordet jag hittar nu, grymt att tvingas.

Väl hemma så fortsatte smärtan, tårarna, var länge sen, känns det som, som jag riktigt visade barnen mina tårar och min smärta,min vånda.
Jag vet inte hur jag ska vara nu längre. Verkar iallfall som om barnen fixar det bra. En klapp, en kram frågan ;-) "Är du ledsen mamma?" Adrian frågar.
Ja, jag är ledsen. Pratar lite, äter, jag vilar krafterna dem sinar. Tänder adventsljus
Tildas fina röda ljus, inslaget i aluminiumfolie-ljusstake (vilket ord!:-)) brevid Matias foto, tänder vi också.

Jag kryper undan en stund. In till Matias rum. Tänder även där och sitter bara rakt upp och ner, förstår inte.
Undrar om jag fortfarande är i chock? Å andra sidan kommer jag alltid vara i chock.
Adrian kommer vill sitta med, urartar relativt snabbt :-)) Han börjar hoppa i Matias säng, dansar och sjunger, hoppar i soffan, blinkar med lamporna, ja det var härligt, trots det mörka inom mig.

Blinka med lampan kommer sig av att det var det vi gjorde, då när Matias var hemma
på permission och Adrian hade uppvisning :-)). Jag blev utsedd till att stå och blinka, knäppa på knappen till lampan. För att det skulle vara disco!

Vill inte ha det såhär. Men det är såhär. Hoppas att ni har haft en trevlig första advent.