Matias Älskade sonen
min Matias.. Ser du, hur datumet närmar sig. Då har du varit ifrån mig i 2 år. tänk 2 år..Jag förstår inte, gör du. hjärtat, stjärnan solen?

Svåra dagar nu, mycket, mycket svåra.

Tänk så man trillar tillbaka i tiden, minns hur det var när du var hemma på din första och som det visade sig din enda permission. Jag förstår inte att jag överlever, jag förstår inte det Matias.

Hur mår du, hur har du det, vad gör du? Älskade sonen min.

Den 12:e september hörde jag idag att dina vänner och kompisar kommer att samlas hos dig - vid din grav. Undrar om jag orkar vara där i år? Jag var där förra året.. full av chock och.. en tro på nåt. ett hopp. hoppet om att det här ska ordna sig.. Idag har jag inte det längre..

Du skulle aldrig frivilligt vara borta från mig och dina småsyskon såhär länge.

Älskar dig

*står på tå. puss på halsen och orden älskar dig, var rädd om dig*

Mamma

Torsdag 12/8

Ja, som ni ser.. den 12:te igen och igen och igen... Snart om en månad är det 2 år sedan Matias dog... Och jag fattar inte det!

Tilda... min fina Tilda.. Så skör hon är....
I Norrköping är det karnevalsvecka... Varje kväll avslutas med ett hejdundrande fyrverkeri
Mamma och Tilda hade gått ut ikväll för att kika (ja, Tilda ska vara hos mormor två nätter nu. En väninna till mamma, med en jämngammal dotter som Tilda var med.

Tilda blev hysterisk.. Alla smällar, färger, ljud, ljus på himlen.. Hon skrek, att "De gör Matias illa! De gör Maivor illa, Jesus, gör de också illa, sluta, sluta" Mamma, hade förklarat att så långt når dem inte... Men det hjälpte inte Tilda, hon trodde att raketerna flög ända upp till himlen och nådde Matias.

Jag pratade med henne nyss. Hon sa att hon kunde ha satt sig på en raket och flygit upp för att träffa Matias. Hon tyckte dessutom synd om alla fåglar, tänk vilken klok tjeja jag har!
Hon berättade om sin rädsla för att fyrverkeripjäserna skulle skada Matias och Maivor och Jesus då.

Hon är lugn nu, men tänk så det är för våra barn... Vilken barndom egentligen, vilket trauma att mista sitt syskon.

Och vilka tankar som rör sig i deras huvud, som vi inte vet om alla gånger, hur mycket vi än försöker prata med våra barn.
I de mest oväntade situationerna så dyker tankar kring döden, livet, brorsan upp.

Tisdag 10/8

Ja, ni.. det har skett en hel dödsfall här.. i lilla Söderköping, dödsfall där det har varit ungdomar som mist sitt liv.

Det gjorde att Matias tillsammans med kompisar, över en kopp te.. eller var det öl.? *s* Nå, de satt och pratade om begravningar.. hur de skulle vilja ha det, osv..

Konstigt kanske.. att de gjorde det, men det har varit många ungdomar som på så kort tid hade mist sitt liv här, så ur det perspektivet sett så var det ju inte konstigt.

Matias hade iallafall sagt att "om jag dör, då vill jag att låten "Tha crossroad" spelas på min begravning.

Åhhh, älskade sonen... den ljöd i hela kyrkan, låten du hade nämnt tillsammans med dina vänners "önskemål" inte visste de då, inte visste du då.. att det skulle ske inom någon månad.. att din låt spelades i Skönberga Kyrka, där du är.. döpt, konfirmerad och..nu begravd.

Tror nog aldrig att en sådan låt som "Tha crossroad" har spelats i kyrkan tidigare, men nu gjorde den det, för dig, älskade Matias.

Matias ja du vet nog hur den här sången som går i en rasande takt spelades, högt, högt för dig i kyrkan, den 10 Oktober 2002.

Tisdag 3/8

Ja, ni.. ser ju att dagarna går och går och går..*ler* Hänger med än, dock inte så aktiv i mitt skrivande som tidigare. Vet inte riktigt vad det beror på. Men så är det just nu.

I helgen hade vi en träff för föräldrar som mist barn, här i Söderköping, syskon var också med och jag måste säga att det känns fantastiskt skönt att få träffa andra som mist, som begriper vad jag pratar om.

Vi avslutade lördagen i församlingshemmet med en sång som Tomas Di Leva har tillägnat oss, föräldrar som mist sitt barn. Han var på Febes öppet hus i höstas och det mötet han fick då, gjorde att han skrev en sång.. En sång till oss föräldrar. Kopierar in texten nedan.

Gissa om jag brast, brast mitt itu, framför alla, bara grät och grät och grät - men vet ni vad.. jag var inte ensam om att bara gråta... Vi sitter i samma båt allihopa. Så skönt att få låta tårarna flöda fritt, så skönt att få en arm kring mig av en mor som vet precis vad det handlar om.

Behövs det egntligen fler ord än de Tomas Di Leva har gett oss? "Jag vill fortsätta att drömma om dig." Ha en bra vecka, tills jag skriver nästa gång. :-)