Valborgsmässoafton.....Mmmm, brukar gå ner och kika på elden och köpa lotter, lyssna på musik men hoppar över det i år. Vi stannar hemma.

Jag grävde upp en rabatt på altan, skulle så frön i den. Vet att jag tänkte "Nu är hundarna så stora, så dem gräver nog inte längre!" Idiotiskt tänkt, hundarna blir aldrig "stora" när det gäller att gräva....Rabatten fick vara ifred sisådär 2 dagar, sen låg dem i den, båda två. Det trampades och fixades och sen ägnade dem en lite fin stund till att gräva.......Den lilla rabatten har jag grävt igen nu. Blir ingen där.

Ok, dumt tänkt, men, men. Satte frön i en kruka istället. Och, tjaaaa, det växer och blir nog fint om Vimsa kunde ge fasen i att plocka dem ynkliga små stjälkarna, som kämpar febrilt med att få överleva. Vimsa dåååååååååååå, blir så sur på henne!! Får väl plasta in krukan eller nåt eller nåt....:-)))

Vimsa är en hejjare på att noppa blommor. I Kruka, rabatt, maskrosor, hej och hå i en flygande fläng går det................Ser rätt så kul ut emellanåt när hon har noppat bort blommorna från mina krukor och det står bara stjälkar kvar, jag hinner inte med att passa den fyrbenta lilla damen hela tiden. :-)

Jag då? Jaaa, ni, vad ska jag säga...Inte bra, inte bra. Mycket tungt, mycket sorg, mycket smärta, mycket vånda. Min Matias skulle ha fyllt 20-år på söndag. Nu blir det inte så. Har varit nere och är nere. Kämpar på i detta nu, flämtar mig igenm vissa dagar.

Öppnade Matias garderob....Åhh, alla kläder, alla Matias kläder - jag bara grät, grät och grät, högt. Borrade in mig i hans kläder, jag förstår inte det här. Vill inte förstå. Vill inte vara med alls vissa dagar, ändå...Vad har jag för val? Saknar, längtar efter mitt barn så jag går sönder.

Har tänkt på en sak...En del personer har sagt till mig: "Åh, Herre Gud det skulle jag aldrig klara av!" Nehej. Nehej och vad svarar man på det? "Inte jag heller"....Menar, min kärlek till Matias, mitt barn är lika stor som deras kärlek till sina barn. Så, jag menar tror någon att jag "klarar" det här bättre än vad dem skulle göra..? Nej. Som det är nu så har jag inget val. Man klarar inte - man överleva bara. Det jag vill få fram är väl att en sån kommentar kan kännas, tjaaaa, lite fånigt att försöka besvara...Min kärlek till Matias är lika stor som deras kärlek är till sina barn!

Usch, kanske blev det luddigt det jag skrev.Hoppas ni förstod vad och hur jag menade.

Tisdag 22/4

Adrians dans är slut och idag började han på fotboll! Åhh, vilken ivrig kille innan vi kom iväg. Handlade skor till honom idag, hittade ett par Adidas-skor, jättetuffa, det fanns inte Adrians storlek, men i skyltfönstret fanns den rätta storleken!!Viiips så sänkte han priset till 100 kronor för dem! WoW, kände mig sååååååå nöjd när jag fyndade! Märkesskor är ju sådyra annars! Köpte ett par nya tenniskor till åt honom också. Hem och sen var det fotboll....:-)

Förväntansfull liten Adrian och jag som åkte. Inskrivning, sen fotboll.Dem sprang och lekte en lek, och sen hade alla en varsin boll och fick skjuta mot mål.Men sen ni :-)), sen skulle dem spela match, dem delades in i lag och fick västar på sig. Så långt allt ok. Men...Men Adrian blevså arg och sur när det bara var EN boll! :-)) Han ville ha en egen! :-))) Han tjurade ihop rejält där för han skulle bara ha en egen.

Jag förklarade, tränaren förklarade men han envisades med att han minnsann skulle ha en egen, det fick han inte. Efter ett tagså spelade han lite med dem andra. :-)) Ja, han är härlig!
Tänkte på alla Matias fotbollsträningar och spelande. Han var mer individualist, dvs, trivdes bäst med "enmanssporter". Jo, han gillade fotboll, men brottningen gick före, alltid. Tänkte på det när Adrian tjurade ihop..Att Matias också gillade att få vara "ensam" på plan, eller vad man nu ska säga. Brottning var det i många, många år och fotboll. Senare började Matias med Taekwondo som hanhöll på med ett bra tag också. Jaja, minnena dyker upp hela, hela tiden. Och varför skulle dem inte det? Självklart att Matias alltidfinns med mig i tankarna i allt jag gör, andas och tänker!

Tilda har badat idag med sin assistent. Imorgon ska hon iväg till en kompis och leka. Jag ska hämta henne där framåt 17.00. Miniorerna blir det på söndag igen, då är det en större sk miniordag, dit även föräldrarna är inbjudna till. Ska bli kul att åka och kika, känns det som nu. Hon har gått där hela vårterminen och trivts mycket, mycketbra.

I maj är det dags för läger....:-) Spännande tycker Tilda. Har pratat med Tildas läkare, hon behöver inte ta det flytandedå, när det är lägerdags. Ja, det är ju järnet och magmedicinen och dem sover borta en natt och då kan vi "hoppa över". Har pratat med personalen på miniorerna och en av dem tar hand om Tildas mediciner, ja, jag delar ju i dosett så det ska vara enkelt att gehenne.
Åh, får inte glömma och ringa till läkaren och fråga om vi kan skjuta på hennes Metotrexat en kväll. Hon ska ju ha denfredag kvällar och hon brukar må sååå illa dagen efter. Tror nog att vi kan skjuta på den, så att hon tar den härhemma och slipper biverkningarna där, på lägret. Inget roligt att vara på läger och må dåligt juuu.

Måndag 21/4

Japp, så kan man få låna en högtryckstvätt av grannen...Tack! Jag skulle bara ta ena staket....:-) Nehej, ni, fanns inte en chansatt hejda mig när jag väl fått händerna på den! Jösses, i havet vad det gick undan!
Jag sprutade, och sprutade, tog grinden, det andrastaketet för att sen fortsätta med plattorna :-))))
Spolade och spolade, i ilska, vanmakt, sorg, gråt ja, alla känslor som bara rasade över mig! Såg antagligen helt vansinnig ut ;-) där jag gick lös med högtryckstvätten idag.
Totalt vannsinnig ;-),spolade och spolade, färgflagor som bara flög sin kos......Vilken syn antar jag, men det bjuder jag på!Kändes skönt efteråt, att jag gjorde nåt riktigt rejält som gav resultat direkt, och att jag inte tänkte på nåt, ingetmer än det jag gjorde. Spolade..:-)))) *puuust*

Sen ska det målas då, nån dag! Även det som ger resultat direkt, man ser, riktigt ser, att man har gjort nåtgenast.
Hann i förbifarten idag,;-) sätta ett par frön i jorden också. Njja, hade intehögtryckstvätten i handen då.

Därefter tog jag hundarna och promenerade i rask takt upp till kyrkogården. Blev ett stopp på vägen dit,hos en mamma, som också mist. Satt ett bra tag i solen och pratade och pratade. Viips, så hade övertvå timmar gått när jag kom hem.

Tycker det är skönt att dagarna går fort, fort, fort. Vet inte varför, men jag tycker att det mesta är så tungt och jobbigt. Är nöjd då kvällen kommer och jag kan sova igen, ja åtminstone krypa ner.

Lördag 19/4

Mmmmmmmmmm, då har påskafton gått också. Konstigt att alla dagar kommer och går, konstigt att livet fortsätter för andrasom om ingenting har hänt. Mitt liv har förändrats så mycket på kort tid.Barnens, dem små, deras liv också, storebror saknas.
Igår var vi vid graven allihopa. Tittade, pratade, satt, ja..Adrian flippade ju ur efter ett tag då *den ungen ler*. Sprang och flängde runt, ropade på Matias, skulle ha vattenkannan och ja allmänt flamsig, ja precis som en snart 4-åring ska vara.

Adrian frågade mycket, väldigt mycket i bilen på väg till kyrkogården...Frågor som gjorde så ont, svarade men var tvungen att be honom slutafråga, för jag klarar inte det. Han ville att jag skulle berätta hur man har det i kistan,hur man ser ut och det, det kan jag inte beskriva eller ens tänka.
Sa till honom att Matias är inte där, utan det är bara kroppen, som en jacka...Svårt att förklara för honom. Till följd av hans frågor så började Tilda också. Kände riktigt hur jag bet ihop för att inte brista itu när jag körde. Ska försöka berätta nån dag, fördem bättre och enklare.

För mig är det så självklart att Matias inte finns där, vid graven, det är bara skalet, rocken vi har, kroppen vi lånar under vår korta tid här. Matias finns överallt, överallt. I oss, hos oss, runt oss, i varje tanke, varje handling överallt är han med oss och många, många andra. Men frågorna igår blev liiite väl jobbiga att svara på....

Har gråtit mycket idag igen, mycket, mycket. Det tar aldrig slut lika lite som min kärlek till Matias gör. För som Olle Bergmanskriver i sin bok "Pappa Svante är död" (rekommenderas varmt!) "Kärleken är starkare än döden" Så är det. Exakt så.

Vet snart inte vart jag ska göra av alla känslostormar, icke en aning. Helt oväntat från den ena stunden till den andra så vänder dettill tårar. Såg filmen "Vi fick låna en ängel" om Erik, som blev påkörd och dödad av ett rattfyllo. Eriks mamma säger nånstans i filmen,nåt om att "förut kunde jag vara jätteglad, eller jätteledsen, och visst är man glad ibland men inte som tidigare, det är mer som ett streck allting"
Hon fångade mina känslor bra i dem orden. För så känns det.

Jo, då barnen har fått sina påskägg som "vanligt" (fast inget är ju som "vanligt!!!), nöjda och glada blev dem. Det är väl ungefär det jag mäktade att ordna i påskvägi år. Påskägg och barnens fina påskpynt som dem har kommit hem med finns framme. Räcker så i år.Tilda var påsk-kärring i torsdags. Jätte söt med röda kinder och prickar och alla attiraljer som nuhör till en påsk-kärring. Roligt hade hon! Hon och två tjejer till gick tillsammans runt. Länge, länge, mycketnöjd och glad Tilda!

Hrrrm, idag är hon inte sååå glad och nöjd för nu har hon fått utegångsförbud...Inget roligt för en 6-åring, men så är det! *ler lite*Den lilla söta damen gav sig iväg med två andra barn ända ner till Matex, för att handla godis! Ajabaja, förbjudet! :-)Hon berättade det själv skönt det.
Sen fick hon vara _bara_ på framsidan där vi bor.....Men det fungerade inte,utan hon hämtades hem från en lekplats en bit härifrån.. Hon "glömde"...Nu får hon vara inne och ja, hon förstår att hon gjorde fel.

Imorgon åker vi kanskein till stan (=läs Norrköping). Får se imorgon, - för hur man gör för att planera nåt, inför morgondagen - har jag totalt tappat bort....

Fredag 18/4

Tack killar för hjälpen med datorerna!!!! Guld värt, betyder massor för mig!! Tack! Hade icke klarat ut det själv.

Adrian har varit sjuk hela veckan. Började i lördags redan med feber, på måndag en rejäl maginfluensa, sen ont i halsen och allmänt dålig. Nu har det vänt iallafall, skönt. Tilda har klarat sig, jag likaså, hittills....

Har väl haft några lättare dagar här nu, dem behövs. Idag märker jag att jag trillar ner igen och igen och igen.
Hjärtklappning i hundrafemtio, saknar och gråter och värker. Det gör så ont i hela mig att Matias fattas, så ont.
Är så övertygad om att Matias finns vid min sida, fast jag inte kan se honom nu, men det är ju det jag vill!! Ha honom här, här hos mig! Kunna prata, skratta, krama, ja allt det där. Saknar, saknar, saknar.
Dagarna som är lite lättare behövs, åh, vad dem behövs, för att orka, orka tvingas med livet.Jag är så rädd och känner mig så maktlös inför allt.
Bävar för den 4 maj, då finns inte Matias här för att fira sin 20-årsdag. Bara tanken får mig att gå sönder, så jag försöker att inte tänka så.

I förrgår när jag fick hem datorn... Killarna lyckades äntligen hitta det som var fel, det som gjorde att jag inte
kunde se filmsnutten på Matias, det som är filmat under studentveckan.
I förrgår fick jag se min Matias igen, för första gången sen den 3 september.....På film. Så fin han är, så glad, så tillfreds med livet och sig själv. Hörde hans röst, såg honom och ja, jag bara grät.
Har tittat och tittat på den korta filmsekvensen, gråtit och ja, låter väl galet, men Matias avslutar med orden"Skål, ha ett bra liv!"och kastar en slängpuss mot kameran, när han gör det gör jag likadant...Saknaden, smärtan, är total!

Tack för alla fina påskhälsningar som jag har fått både i gästboekn och hem. Skulle ha lagt in under Gåvor och hälsningar men orken har varit som bortblåst och dessutom har jag inte haft tillgång till datorn. Ett varmt tack till er alla!

Önskar er en riktigt lugn och trevlig påsk.

Söndag 13/4

Mmmmm, så var det den 12:e igår igen och igen och igen. Jag far tillbaka till september månad då.....Då dem kom, poliserna, då halva jag försvann, då hela mitt liv förändrades i en riktning som man aldrig, aldrig hade ens kunnat föreställa sig. Saknar så. Det gör ont. Min Matias fattas mig, nu och för all evighet. Saknaden är oändlig, tar aldrig slut.

I natt, åhhh, inatt fick jag drömma om Matias! Det var så verkligt, så verkligt. Kan inte berätta hela drömmen för den var lång. Matias var där, han fick utmärkelser, vilket jag vet att han fick på riktigt också i lumpen. Jag var där, tillsammans med hans pappa för att fira, gratulera och MIN MATIAS var där!!!! Så vacker, så glad, hans leende åhh vad jag saknar det och inatt fick jag se det! Han kom fram till mig, jag stod lite vilsen för det var så mycket folk, la sin arm över min axel och förde mig till bordet, min älskade Matias. Vi pratade, skrattade och var tillsammans!

Ville inte vakna..................Kände mig glad, ledsen och mycket vemodig på nåt sätt, väldigt sorgsen över att det bara var en dröm, att det var inte sant, kommer aldrig mer att ske..................Aldrig mer. Jo, den dagen jag blir kallad, då, då!

Dock så fick jag lite kraft av drömmen, lite kraft för att orka ännu en dag.

Imorgon blir jag utan dator ett tag, vet inte alls hur länge. Matias två vänner ska hjälpa mig att föra över allt mitt material till Matias dator, samt formatera den.
Barnen ska få min, lyxigt för en snart 4-åring och en 6-åring att ha en egen dator, men så blir det nu. Vad ska vi annars göra. Framåt är väl det som gäller.
Finns inget val längre, Matias fattas oss för alltid. Är så tacksam för att vännerna till Matias hjälper mig, ni vet Matias skötte allt sånt och jag tog bara tacksamt emot..Och för givet, för inte tror man väl att man ska mista det bästa man har!
Matias skulle ju fortsätta hjälpa mig med datorn!!!! Tack för rader i gästboken, Marrkku, ja nu var det länge sen vi fick träffa Matias, alldeles för länge sen.

Onsdag 9/4

Och vart tog våren vägen???? Borta! Mmmmmm, iofs så tycker jag att det var rätt så skönt.....Tycker att det är jobbigt med solen och värmen som komma ska, det blir så mycket mer "måsten" då och jag orkar inte riktigt. Men, men.

Tack, Carro för bra läsning om svansförlamning. Njjjaeee, är tveksam till att det skulle ha varit det, efter att ha läst om det. Härligt Marianne att se att du kunde, om svansförlamning!!!! :-))). Jag har faktiskt aldrig hört talas om det, det är sant! Aldrig tidigare! Då har jag ju haft hund, borzoi sen 1989 tror jag det är, och never, ever hört talas om nåt dylikt. Alltid bra och kul att lära sig nåt nytt, verkar bara som om "alla" som har hund vet om svansförlamning, utom jag då. :-))))

Tilda skulle ha opererat in rör imorgon. Men jag var tvungen att avboka har sommardäck på bilen och vågar inte ge mig iväg i snökaoset som råder. Ska se hur det ser ut imorgon, för hon är fortfarande uppskriven på operation men dem vet om att vi kanske inte kommer. Får se imorgon.

Tisdag 8/4

Älskade hjärtat Matias.
Du vet, jag har ju gjort uppehåll från att gå till kyrkogården, ja, har inte gått varje dag och när jag väl kommit dit så har jag bara gått itu. Har inte orkat stanna nån längre stund.

Nu har jag återigen börjat gå dit, inte "bara" för att tända ljus och göra iordning, utan nu gör jag som jag gjorde tidigare..
Stannar, pratar, bara sitter och jag tror att det är så jag måste göra ett tag nu.

Matias, du vet jag är så trött, saknar dig så hela jag värker.

Älskar dig in i evigheten, saknar i oändlighet. Du, hjärtat, stjärnan och solen, varför var du tvungen att gå?

*står på tå kram och puss på halsen*

Mamma

Söndag 6/4

Svansförlamning...... Ännu ett tips som jag har fått angående Vimsa, nej, vi vet inte vad det var som hände. Det var en granne som nämnde svansförlamning, har aldrig hört talas om det. Om nån av er vet mer om det så hör av er till mig via mail.

Det var ett tag sen jag skrev ser jag. Men har haft det fruktansvärt jobbigt en period igen. Man störtdyker rakt ner i avgrunden för att sen sakta, sakta försöka ta sig upp igen, väl uppe så får man någon dags vila men sen rasar det igen. Det tär på kroppen både fysiskt och psykiskt.
Tror att jag äntligen har hittat en samtalskontakt som ska fungera, jag hoppas på det. Var där i tisdags, ska nu gå varje tisdag bara det känns bra, att det är en dag i veckan kontinuerligt. Nå, första besöket där ja, jag grät mig igenom en hel timme. Kunde inte sluta, bara grät och grät och grät. Han satt tyst och lät mig föra samtalet, han bekräftade bara att det är normalt, att det är okey att känna såhär.
Ni vet, jag är så rädd för att jag ska reagera konstigt, onormalt att jag håller på att bli knäpp. Jo, det är sant!

Pratade en del om overklighetskänslan. För fortfarande är allting så himla overkligt! Känns inte som om det är sant, jag väntar ju varje dag. Känns som om jag är i en bubbla full med overklighetskänslor där jag bara väntar på att den ska spricka och "sanningen" ska komma fram - att det här bara är en lång, fruktansvärd mardröm.
Med förnuftet vet jag att det är sant, det ofattbara att Matias faktiskt är borta, men det är så svårt att handskas med, för det är det värsta man kan drabbas av som förälder! Att mista sitt barn!

Hela situationen är bara så overklig och horribel.