Med tunga steg gick jag till kyrkogården idag, igen. Nu var det länge sen jag var där. Tänder mitt ljus, tar ett bloss, tittar och läser om och om igen på gravstenen.

Det är tungt nu, mycket tungt och jobbigt. Matias födelsedag närmar sig med stormsteg. En person sa till mig idag att "Du är bara fånig som håller på och ska högtidligöra hans födelsedag! Han fyller inte år mer, han är död!"

Ja, jag vet så väl, så väl att Matias är död. Men, den 4 maj är det exakt 22 år sedan jag födde min son. Den dagen går absolut inte obemärkt förbi, självklart inte. Och nej, jag är inte fånig för att jag upplever dessa tunga, extra tunga dagar nu inför Matias födelsedag! Blir ¨så stum när jag får såna kommentarer som ovan, stum, ordlös.

Den 4 maj 1983 kom han min änglason.. Jag fick honom till mitt bröst och det var så mycket glädje, det ska jag tillvara ta den 4 maj, försöka finna glädjen i att han kom till mig, sorgen att han lämnade mig, den finns hos mig alltid, alltid.

När jag är som mest nere, så har jag förmånen att ha två barn kvar i livet. Adrian ser direkt, han är väldigt lyhörd inför migoch mina känslor, både på gott och ont.

En dag då jag bara svackar,svackar,, saknar och vill att Matias kommer hem.. Behövs inga ord, Adrian känner och ser genast. Då kupar han sina små händer ring mitt ansikte säger orden "Mamma jag älskar dig"

Mitt hjärta brister itu än mer, hur mycket ska han tvingas igenom?!

Lutar mig mot honom, säger orden, jag älskar dig också. Får till svar "Jag vet mama. jag är det bästa du har, men idag saknar du Matias extra, extra mycket!" Får en puss och sen springer han iväg och leker med sina kompisar..som om ingenting har hänt.

När han kommer hem, så är det det vardagliga, dvs kvällsmay, saga och ett ljus för Matias. Inget konstigt i hur vi gör, men andra icke drabbade tycker kanske tycker att det är konstigt, men vet ni, vi bryr oss inte.

Ingen av oss, varken Tilda, Adrian eller jag

Hur mår jag egentligen? Ja, på riktigt..?

Jag vet inte, icke en aning. Dagarna flyter in i varandra och jag hänger med. När nån kommer på att kasta fram frågan, "hur är det" svarar jag: "det är som det är" För sanningen orkar ingen höra, å andra sidan är de inte intresserade heller..mitt svar skulle nog bli för långt och de skulle bara må dåligt.

Men om jag sätter mig ner och riktigt funderar på mitt svar så.....är det tomt. Jag känner mig tom, berövad alla känslor, lever i ett vakuum. Sorgen överskuggar så mycket av det jag ville skulle bli.

Gör det som måste göras, tar hand om barnen de små. Fixade till Tilda och kompis igår inför ett disco. Log och försökte, men den sanna glädjen är borta. Ja, jag vet att jag är "extra" nere nu, nu då Matias födelsedag kommer, juni med alla studentfirerier, funderar och funderar alldeles för mycket. Men mina ögon lurar nog ingen, så sorgsna och jag känner inte alls igen mig själv.

Varför, Matias lämnade du oss??? Ja, jag vet att du vill vara kvar här, men det är så svårt, så svårt att leva utan dig.

Jag gör så gott jag kan. På med masken, på med lite smink, får höra "Men åhh, så fräsch du ser ut!" Nickar och ler, ler men bakom det "glada" ansiktet finns den stora sorgen, sorgen efter dig, hjärtat, stjärnan, solen. Leken vi lekte, nå, ja jag lekte *s*. Varje morgon för att få alla på glatt morgonhumör.

Min fråga: "Vem ska vara hjärtat idag, solen eller stjärnan?"

Barnen överlyckliga över den leken, och du Matias hängde på. Du tyckte väl inte det var så kul, men barnen, barnen älskade den, och du var med för dina syskons skull.

Idag leker vi inte den leken mer. Vi har bestämt att du är allt, hjärtat, solen och stjärnan.

Älskar dig vill snart att vi ses.

*står på tå, puss på halsen kram och orden älskar dig, var rädd om dig!"

Tack för länken Carina. Visst är det så som den mamman säger, det existerar ingen framtid.... när man får besked. Allt är förvirring, kaos och man förstår inte vad folk pratar om när de pratar om ett liv utan sitt barn. Idag, då det gått 2,5 år ser jag ju att livet går, barnen växer, tiden har inte stannat. Men mitt liv är indelat i före och efter, den jag var innan hon är helt borta, det jag ville ge de små försvann också, de har en tung ryggsäck att bära de med.

Just den här vilsenheten, förvirringen över att jag nu ska..leva..utan..Matias.. Det hugger tag i mig flera gånger om dagen ibland, ibland försöker jag bara vila i nuet, vilket inte är det lättaste. Vissa stunder fungerar jag inte alls, för att sen fungera ett tag igen. När det fungerar försöker jag "passa" på att göra sånt som jag kanske inte orkar när avgrunden kommer, tex laga mat så att det finns att ta fram vid svackor.

I början var det mycket snabbmat, färdig mat och det blir dyrt i längden. Nu försöker jag ta tillvara de "lättare" stunderna och förberedda mig inför svackan som jag vet kommer - också ett sätt att leva....... Förbereda för sanningsblixtrarna, ångesten, smärtan. Ibland undrar jag om det ska vara såhär, menar känns ibland som om jag inte har nåt liv. Förbereder mig på "svack-dagar", jo jag försöker göra annat också givetvis, men i bakhuvudet finns den här berg och dalbanan. Därav att jag har så svårt att lova/planera nåt för jag vet inte hur nästa dag ser ut, jag tar inget för givet.

Att mista sitt barn är det värsta man kan drabbas av, jag brukar tänka att "Jag kliver upp till varje förälders värsta mardröm dag efter dag efter dag. Vissa dagar är okey, vissa bara pest och pina. Barnen kräver sitt och jag försöker så gott jag kan, jag gör, jag är, jag försöker. Just nu har jag haft några okeydagar. Då man har kunnat, hur ska jag säga....vila i nuet utan att förbereda mig inför svackan, men jag tar tillvara tiden på ett helt annat sätt idag.

Saknar min fina vackra son i allt jag gör. Jag begär inte att någon som inte är drabbad ska förstå, för det kan man inte men jag blir tacksam när jag vet att någon försöker förstå. Har inga större krav på livet, bara barnen, hundarna mår bra och att jag fungerar iallafall.

Första april.. Minns när Matias var ca 17 år.....

Förmiddag, Matias låg och sov.. Jag sprang in till honom, sa "Nu måste du skynda dig upp, Pappa är på väg!" Matias vaknade yrvaken, "Va´?" "Ja, deras bil står utanför, så de kommer nu, klä på dig och skynda dig!" svarade jag.

Matias for upp, hehehe, kom yrvaken ut i köket och skulle titta ut och se pappa komma, men där stod totalt humorbefriade Mamma Tuija och skrek "APRIL, APRIL, din dumma sill!" Hahahaha, ja, jag tyckte ju att jag var skitskoj, barnen och Peter med, men Matias.... Ja, ni han muttrade och gick in och la sig igen!

Finner mig själv sitta och småskratta och att tårarna kommer varvat med leendet.