Hemma hos min mamma idag som fyllde år igår. Igår var det vårsalong på skolan med barnen dom små. Så vi fick fira mamma dagen efter.

Tog bussen till Norrköping, blev hämtade vid busstation. Hemma hos mamma åt vi smörgåstårta, sjöng, skrattade och flamsade. Barnen njööt. Jag brast itu då jag var där, gick runt i hennes lilla lägenhet och såg på fotona på min älskade Matias. Matias 1 år, Matias 4 år, 10, 12, 15, 18..19... Tårarna bara kom i strid ström, kunde inte stoppa dom. Mamma som tafatt försöker trösta, men ingen tröst finns ju att ge. Jag som tycker det känns så svårt att låta tårarna komma mitt i hennes firande. Det gjorde såå ont i hela mig, Matias saknas så mycket och det gör så ont, så ont - kan inte ens i ord försöka förklara den tomhet och smärta jag känner.

Hudlös, sårbar, liten, rädd och ensam känner jag mig då värken river tag i mig rejält. Samlade ihop mig rätt så snart, men som Olle Bergman, Svantes pappa säger :" Jag gråter varje dag, ibland kommer det tårar också." Så är det.

Såret är inte läkt, kommer aldrig läkas, är en tunn, tunn hinna över som brister allt som oftast rakt ut och river mitt inre itu.

Den här årstiden gör sitt till. Matias födelsedag nästa vecka, fredag.. Min vackra son skulle ha fyllt 24 jordeå.. Så blev det inte.

Kämpar varje dag så gott jag kan, ibland rasar jag totalt ner i avgrunden kippande efter luft....