Så kom då tårarna ordentligt, igen och igen. Från i morse fram till kvällen har jag gått och småhulkat - tills det brast rejält. Jag är så trött på att tvingas leva i denna saknad och smärta, mardröm!!

Jag kliver upp till varje förälders värsta mardröm varje, varje dag - och jag har ett bra liv också där j ag känner mig lycklig, är med barnen dom små, och trivs, men ......

Har väl försökt bita ihop så gott det nu går. Haft ont i ryggen, nacke och käkar. Spänner mig för jag orkar inte gråta, men vet att jag måste. Känns väl lite lättare nu eller hur jag nu ska uttrycka mig.. Men det gör så förtvivlat ont i mig, inom mig hela tiden just nu. Ja, jag vet september kommer och vad allt det nu innebär. Pratade med en kompis till Matias häromdagen, dom var samlade M, D och D - bara Matias som saknades och nåt gott te. Gjorde väldigt ont, samtidigt som jag är så otroligt tacksam för att vi kan höras av. Jag saknar ju dom med, Matias vänner.

Idag har jag inte gjort ett smack, icke ett dugg, bara snyftat, hulkat. Det var otroligt skönt när jag kunde gråta högt, högt, högt och inte behöva bry mig om att barnen ska höra, bli ledsna, vilja trösta - dom kommer hem nu i helgen.

Jag behöver egen tid, men har så svårt med det också. Kan inte förklara kanske någon förstår. Ska strax gå och lägga mig, försöka finna vila i sömnen.

Har drömt så mycket dom sista dagarna, mormor som är död sen -93, har kommit till mig i drömmarnas värld nu 2 ggr inom loppet av två veckor. Jag vet inte, förstår inte vad hon vill säga mig, men något är det. Saknar Matias i mina drömmar, men jag är antagligen för skör just nu.

Matias! *Står på tå, kram, puss på halsen, orden *jag älskar dig, var rädd om dig*

Mamma