Tack, Anna, Ciccis mamma! Du verkar rolig och det tycker jag om! :-) Mitt kalas blev mycket lyckat, jag tog fram Matias foto och satte serpentiner och tände ljus, och ballonger! Jag vet inte vem du är, men min mamma har berättat lite nu. Hoppas att trollungarna mår bra, och jag tycker att det var otäckt det som hände er. Jag ryser.

Hoppas vi ses nångång. Många kramar från mig, Tilda, Matias lillasyster. Jag har lunarstorm, där heter jag matiaslillasyster, skriv nån gång!

Tack igen. Tilda

Skriver och skriver... ibland måste jag fundera, klua..tjaaa, lite iallfall innan jag lägger ut nåt här. Nu kommer mina tankar som dom var, när Tilda fyllde 10 år, idag måndag 28/8...

skriva.. Men vill skriva.. Har så mycket inom mig just nu och jag VET att jag måste skriva för min egen skull.

Tildas dag idag!!! Tänk min underbara, fina dotter fyllde 10 år! Adrian och jag uppe i morse - saknades en person, Matias - sjöng och Tilda fick sina presenter. Tilda strålade, hon är så vacker min dotter, så otroligt vacker. Frukost, skola, sen jag ensam.

Började försöka fixa på altan igen. Det har liksom kommit i andra hand. Känner hur det snörps åt inom mig, hur allt bara blockerar sig i halsen på mig, från magen, bröstet långt, långt inifrån - smärtan gråten värken och jag "bryter ihop" en stund. Flämtar mig fram ett tag. Får besök, vi hjälps åt, fixa altan, prata, dricka kaffe, hehe hjälps åt, jajaja, jag tom lyfter hans kaffekopp..*taskig humor jag veeeet*

Pratar, pratar, lättar en stund med ångesten. En liten stund. Ner och hämta tårtan jag beställt. Hem och jag gråter igen och igen och igen. Vad faaaaaaaaaaaaaaaa´n ska väl inte gråta, bryta ihop idag heller! Tilda fyller ju år!

Men stolen är så förbannat jävla tom! Matias stol! Saknas hela tiden.

Orkar inte mer, lägger mig, vilar, somnar - skönt. Upp och i full gång igen. Barnen kommer hem - vi blåser ballonger och jag är glad för barnen jag har kvar, lycklig - men sorgen smärtan över Matias hotar att ta överhand. Visar inget. Och det släpper, klumpen i magen, värken. Vi skojar, fixar och donar. Älskade, älskade Tilda och Adrian! Ni är mitt allt!

Gästerna kommer och jag tycker det är kul! Trivs som bara den. Skojar, ler, tittar på mina fina barn alla tre... Matias på fotot. Känner stoltheten inom mig och kämparglöden!

I hallen på byrån har vi änglar, ljus och Matias foto, hallen och köket går liksom ihop :-). Nå, Vi blåste ballonger och kastade serpentiner barnen och jag. Skrattar, fnissar tillsammans.

Jag står med en vit ballong och frågar Tilda vart vi ska ha den vickar lite käckt på rumpan och gör nån fånig min, haha, började bli fullt med ballonger :-).

Tilda säger direkt: "Den ska Matias ha!" Mmmm, allt blev så naturligt, allt är så naturligt trots att det är onaturligt...

Tilda fixar med Matias foto, vänder det mot bordet, tar två änglar sätter dem vid sidan av, upp med ballongen mot ett foto på Matias där han är liten, serpentiner kring studentfotot, och Febeljuset brevid. Jag som tittar på.

Tilda som säger: "Matias ska vara med!" Och det är han. När gästerna kom, hon öppnar sina paket, är stojjigt, stimmigt, roligt, fnissigt och allt det där. När vi ska börja fika, så går Tilda till Matias foto, hyssjar och talar om att hennes bror är "med" och att hon nu ska tända ljuset för honom. Barnen bara tittade, och tyckte inte det var konstigt. När ljuset för Matias tändes så applåderades det...

Fina, vackra älskade barn alla mina tre!

Nu har alla gått hem, barnen, de små, sover och här sitter jag. Har fixat iordning efter kalaset, gråtit en stund igen och förstår inte hur min lilla Tilda kunde bli 10 år sååå fort! :-)

Idag för 10 år sedan kom hon då, min lilla fina tjeja, Tilda! 2680 gr och 48 cm lång. För 10 år sen! Namnet var självklart Tilda för det var en liten fin, vacker Tilda. Idag har vi firat och stojjat, blåst ballonger, kastar serpentiner haft gäster och ett rejält kalas!!

Grattis du vackra, underbara fina Vilda, Milda Tilda 10 år!!!!

Denna tid..augusti, september, oktober.. jag bara har så svårt med dessa månader! Klarar inte av så mycket, jag gör inte det. Jag gör inte det *konstaterar fakta, koncentrerar mig på andningen*

3 september, se där är jag tbx igen och igen och igen.. vinkade jag av nöjd glad Matias. Snart är den dagen här igen, sen kommer dödsdagen, begravningen och allt kaos som var. Ska det för alltid vara såhär nu??? Att jag rasar som en fura när dessa förbaskade datum kommer?

Jag orkar inte rasa, vill inte rasa - jag som har mått så bra.. Ändå känner jag oron som kommer sakta krypande inpå mig, omedvetet. Det är svårt igen. Men det är väl såhär jag ska lär mig att leva, i berg och dalbanan. Berg och dalbanan.. *ajajaj, jag orkar inte!!!*

Människor runtomkring som inte begriper, människor, vänner som förstår, som vet.
Jag drar mig undan, försöker kämpa på, men nu är det svårt igen. Mycket svårt.
Matias i sin gula t-shirt sittande i bilen den 3 september, jag och Tilda som kastar slängpussar till honom, skrattar och vinkar, Matias som gör likadant och ropar, "vi ses snart!" Adrian som sitter och ler i bilen, vår bebis..nu 7 år gammal. *fan, gråter*

Det blev inte så. Vi ses inte snart, Matias. Okey, för dig kanske det är snart, men för mig är det tammesjutton en evighet!!!! :-) Tillåter mig just nu att vältra mig i ångest och smärta, saknad och längtan. Förstår inte hur jag orkar leva! Men det gör jag, orkar leva alltså, det gör vi alla som mist barn - vi orkar, vi kan, vi kan, för vi har en visshet som ingen annan har.

Vi kämpar på!

Tillit - till andra människor har jag alltid haft svårt för. Mycket svårt. En stor brist hos mig, jag vet, men jag är trots allt det medveten om den. Och jag, jag om någon vet vad jag pratar om. Varifrån min brist på tillit till människor i grunden kanske kommer ifrån tänker jag inte ta upp här och just nu. Jag har en gång i tiden haft stor tillit till livet, till människan, till alltet - tilliten till människan tappade jag redan 2000 då jag avslöjade att vi levt i en lögn, allihopa, jag, Matias, Tilda och Adrian.

Efter att Matias dog..har jag ännu mer svårt att finna tillit till människor. Vill så gärna vara öppen, rak och våga lita på någon.. men nej det fungerar ju inte så, tyvärr. Matias var min tillit, min kärlek, mitt allt, precis som Tilda och Adrian är. Matias och jag gav varandra hopp om tilliten igen efter ett otroligt starkt och svårt, stort svek. Idag är det jag och barnen kvar och vi ger varandra tillit, hopp och kärlek. Men dom är barn, jag ska skydda dom. Matias var "nästan" vuxen och vi kunde prata med varandra på ett helt annat sätt, samt att Matias alltid, alltid har haft och har..sin pappa vid sin sida.

Är man en familj så litar man på varann..egentligen..... eller hur självklart, tycker alla och även jag. Trots allt..

Idag känner jag enbart det fullständiga, det vackra - tilliten till evigheten, det stora fantastiska som vi inte vet om - än.. Det enda vi alla människor vet, som vi adrig pratar om är döden.

Jag finner min största, vackraste tilliten i döden! Där växer min tillit bara, till universum och det som komma skall, så småningom.

Jag känner stundtals en stor, stor tillit till att Matias har det bra, han har sett "den röda tråden", det livet handlar om! Samtidigt kan jag bli så arg, så arg för varför ska han få se det innan mig för????? hehehe. Asknäppa tankar. Men så viner dom hos mig ibland. Jag vill vägleda mina barn i det jag tror på, låta dom skapa sig en egen uppfattning och sen ---------------------
sticker Matias iväg före mig!! Inte sant!! Jag vill visa, jag vill att det ska vara som det ska vara, förälder först, barn sen. Hänger ni med..?

Sorgen har byggt bo inom mig, för alltid, för evigt, det kan jag också känna tillit till.. Låter ju jättekonstigt, men så känns det. Jag _är_ trygg i min sorg! Jag har ett stort, stort behov av att få prata om Matias emellanåt, för han tillhör ju mig och en så stor del av mitt liv..mitt barn.

Så om du möter mig och jag berättar en episod om Matias..skruva inte besvärat på dig, låt mig få berätta färdigt. Tala inte om för mig att jag har "fastnat i min sorg" och aldrig pratar om Tilda och Adrian.. Dom har du oftast precis framför dig, levande, skrattande, eller gråtande efter plåster, kramandes, tjatandes, haha.. eller hur?

Känna tillit till sorgen.
Känna tillit till evigheten.
Känna tillit till....livet, som är - som det är.. Tillit - känna att någon trots allt vakar över mig.. Tillit någon vill mig väl..

Men känna tillit till andra människor, säkert också änglar som vandrar och finns här, det vet jag. Bara det att jag har så svårt att urskilja vilka som är mina vänner på riktigt och vilka som inte är det. Jag måste lära mig. För Änglarna, lurar mig ibland :-) Där tappar jag tilliten till alla emellanåt. Inget bra, jag vet för jag behöver dom vänner jag har.

Jag försöker mitt i allt kaos finna vilka dom är, trots att jag ju vet! Vill inte stöta bort någon, göra någon illa, men....jag vet inte vem jag ska kunna lita på! Känna tillit till ibland. Vem ska jag tro på, som "Tomaten :-)" sjunger. (Tomas Di Leva, lite internt skämt)

Väljer fel, gör fel - men det är ju mänskligt..ändå förbannar jag mig själv när jag upptäcker att det inte handlade om mig, Tuija, som människa utan..nåt annat. Någon man vill lära känna vara med för att ...usch nu låter jag hemsk.. hon har mist Matias, och jaja, vi har kontakt, jag känner henne, osv, ändå vet man egentligen ingenting om mig.

Misstänksamhet.

Jag har min bakgrund, jag har min ryggsäck sen förr som jag dras med, innan Matias dog. Ändå kan jag vara så blåögd och, dum, korkad och snäll.. så jag litar på det människor säger och "vill" göra för mig.

Nu får det vara bra med det. Låter jag cynisk..? Kanske, men jag vet nu idag vilka som är mina riktiga, riktiga vänner. och jag känner tillit till dom!

Jag älskar mina vänner, som jag har tillit till, älskar dom så mycket, trots att jag emellanåt drar mig undan helt.. För jag blir rädd.. rädd för att känna just tillit. Har väl med barndom osv att göra, orkar och vill inte analysera det nu, konstaterar bara faktum.

Jag är så jävla sårbar, trots att många ser mig som stark - jag är inte ett dugg stark, jag bara "är". Jag är väldigt rädd för att släppa in nya människor i mitt liv och när jag väl har gjort det..så har det inte handlat om mig -Tuija.. Det sårar, det gör illa och jag sätter upp en tuff attityd "bryr mig inte" men i själen är jag så otroligt sård och kommer inte finna nån väg till försoning. Varför skulle jag det?

Jag känner
tillit till alla mina barn,
tillit till sorgen.
tillit till evigheten.
tillit till....livet, som är,
Tillit till som det är..
Tillit till att det blev som det blev..

Litar inte på många, men dom jag litar på är desto värdefullare för mig!

Kramar till er, ni vet vilka ni är.

Hmmmm, *kliar mig på huvudet* ett väldigt personligt då och då idag. Men jag vågar, satsar och låter det vara så - detta är en liten del av mig!

Absolut vill jag vara med att sprida detta vidare!

Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön. Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv. Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat. Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra. Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön. John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom. Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm. Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

----------------------------------------------- --------------------------------- Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!

John Rohn

"varje dag har jag en stund
en stund som e tillägnad dig
bara dig
en stund
då ja drar mig undan
tänder ett ljus
o sluter mina ögon
en stund för dig
en stund om dagen där alla mina tankar fokuseras på dig....."

Skrivet av Carola Jansson, jag fortsätter:

I varje andetag, i allt jag säger och gör,
är du med mig, mitt älskade barn.
I 19 år fick jag den stora gåvan att ha dig hos mig.
Nu är du borta från den här levnaden,
men jag vet att vi ses igen.


Jag sluter åter mina ögon,
längtar,
tänker och fokuserar på dig,
enbart dig
min förstfödda son.

En stund för dig...
Erik Jesper Matias.

Innan du kom till oss,
hit till världen,
visste jag inte att man kunde älska så högt,
så obeskrivbart.
Jag sluter ögonen,

tar min stund med dig igen
och igen.
För alltid kommer jag göra så.

*står på tå, puss på halsen, kram och orden var rädd om dig nu"

Mamma

Tilda har svårt att gå nu. Mycket svårt. Gråter och gråter, talar om att jag kan ju inte ens göra "såhär" sen visar hon med sina ben. Visar hur dom ska kunna höjas och springas med, det går inte. Jag som maktlös bara kan titta på..Blir reumatismen värre.. nu? Varför??? Varför??? Varför?????

Svårt att gå.. känns för jävligt, rent ut sagt för jävligt. Tittar på hennes rullstol, kikar på min fina, fina Tilda som står och skriker, gråter av smärta. Vet inte vad jag ska göra. Det enda jag sa och gjorde, gav henne en extra tablett mot värken, sa till henne att jag ringer doktor Per genast imorgon. Sen massearde jag henne och hon bara grät och grät, hon har så ont nu. Inget hon visar för nån, ingen, mer än hemma då - och det är ju okey.. Men hur länge ska hon ha det såhär? Katastroftankar inom mig, maktlöshet, vånda, ångest..Rullstol.....Ja, jag vet, så småningom, men inte just nu, Gode Gud om du finns - låt henne vara smrätfri åtminstone!

Frågar henne hur länge det har gjort så ont, hon svarar mig "i tre dagar" som jag sagt, skrivit.. Tilda berättar inte. Det jag har märkt är att hon mest vill vara inne, hemma, kika på film och sitta vid datorn. Tänkt att hon har värk och att det är för varmt ute - nu vet jag, hon mår sämre än någonsin i sin reumatism. Gråter, jag kramar försöker trösta, hon som blir arg.. Talar om att hon har försökt berätta för kompisar nu i dagarna att hon inte kan, inte orkar, att det gör ont - kompisar som rycker på axlarna och fortsätter med sitt. Tilda går då hem. Hem, till datorn, hundarna, mig, vilar kikar film, säger inget förrän idag.

Älskade, älskade fina Tilda. Som blir så elak, och det kan jag förstå, har man värk så orkar man inte.

Adrian som frågar här nu ikväll, "vad är det med Tilda mamma?" Jag som svarar att hon har ont, Tilda som hör och skriker "Det behöver inte han bry aig om!!!" till sin lillebror. Han blir sårad, jag som talar om att han bryr sig ju om dig, Tilda. Hon som gråter, som skriker, det gör han inte alls det! Adrian som blir ledsen, nu försöker jag trösta och orka, räcka till för båda barnen, igen, som man ju ska. Men.. förbannade reumatism, som på nåt sätt "tar" Tilda ifrån mig

Nu är det värre än värst med reumatismen och värken.

Tilda som skriver sånger om och till Matias, en riktig nerperiod för henne nu, värken, usch, åhh den grymma värken som hon ska lära sig leva med..

och jag kan inget göra.. bara finnas där...

Skiiit är vad det är! Barn ska ha en lycklig, glad barndom! Smärtfri, enkel och inget har jag kunnat ge dom!

Allt som oftast..alltid..
kommer han för nära, men jag vill ju ha honom nära, men inte såhär! När Matias kommer sådär, nära, ni vet..då faller jag, djupt och hårt eller så försöker jag rensa bort ur huvudet att han är för nära.

Mitt barn, min förstfödda.. Saknar dig så, vill ha dig nära, nära, känna din kraft, din styrka, ditt mod, din glädje, ditt skratt, allt, men jag kan inte alltid det.

Jag har ju barnen, de små, att fixa.. Du behöver inte mig längre, bara det gör ont, så ont! Du behöver inte mig på samma sätt som jag behöver dig.. längre..

Vi är skilda från varandra just nu, och den där hinnan är stundtals så skör, så skör. Men jag kämpar på, jag gör det och jag vet att du ser det.

Älskar dig det vet du.

*står på tå, kram, puss på halsen o orden, "var rädd om dig"

Mamma

Den dolda psykopatens mönster.

1. Första mötet, trevlig, pratglad och öppen, forskar fram dina svagheter.
2. Hjälpsam och ivrig, övertar med glädje dina vardagssysslor.
3. Pratar gärna illa om andra och framställer sig själv som präktig.
4. Hans/hennes rätta liv före dig döljs, kommer det ändå på tal är det mesta osanningar.
5. Du sammanförs sällan med hans/hennes tidigare bekantskaper.
6. Om någon utomstående antyder något negativt om honom/henne är denna bara en idiot.
7. Dina närmaste kära blir fulla av fel och brister och kilarna börjar slås in.
8. Fler och fler av dina sysslor övertas av honom/henne, dina vänner bemöts illa, blir färre och färre, och slutar umgås med dig.
9. Någon kvarstående envis vän till dig attackeras på alla sätt och du finner det bäst för husfriden skull att utesluta även denna.
10. Dina anhöriga som bryr sig förklaras som galningar och du finner det lugnast att vara till lags och utesluta dessa och på sätt och vis utdöma ett besöksförbud.
11. Du slutar umgås med dina kvarvarande vänner för att vara din nya kärlek till lags och för att slippa höra vad de tycker och anser.
12. Isoleringen av dig är fullbordad.
13. Jag älskar dig och kan inte leva utan dig, det vet du, du tror på det och gör som han/hon säger och vill.
14. Du skyddar din psykopat, du börjar tro på alla lögnerna och angriper själv de som ifrågasätter sanningshalten.
15. Alla tråkigheter är alltid ditt eller andras fel.
16. Du vet aldrig var psykopaten är eller vad han/hon gör, hans/hennes privata är hemligt, berättar han/hon något är det osanningar ämnade att vilseleda dig eller skada någon annan.
17. Du vågar och orkar inte rota i vad han/hon gör, däremot ska han/hon ha full koll på vad du gör och var du är.
18. Du får inte ringa eller ta emot samtal utan att han/hon har full koll, telefonlistor kollas.
19. Om någon ringer är det han/hon som svarar, är det till dig och någon han/hon ogillar fräser han/hon av eller ger dig luren och ser till att du säger det som passar honom/henne.
20. Allt du gör är fel, du får höra det så ofta att du börjar tro att det är så.
21. Nu har du tappat allt självförtroende, känner dig dålig, klarar inget utan honom/henne och måste hela tiden tänka i förväg vad du törs säga som passar.
22. Du gör allt för att vara honom till lags, men ändå duger det inte.
23. Ditt inre är i kaos, självförtroendet borta, nedtryckt, förnedrad kan du tänka varför lever jag?
24. Gärningen är fullbordad, du är hjärntvättad, en annan har övertagit din hjärna, du är roboten, han/hon fjärrkontrollen.
25. Du har inte ork att lösgöra dig, du vet inte ens om du vill, en psykopat tillåter ingen att lämna honom/henne, om du har tur är han/hon färdig med dig och flyttar verksamheten till ett nytt offer men din hjärna behålls så länge som möjligt..
26. Du är förnedrad, sviken, bedragen ruinerad och lämnad, lika fullt sitter du och lyssnar, väntar och trånar efter din fd.plågoande.
27. Nu behöver du dina nära anhöriga och gamla vänner men för dom är du inte klok, du fortsätter ännu att skydda din tyrann, det tar lång tid att komma tillbaka till ett normalt liv.
28. Psykopaten är i full färd med sitt nästa offer, han/hon skapade den kontakten innan han/hon avslutade dig.
29. För den nya är du nu en i skaran som han/hon kallar galning, allt är redan förberett ifall du skulle prata med honom/henne och detta skulle bara resultera i att du kallas en försmådd fd. som trakasserar honom/henne och hans nya förhållande av svartsjuka.
30. Du blir boven och han/hon hjälten, mot lögnerna är du chanslös vad du än säger är det du som är förloraren.
31. En äkta slipad psykopat är obotlig, den som offrar sig och tror på hans bättring blir bara ännu värre åtgången.

Jag har varit hos min sorgesyster Marie-anne, Marcus mamma, och vi har haft det underbart härligt!!!

Tänk, jag åkte helt ensam och den enda jag behövde ta hänsyn till, var mig själv. Inga barn, inga hundar bara jag! Ni må tro det kändes konstigt då jag åkte iväg och "upptäckte" att jag för första gången på flera, flera år, bara var ensam! En märklig känsla, kände mig lite kluven ett tag och fick dåligt samvete.. Men det släppte och det kändes helt oki! Det jag skrev om för några dagar sen, som kändes som en utopi, var inte längre en utopi!!

Var ju bestämt sen länge att barnen skulle iväg förra veckan, och varför skulle inte jag då unna mig och bara dra?

Vi har pratat och pratat, skrattat, flamsat, shoppat och grejjat M-A och jag! Härligt! Varit vid Marcus grav, suttit där och pratat, gråtit, varit, fixat med blommor och ljus. Det ä'r rofyllt, låter säkert konstigt, men det är rofyllt att sitta vid graven, men så horribellt och knäppt. Men nu är det som det är.

I lördags var vi på grillfest hos ett annat föräldrapar som också mist, och jisses så roligt vi hade! Grillade, drack öl, skrattade, grät, pratade och DANSADE! Jävlar i havet vad vi kom igång! haha, var länge sen jag hade så roligt! Dansade, dansade, skrattade och riktigt släppte loss, underbart!!

Kom hem igår morse, ja jag åker helst nattetid, svalt och inte så mycket trafik. Var hemma vid 6.30 på morgon, sov en stund, sen hämtade jag tjejerna! Åhh, så glada dom blev och jag med!

Tilda kom hem vid 19.00, härligt!! Känns att vi har varit från varandra en vecka och jag har längtat så efter henne!

Adrian går i fotbollsskola nu och kommer hem imorgon eller på torsdag, inte riktigt klart ännu.

Varit i Nkp idag med Tilda, hämtat linser. Var inne hos Anneli och tog en fika, sååå skönt att träffas, känns som om det var länge sen!